Stationschefen

Våren är här och vi har det fint

2011-04-14T13:44:00.002+02:00

Solen skiner över Uppsala och vad gör man på Studentradion 98,9 om inte njuter av det? Socialansvariga Jakob påminner alla om att det finns lite dryck i kylen, folk blir glada och tänker att AW klockan 13.30 en torsdag mitt i veckan är precis vad alla har förtjänat. Och ja, vad alla har förtjänat det! Schyst musik i högtalarna, en hel gräsmatta, sol och öl. Det är en bra dag och en bra station det.

Kärlek

Katastrofalt fika

2011-04-08T14:42:00.003+02:00

Hur mysigt är det inte med en redaktion som samlas, planerar nästa veckas program och bunkrar upp med massa kaffe och godis? Dessutom på en regnig fredagseftermiddag. Det är Katastrof! for you.

Och ja, det har ju varit fruktansvärt tyst från mig här sen i november förra året. Det har tärt på mig. Men - nu kände jag att det var dags att börja igen - och vad är bättre än med en bild på ett härligt gäng. (Ja, det kan hända att jag smörar lite extra för att de 1. har köpt kaffe och 2. har godis)

Trött eller pigg eller trött eller pigg? Pepp. Jag väljer pepp.

2010-11-25T17:52:00.001+01:00

Oktober har blivit november och november är ju världens deppigaste månad. Det är sjukt grått och mörkt på ett omysigt sätt. Dessutom förväntas det att man ska jobba mer och bättre än vilken annan månad som helst. Någonstans här är det ju knäppt. Inte undra på att det är så många som inte väljer att vara glada just nu.

Men, det är ju samtidigt just det där. Välja att vara glad, välja att vara trött, välja att vara pigg. Vi har ju så himla mycket mer makt över våra liv än vad vi ibland verkar tro. Det enda jag måste göra (förutom att födas och dö för att kunna leva) är ju att välja. Jag måste ju inte vara uppe så länge att jag fortfarande är trött när jag kliver upp en halvtimme senare än jag hade tänkt att jag skulle. Jag måste inte kliva upp när jag kliver upp, eller när jag hade klivit upp för den sakens skull heller.

Jag måste inte kliva upp alls.

Jag MÅSTE inte kliva upp. Jag kanske borde, jag kommer sannolikt må bättre om jag gör det, konsekvenserna av att jag ligger kvar i sängen hela dagen kanske känns jobbiga, men det är inte samma sak som att jag måste gå upp. Jag måste inte äta, jag måste inte gå på toa. Jag måste INGENTING. Eller jo, välja. (Ja, och födas och dö då.)

Så, alltså. Det är upp till mig hur jag vill må. Vill jag vara trött? Vill jag vara sliten? Nä. Jag väljer pepp.

Imorgon har vi värsta bästa festen i bunkern som våra lokaler plötsligt har börjat att kallas. (Bunker, haha, fair enough.) Det är inte ens ett medvetet val - jag är så himla PEPP!! Det är dessutom helt omöjligt att vara något annat när Emma W-L och Rickard handlar massa partyprylar, Calle och Malcolm riggar dj-prylarna, Helen ser till att bjuda de som inte har fejjan och blir mobbade av veckobrevet och Mattias som har svårt att fokusera på sin Releasesändning för att han hellre vill fixa festen.

Dessutom: om en vecka kommer Carl Norén till Studentradion och vi kör den första av det bästa. RELEASE LIVE. Så jävla kul! Vill inte att den här terminen ska ta slut. Den börjar ju bli så fantastiskt, underbart bra! Saker händer, det är livfullt, det är glatt.

Studentradion väljer och väljer PEPP.

PEPP
/Fanny

Fina Frans på snabbvisit

2010-11-10T16:46:00.005+01:00

På väg till jobbet i morse pratade jag med min bästa Sara, hon var på snabbvisit i Uppsala och med sig hade hon sitt nya tillskott i familjen. Sara och den franska bulldogen Frans kom förbi och hälsade på. Han är endast nio veckor och fruktansvärt bedårande (som du kan se på bilden nedan), jag och Hillevi trollbands, men Frans gjorde mest ett gäng rymningsförsök med hjälp av en och annan UF:are. Men det gick bra, Frans följde med Sara härifrån och så vitt jag vet har de det bra hemma hos sig nu.

Frans, du glömde din boll, men jag har den i tryggt förvar till nästa gång vi ses.

Ungdomen och mutorna

2010-11-03T16:45:00.000+01:00

Studentradions medlemmar blir allt yngre. Just nu är det en liten dude på kanske 2,5 som leker disco ute i redaktionen och han retar sin storasyster. Storasystern är ungefär fyra år kanske och hon ritar febrilt på hennes mest storslagna mästerverk hittills i livet. Samtidigt har Radio UF redaktionsmöte och de planerar sitt nästa program helt på engelska. Internationella studenter gör radio sen alltså.

Ungt och internationellt. I tiden och för framtiden.

En annan sak som är i tiden är de varma chokladonsdagarna. Jonna Danielsson har ett hemligt recept på den godaste varma chokladen, och den bjuder hon stationschefen, det vill säga mig, på varje onsdag. Jag får en sån kopp även andra dagar när hon är här. Det är toppen. Vad som inte är lika mycket toppen var när Hillevi drack upp koppen som Helen så snällt bjussade oss på i fredags, men några koppar, jag menar dagar, med Jonna senare och: Hillevi - du är förlåten! Och vet du vad Hillevi, jag tror att jag förstår mig på det hemliga receptet nu.

I morgon kväll åker jag till Götet, gbg, götlaborg, arbetarstaden numero uno. Det ska bli fantastiskt roligt och mysigt. Apropå unga och små människor, det är vad min resa kommer handla om. Jag ska hälsa på en av mina äldsta och bästa vänner och hennes 7-månaders tös. För första gången. Jag har längtat efter den dagen i sju månader, men nu börjar jag bli nervös. Tänk om hon inte gillar mig, tösen? Tänk om hon skriker och, vem vet, får fram sina första ord? "INTE FANNY!" Det skulle kunna hända.

Jag får muta henne med en present. Som Jonna mutar mig med varm choklad. Undrar vad Jonna blir mutad med?

Idag är det fredag

2010-10-22T15:57:00.001+02:00

Ett av mina första program här på Studentradion 98,9 var Café fredag. Jag lät min äldsta storasyster, hennes son och hennes man lyssna på ett av mitt och min sändarpolare Stefans program. Innan första intropratan var över hade vi sagt "idag är det fredag" fyra gånger. Fyra gånger var. Det var inte bra radio. Att vi sedan försökte oss på en hyfsat ambitiös reportageserie där vi tonsatte politiska partier, det var något som mina familjemedlemmar aldrig fick höra. Jag skämdes för mycket och de retades och skrattade för fullt för att jag vågade låta programmet rulla vidare.

Idag är det alltså fredag igen. Nu sänder jag inte ett av mina första program. Jag sänder ingenting längre. Dragningskraften till studion börjar bli riktigt stark. Imorse hade jag ynnesten att få vara tekniker åt John Bauer-elever som gjorde halvtimmes program om olika engelskspråkiga länder (ungdomen imponerar, även om de aldrig hade hört how bisarre med OMC från 1995. Ja, idag har jag känt mig gammal). "Sänder du nånting annat när du inte producerar?" frågade en av killarna. Usch vad jag gärna hade svarat ja på frågan och sen berättat om de olika programmen jag dessutom producerade. Vad fantastiskt det vore.

Å andra sidan, jag har ju ingenting att klaga på. Runt omkring mig finns massor av glada, kreativa, ambitiösa och spralliga radioter som producerar sina egna radioprogram och för allt detta är jag ansvarig utgivare. Så kanske, kanske, kan man säga att jag på lite sätt och vis producerar radio? Eh... Kul är det hur som helst.

Anno har året 1991 idag. Jag kommer kunna sjunga med i hela programmet och det ser jag framemot, även om det får mig att framstå som gammal. Men, som de säger, gammal är äldst. Och hur gammal jag än blir är Tony alltid äldre. Och jag coolare.

Fredagsmjuken!
Fanny

Förhoppningsvis är den snart över, besattheten

2010-10-20T16:11:00.004+02:00

Internet är onekligen en aldrig sinande källa till dårskap. Ja, dårskap. Och sjukt många katter. Ibland är det samma sak, dårskap och katter.

Det hela började med att min polare i hennes blogg hade med en kattunge som håller upp en muffins med ett ljus i. Det är en födelsedagspresent och det fick mig att sätta kaffet i halsen av skrattatacken. Bara ett par dagar senare hade min systerdotter den här fantastiskt obehagliga sidan på sin facebook

http://kittywigs.com/

Klicka dig vidare till den blonda peruken och läs texten. Ja, det är sant. Perukerna går som smör.

Den sidan fastnade likt Joelbitars signaturmelodi på min hjärna. Jag har inte kunnat sluta visa den för var och varannan som kommer in på kontoret. Likaså idag när Daniel och Jonna kom in. De var dock inte sena med att kontra Kitty Wigs med flagskeppet I can has cheesburger.

http://icanhascheezburger.com/

Mellan varje ivägskickat mejl, färdigformulerat dokument, toapaus, telefonsamtal, tur till brevlådan måste jag nu tvångsmässigt titta på ett par sidor till. Och bara ett par till. Det är sjukt många katter. Som gör sjukt många sjuka saker. Förhoppningsvis får jag det nu äntligen ur systemet.

Sådär, nu ska jag lägga av. Vad skönt det ska bli. En frihetskänsla, faktiskt. Aaaaaah...

/Fanny

2010-10-15T10:20:00.004+02:00

Mattias, Helen och Malin bland höstlöven. Det kan inte bli särskilt mycket härligare och charmigare än just såhär.

Helen och huset som hon gillade. Eller det är i alla fall så historien berättas. Att Helen gillade just det huset. Om det inte vore för att jag såg henne nyss skulle jag säga att hon har flyttat in där. Men sen är det ett fint hus också. För en fin Helen.

Malin utanför museet. Malins rätta element. Eller vänta, Malins rätta element är såklart inuti museet (på ett bra och häftigt sätt, inte på det där mossiga sättet som man skulle kunna tolka det som - jag menar hon är ju snart färdig arkivare och hon gillar museum).

Som om det fortfarande var torsdag..

2010-10-15T10:14:00.000+02:00

Nu är det vecka 41. Vecka 41. Egentligen är det inget särskilt speciellt med det. Samtidigt innebär det att det bara är 11 veckor kvar av 2010. Det känns rätt så speciellt. Eller åtminstone lite snopet på något sätt.

Idag har jag röda benvärmare på mig. Röda benvärmare utanpå mina brallor, i hopp om att de röda benvärmarna ska uppfattas som tjocksockor när jag har skor på mig. Det är bara det att jag inte har skor på mig på radion. Eller, jag har ju mina fejkfoppas (ständig källa till hån - försök att överleva i Ångermanland säger jag), det skönaste jag någonsin har gått runt i. Hur som helst, det framgår ganska tydligt att det handlar om just benvärmare och inte tjocksockor. Det känns extremt mycket 2004.

Nu är det 2010, eller åtminstone ett tag till. 11 veckor till. No more, no less.

Det känns jätteskönt att veta att vi sänder fler veckor nästa termin än den här. För har vi inte nästan nyss börjat? Nä, det vet ju jag också. Måndagschill har ju testat kanelbullar, så uppenbarligen har kanelbullens dag varit. Rex Rexington - Blakesvilles beskyddare har nästan gått färdigt i repristimmarna som just nu kallas Hörs igen (Återhörande fick inte tillräckligt gehör, eller..?). Nyhetsredaktionen fixar pinfärska nyheter varje dag. Cinemani har bytt grepp. Anno har avverkat typ 5 årtal. Minst. Och alla våra nya program på tablån rullar alldeles av sig själva. Vi har hunnit med en del.

11 veckor innebär, vid närmare eftertanke, att det är ungefär en femtedel av 2010 kvar. Det är lite drygt 20 procent kvar. Det är inte helt lite ändå. Och dessutom har vi utan tvekan det bästa framför oss. Studentradiopriset 2010.

Nu är det fredag och jag tänker ladda upp lite bilder från styrelsens och ledningsgruppens fenomenala kick off. Fotografen är Hillevi. Och ja, det kanske är så att vi som åkte bil åkte lite vilse så de andra gick ganska långt i väntan på oss. Teambuilding när den är som bäst. Eller?

Krigar för fullt

2010-09-10T12:10:00.000+02:00

Jag läste min systers blogg häromdagen. Hon skrev att hon gillar bloggar som uppdateras ofta. Jag tror inte att det var en pik, men jag känner att jag verkligen skulle kunna arbeta mer på det. Att skriva fler blogginlägg helt enkelt.

Just idag är kanske en tokigt vald dag att ta tag i just denna prestation och förbättring. Å andra sidan är många dagar just sådana dagar där det finns en massa andra saker att fokusera på. Det är bara att välja.

Idag ska det diskuteras blockpolitik och attitydfrågor på Studentradion. Kultur- och nöjesredaktören Malin går in och gör en fantastisk roll som programledare och låter Fi, Piratpartiet, Kristdemokraterna och Sossarna att komma till tals på temat. Det ska bli väldigt spännande. Allra helst när den mikrofonarm som gick av i måndags fortfarande inte har bytts ut. Det här med prioriteringar alltså. Å andra sidan hänger mikrofonarmen jättestadigt i ställningen, så jag tror att det kommer gå hur fint som helst.

Inför valet pågår vad man skulle kunna kalla ett politiskt krig i Sverige. På Studentradion pågår ett krig mellan några av medlemmarna och bananflugorna. Allas vår Niklas Norén gjorde en minst sagt storartad

...

och mitt i meningen kom en man in med ett par papper om plugghästar, även kallade Linnéstolar, och berättade om deras historia. Han erbjöd mig också ett jobb som kommunikationskonsult, "ja när det här är över" fortsatte han och syftade på stationschefandet.

Vart var jag? Just det, Niklas storartade insats med bananflugorna. Det var magiskt, han slängde alla sopor, pantade alla brukar, för pengarna köpte han vinäger som han pytsade ut överallt i våra lokaler. Men. Det räckte inte. Bland annat för att det finns de som envisas med att slänga sopor bland panten och pant bland soporna trots de tydliga skyltarna. (Antagligen har det inte så jättemycket att göra med bananflugorna - men jag ogillar felslängandet ungefär lika mycket som de enorma svärmarna så därför lyfter jag ändå upp det i detta sammanhang. Tur att jag inte är politiker.) Bland annat för att bananflugor blir fler snabbare än kaniner. Har du tips på hur vi ska bli av med dem? PLEASE let me know!

En kopp kaffe till och planera fler frågor till debatten. Yes!

Omväxling förnöjer, visst var det så?

2010-09-06T19:59:00.002+02:00

Livet på Studentradion 98,9 är minst sagt omväxlande. Arbetet som stationschef likaså. Under den senaste veckan har jag varit tekniker, ekonom, inköpare, reklamare, myndighet (vilket såklart inte går att vara, men det har jag, typ), nyhetsankare, upphovsmakare, glädjedödare, skrattframkallare, stöttepelare, prissättare, möteskallare, webbredaktör, it-ingenjör (eller nja, men nästan, faktiskt), programmerare (ännu mindre egentligen, men inte helt långt ifrån sanningen det heller), diskare och lärare.

Ja, det är onekligen väldigt omväxlande och omvälvande - på ett bra sätt. Eller åtminstone de gånger det känns som att det går att ordna. Som till exempel när det gick att ordna en ny kiosk (vilket, bland annat, gör mig till inköpare som jag hävdade ovan). Jag, suveräna sekreterarZuni fick följa med piffiga Paula till den billiga affären för att inhandla diverse utifrån önskemål från ett och annat håll. Önskar så att jag hade haft en kamera då! Det var en resa som inte gick av för hackor, men ni får ta mitt ord för det istället för härliga bilder...

Kanske är det också vad jag är mest nöjd över, kioskinhandlingen (speciellt så här i efterhand när de glada minerna sprids som en löpeld - kanske går det att köpa lycka, nåväl, det är ett annat spår), framför allt då vi vågade oss på lite nyheter till radiokiosken. Kom ner och träffa nötmixen, sesamkakan eller russinpaketet! Vi har också köpt in en massa olika teer, så nu är det inte bara kaffedrickarna som kan unna sig en kopp varmt. Allt till galet förmånliga priser såklart och visst är det så att allt som handlar på plussidan går direkt till en ännu roligare Studentradioprisetgala.

Annars präglas livet nere på radion av nya pigga program och dess sändare som dessutom föregår med gott exempel och betalar medlemsavgift sådär på en gång. Ja, förutom att de är härligt laddade på att få sända sitt program. Och de gamla är inte så slitna de heller, nä, snarare tvärtom. MonoRock rockar till exempelvis vidare nästan ännu röjigare än tidigare. Bara för att säga någon liksom.

I morse fick jag för mig att jag hade känningar av körtelfeber. När jag sen kom på att min polare hade bihåleinflammation och således omöjligen hade kunnat smitta mig till körtelfeber släppte det en aning. En dag på Studentradion senare och jag känner mig helt frisk. Ja, förutom den där unsen av hypokondri som ibland verkar slå till.

Imorgon ska jag ha frukostmöte med vice Johan "pistolen" Sahlin. Undrar om min ingefärsyoughurt smakar bra, eller om jag vill köpa något annat till dess?

Ha en fantastisk (mitt nya favoritord) måndagskväll, kära vänner!

Eran Fanny

Sommaruppehållet är över. Studentradion 98,9 sänder igen. Imorgon.

2010-08-29T16:23:00.000+02:00

För fyra veckor sedan satte jag mig i den bruna plyschstolen. Först tre och en halv vecka senare tittade en kompis och tillika stödmedlem förbi och hjälpte mig att ställa in den as ergonomiskt as possible. Sen en halv vecka tillbaka sitter jag nu dessutom bekvämt. Eller åtminstone upprätt, vilket är bra. Och bra, det sitter jag ju. Det är fantastiskt att vara på radion, även på en söndag.

Fyra veckor alltså, det både känns längre och betydligt kortare. Den första veckan till exempel, den var nästan lika lång som en hel evighet. Det kan kanske bero på att det enda sällskapet jag hade var en katt som spatserade i gropen. Den här veckan å andra sidan, den har liksom sprungit iväg på ett glatt och hoppsastudsande sätt. Och ja, den här veckan har det bubblat av folk, liv och rörelse nere på radion. Underbart.

Niklas skrev i sitt outro på hans sista blogginlägg i våras:

"Nästa gång någon skriver i den här bloggen är det nya stationschefen Fanny Persson som skriver. Missa inte det."

Det är ju sant, det är ju jag som skriver nu. Men även om han inte säger varför man inte ska missa blogginlägget, så känner jag viss prestationskomplex. Han är ju så rolig, vitsig och skärpt, den där Niklas.

Bob Hansson brukade härma andra författare och poeter för att lära sig att skriva innan han slog igenom (eller snarare för att kunna slå igenom, men det är en annan historia). Idag skriver han utan att härmas. Att stå på giganters axlar är inte samma sak som att härma de man tycker är bra, utan det är mer bara en klok sak att fundera över att man gör. Hur som helst är det lite så jag känner inför det kommande året. Vi kan stå på giganters axlar och härma idolerna, sen lär vi oss att skriva själva och förhoppningsvis slår vi lika många huvuden på spikar som Bob himself. Klart att vi gör.

Bakom mig sitter programchef Helen och lägger upp X-loggar för fulla muggar. Hon gör det med ett leende och en beslutsamhet. Det är en fröjd att se, och framför allt blir det en fröjd imorgon när alla program kommer kunna sända sina tider, automatiskt spelas in, läggas upp på internet för efterhandslyssning och en fröjd när nyheterna kommer rulla varje klockan prick.

Det är någonstans precis just här som jag glömmer bort att det faktiskt är söndag, att jag inte behöver sitta i den bruna plyschstolen utan att jag kan gå hem. Det ska bli så fantastiskt kul med imorgon! Äntligen är det sändningsstart, jag känner mig som ett barn dagen före julafton och är inte ens trött även om jag dansade till sent på Velvet igår.

Sådärja, nu har jag dessutom kommit över och förbi det första blogginlägget. Det känns skönt.

VI HÖRS IMORGON!

2010-06-22T16:54:00.000+02:00

Jag jobbar min sista dag som stationschef idag. Egentligen har jag några arbetsdagar kvar, men i och med att jag åker till Gotland imorn är idag sista riktiga dagen på jobbet. Det känns mest skönt, Studentradion 98,9 är inget roligt ställe i juni, få besökare och bara trista grejer att pyssla med. Nu ljög jag, känns inte alls så skönt, mest vemodigt faktiskt. Men det är bra, att slutet är tungt innebär ju att det som har varit betyder något, eller hur?

När jag kollar runt omkring så ser det inte ut som sista dagen. Todo-listan har skrämmande många punkter kvar och på skrivbordet trängs högar med viktiga papper om pågående projekt trängs med smutsiga kaffekoppar. Det ser snarare ut som en fredag. Radio Reaktionär borde när som helst komma rusande och planera dagens program. ”Bokstaven g”, säger Jocke. ”Så här va,” svarar Alexander. Fan va schysst det hade varit. Jag förstår att jag kommer tillbringa ett par dagar här i juli och avsluta det sista.

Det känns overkligt att det är över. Vill minnas att jag aldrig riktigt trodde att jag skulle ta studenten, inte för att jag tvekade på min förmåga att klara av gymnasiet, utan för att det hela tiden var ett så avlägset men definitivt slut. Först då jag skrek ”fy fan va vi är bra” från ett lastbilsflak förstod jag att det var över. Insikten är den samma då som nu, men känslan annorlunda. Jag har jobbat hårt och länge för att stationschef och sedan göra det bästa med det vunna förtroendet. Jag nöjd. Och trött. Att gå vidare kommer att kännas roligare när jag faktiskt har lämnat radion. Min snöglob med Buffy the Vampire Slayer-tema åkte hem redan förra veckan. Ni har jag bara tofflorna kvar. Dom stannar nog ett tag till. Fanny kanske vill ha dom? Maktens tofflor. 

Outro + puff.
Stort tack till alla sändare och medarbetare för det gångna året. Vi har varit kick-ass. Nästa gång någon skriver i den här bloggen är det nya stationschefen Fanny Persson som skriver. Missa inte det.

Mailade en morbror som är en hotshot i radiohuset. Försynt frågade jag om praktikplats till hösten, ”glöm det” svarade han på ett vänligt sätt. Anders Håkansson tyckte att jag skulle satsa, köra på tills skallen möter kaklet. Jag är inte alls lika övertygad.

Nu åker jag hem och packar.

Tack.

Hårt arbetande

2010-06-17T14:48:00.003+02:00

I tisdags satt jag och gick igenom mina (och mina föregångares) filer och dokument i stationschef-mappen. Föga förvånande hittade jag några riktigt bra dokument och guider, perfekt nu när det inte ens är två veckor kvar på jobbet. Men nu vet jag ju att de finns och kanske kan Fanny få användning för dem?

Klurigt med gammalt material, ett par pdf:er från 2002 tar ju ingen plats på hårddisken, men de gör heller ingen nytta. Sparar skiten i en egen mapp så får jag rensa ut det tillsammans med Fanny senare, känns skönare att vara två kring slängandet. Hur som, jag tog mitt rensande ett steg längre och sökte upp grejer som jag har varit med gjort på radion. Gamla radioprogram och liknande. Snubblade ganska snart över Frank Robinsson-mappen, i vilken tre avsnitt radioteater ligger, inspelat men osaxat. Ambitiöst men oslipat.

Jag tror inte att jag har varit kreativ på över ett år. Känns så i alla fall. Att börja klippa i Frank-materialet var därför en fröjd. De många turerna kring redigeringen av Rex-avsnitten (minns att jag och Olle Lindbom en gång var tvungna att mixa ner de första 10 minuterna, springa in i studion, lägga in dom i [håll i er] Raduga, tillbaka till redaktionen och hetsmixa resten) har inte bleknat men fått en viss charm. All som slutit uppe som redigerat till sent in på natten kanske kan relatera, vidrigt då, ett schysst minne att ha med sig. Att klippa Frank var skitkul! Vet inte om det blir något mer, men det blev en helt ok inledning på prologen i alla fall.

Kom gärna med synpunkter.

Författaren

2010-06-15T19:32:00.000+02:00

De senaste veckorna har varit omtumlande. Jag förstod inte hur mycket det här jobbet och gemenskapen här har betytt för mig förrän det tog slut. Bajsmacka till lunch juni ut. Inte ens ett salladsblad eller en klick bostongurka kunde de bjuda på. Bara bajs och bröd.

Det har varit vemodigt att vara på radion och svårt att få något gjort, särskilt nu när avbefolkningen av Uppsala har nått sitt klimax. Saknar alla som brukade komma förbi. Evig tur att Johan Sahlin är sysslolös och inget bättre för sig än att hänga här.

En stark önskan att vara någon annanstans mötte min lutheransk arbetsmoral, den senare är en seg jävel som med argumentet ”det är viktigt att göra rätt för sig” släpade mig hemifrån och ner i den bruna kontorsstolen. Jag brukade betrakta den som en maktsymbol, undra om någon annan gör det? Maktens bruna plyschtron. Tänker mycket på sånt nu förtiden; förtroende, inflytande, makt. Men det är bara i fallet med min kontorsstol som jag sätter de orden i relation till möblemang.

Förutom en riktigt lyckad sommarkurs för gymnasieelever är det egentligen bara min överlämning till Fanny som jag har kvar att göra. Initialt gick skrivandet trögt men efter en halvtimme börjar texten flyta på. Sida upp och sida ner. Jag tacklar uppgiften amatörmässigt, utan någon egentlig plan eller struktur låter jag mina erfarenheter svämma ut över skärmen. Min grundtanke var att ta förrförra stationschefens (Emil Öberg) överlämning och bygga vidare på det. Den är pragmatisk och hjälpte mig handfast vid fler tillfällen under året som gått. Men den går inte att jobba med, jag har inget att tillföra, inte i det tonläget i alla fall. Istället skriver jag om ledarskap, föreningens potential och hur den bäst ska utnyttjas och om vikten av att bygga en stabil organisation. Kontinuitet är ledordet.

Funderar på ett starta en ny blogg. Det var ju rätt kul att skriva i den här, särskilt det som inte handlade om stadgar och styrdokument. Att småljuga om mina radiovänner och det vi gör här var faktiskt en höjdare. Förslag på bloggnamn? Det ska vara på svenska och gärna lite fyndigt. Vet inte vad den ska handla om. Men kanske som den här bloggen fast utan de seriösa bitarna.

Lutar åt buravmarang.blogspot.com. Jag vet inte vad en bur av maräng är, eller vad det innebär. Men det är konstigt. Det ju alltid något.

Inser efter en genomläsning att det verkar som att det är jättesynd om mig. Det är det inte. Men det är lite roligare att skriva målande om tristessen och sorgen än verklighetsförankrat.

Vemod med glassvänner

2010-06-01T12:46:00.003+02:00

Senaste inlägget var den 13 maj och innehåller bilder från kvalborg utan kommentarer. Jag måste ha sprudlat av inspiration den 13 maj. Kanske var det den bästa dagen i mitt liv?

Att jag inte har skrivit sedan dess beror inte på tidsbrist, jag har helt enkelt inte haft lust. Hela maj har präglats av en känsla av ambivalens inför jobbet. Jag är delvis lättad över att jag snart inte längre är stationschef och delvis hängig över dito. Att ställa upp för omval var aldrig ett alternativ, Fanny är given som stationschef och jag förstår redan nu jag inte hade orkat ett år till. Sluta på topp liksom.

Men lik förbannat känns radion som en rätt deppig plats just nu. Alla har dragit för sommaren eller saknar skäl till att kika förbi. Jag kan inte klandra dom. Det finns ju inte så mycket här just nu. Men det är nog egentligen inte ensamheten så mycket som känslan av att jag monterar ner och betraktar sista juni som ett slut, medan det för alla andra inte alls är slutet. Tvärt om så är det en ny början utan att något dessförinnan egentligen har tagit slut. Det är precis så det borde vara, så det måste vara. Studentradion 98,9 är tack och lov mer än en person.

Helt synd är det inte om mig. Jag hade en otroligt skön eftermiddag igår. Den inleddes med att samarit-Ingrid bjöd på glass ackompanjerat av drygt ett dussin olika sorters strössel toppat med Djungelvrål. Nam namn. Den dagen då Djungelvrål kommer i strösselform eller ännu bättre som rippel i vaniljglass ska jag lägga ner alla ambitioner och äta mig till döds.

Resten av eftermiddagen gick åt till att förnöjt pyssla och plocka på radion för att med jämna mellanrum ta en kaffepaus med Åsa och Anders. Desto mer jag tänker på det, desto mer framstår gårdagen som en riktig höjdar dag (dessutom klev Anders precis in på radion med ett brett leende på sina skånska läppar, kanske kan den här dagen också arta sig?). att ynka sig tjänar inget till.

Hade Radio Fyris på studiebesök förra måndagen. Vi sändare Café Måndag och snackade om deras olika radioprogram. Och så här ser du ut, hela radiofyris crewn. Från vänster med programmet efter personens namn, Kalle - Värsta muisken, Andreas - stationschef, Sebastian - Sebvoice, Daniel - Motorhörnen, Marcus - Macnime och Musse -Motorhörnan.

Sebastian, Marcus och Kalle firar att en perfekt ava.

mr. kvalborg

2010-05-13T14:39:00.003+02:00

Skakad inte störd - live från Polacks

2010-04-28T12:00:00.003+02:00

Erik "Mannen från Torshälla" Hansson gjorde ett gästspel i Skakad inte störd och tog med sig sin ovärderlig erfarenhet av att ava låtar. Ingen säger "Det här var..." som Erik Hansson.

Snömannen ville sätta stopp för sändningarna, men tji fick han.

Dagen präglades av spännande tävlingar i bl.a. geografi och geometri. Publiken var i extas.

Man kan lyssna på Åsa och Ingrids tre (!) timmar långa live sändning från Polacks på webbradiospelaren. Det är så nära flottfestivalen med all som hör den till (öl påskoltid, snömän och gemenskap) som du kommer som humanist. Tänker här och nu föreslå att vi humanister ska ha vår egen ränning på kulturnatten.

Vråljakten

2010-04-23T09:55:00.004+02:00

NAM NAM

Ingrid Broman vet: a) hur man gillrar en klurig gåta eller b) hur gott det är med Djungelvrål eller c) att djungeln uttalas [jung'ellen].

Den som gissar rätt får lyxpriser.

Nära slutet....

2010-04-22T17:58:00.002+02:00

Predikade på förrförra styrelsemötet att vi inte skulle tänka att vi snart var vid slutet. Att vi inte skulle börjar avsluta vårt arbete utan fortsätta slita, för det är ju lång tid kvar och vi har massor kvar att göra. Stödmedlemmar, utvärderingar, kurser. Praktiskt taget halva verksamhetsplanen återstår att slutföra. Nu, två styrelsemöten senare, har läget förändrats. Det är dags att avrunda.

Misstänker att resten av våren kommer rusa ifrån oss. Nästa vecka är Valborg, sen är det dags för de sista tentorna, inlämning av uppsatser för att inte tala om lockande vårväder (visserligen förefaller naturen ha börjat degenerera på sistone. Den snabbspolar våren och hoppar över både sommar och höst, allt för att få återvända till vintern. Fy fan, jag kräktes lite i munnen imorse när jag såg den snötäckta gräsmattan utanför mitt köksfönster. Det var som att vara tillbaka i oktober...). Jag börjar själv känna att det så pass snart är slut att det inte är någon idé att dra igång något nytt. Det är ju inte sant, inte för mig i alla fall. Jag har ju inga tentor att lämna in eller uppsatser att våndas över. Jag får ju betalt för det här, då får man fan orka.

Men ibland känns det som att stationschefs arbetet aldrig tar slut. Outröttligen maler det på , återuppfinner sig själv vid behov eller gör hjärt och lungräddning på min todo-lista tills sprätter till av liv. Långa dagar blir allt mer tärande och jag känner hur mitt humör sviktar. Inte helt olikt en butiksanställd måste jag vara konstant glad och hjälpsam (skillnaden är väl att jag slipper sälja och att kunderna/sändarna retar mig för mitt val av inomhusskor), något som i mellan åt blir allt jobbigare. Som tur är så är de flesta här vänliga själar som känner igen trötta chefer när de ser dem...

"Go shawty. It's your birthday."

2010-04-16T17:56:00.007+02:00

Det är en jättesnuskig låt. In da club alltså. 50 gillar att knulla och knarka, helst samtidigt, och hymlar inte med det. Men det är väl sånt som kidsen gillar, vad vet jag, har ju inomhustofflor och bostadsrätt....

Varför in da club? Var tvungen att googla in da club för att ta reda på hur 50 stavade "shawty" (vem eller vad, eller eventuellt hur du blir, "shawty" förblir oklart) som precis som mig fyller år idag/då. Att fylla 25 är en ganska stor grej, det halvvägs till 50, eller som Ingrid uttryckte det, "halvvägs till 30". Vilket är sant om man räknar från 20, vilket är högst rimligt att göra.

Min första och enda födelsedag som stationschef kunde inte ha gått bättre! Presenter och gratulationer i överflöd och på det premiär för grillning i gropen. Fan om det är var min bästa födelsedag hittils! Jag var rätt sleten efter gårdagens Råbiff och förbjöd Jenny att uppvakta mig med frukost på sängen, istället fick jag sockerkaka smaksatt med kardemumma när jag självmant tog mig ut sängen. Nam nam...

Väl på radion var det idel gratulationer och kramar. Det finns verkligen otroligt omtänksamma och goa människor här. Jag kan inte tänka mig att någon annan studentförening eller för den delen studentradiostation är så tätbegfolkad av varma själar som Studentradion 98,9. Det är rörande.

Till vänster ser du min present från Ingrid och samhälls- och nyhetsredaktionen. Pommes frites och en massa lämplig kryddförslag. Sin vana trogen tänkte Ingrid på både munnen och hjärtat. Till höger, Mehmets present till mig. Även den genomtänkt, fast på ett annorlunda.

Den sista ninjan

2010-04-14T18:01:00.001+02:00

Veckans medarbetare

2010-04-13T13:15:00.002+02:00

Paula kandiderar till posten "världens bästa jour" och plockar därför Hacinas fimpar i gropen.

"Är det så det ska vara, är det så vi ska ha det nu?" muttrar hon.

Pics 4 kids

2010-04-13T12:42:00.004+02:00

Brandlarmet under Bockradios sändning igår togs med stort lugn av radioterna som ansåg att det "utan rök inte finns eld och tvärt om".

Förfest på radion innan Triplettfesten. Vi lekte charader och Mehmet gestaltade "vårsol som filtreras genom trädkronor".

UF hotshotten Sanna missuppfattar begreppet isglass på hennes sluga bordsgrannes uppmaning.

Praktikantklimax

2010-04-06T15:45:00.004+02:00

Jag har under några veckor haft Anna och Marielle hos mig, två praktikanter från GUC. Vana med att göra radio gav de sig hän åt ett serie matprogram som fick namnet "Det blir inte bättre än så här". Programmen sänds just nu på Café-programs tid. Hur som, klimaxet i deras programserie var en tävling i chokladbollsskulptering. Tillsammans med Erik Tengbjörk från Schakalen utmanade jag "Team hallabalå", bestående av Paula, Hacina och Åsa. Se och njut.

"Tema omogen" - Åsa, Hacina och Paula stilade på en chokladbolls fuck u.

och en chokladbollsfågel. Efter omfattande fusk vann de här skulpturerna över min och Eriks chokladbollskrokodil.

Bajsmacka på restaurang IFPI:s meny

2010-04-05T16:42:00.003+02:00

IFPI är en larvig förkortning, inte lika tramsig som grdman (vilket enligt sägen är försvarsmaktens sluga förkortning av grodman), men definitiv ocool. Naturligtvis är det inte den usla förkortningen i sig som är bajsmackan, inga förtkortningar är så dåliga, och om det fanns så usla förkortningar så skulle varje dag i wow-världen vara lika brun som 1 maj. Hur som, IFPI eller International Federation of Phonographic Industry, skrev till mig i veckan och deras ärende sammanfattades i en:

"Vi tillskriver Er då vi noterat att Ni bedriver en Internetradio och i samband med detta använder musik vars rättigheter innehas av våra medlemsbolag."

"SHOW ME THE MONEY!"

Att vi hittils inte har betalat för webbradiosändningar fick jag snart veta efter ett samtal med mina föregångare. STIM låg på oss precis när vi började sända dygnet runt, men la ner då det inte riktigt fanns något avtal som var anpassat till vår storlek. IFPI verkar inte vara lika förstående och nu ser det ut som att vi ska hosta upp flera hundra i månanden samt förse dom med information om vad vi spelar och vi gör det. Drygt och dyrt. Kanske så mycket som 1500 kr i månaden.... :S

En hel halvdag

2010-04-01T15:21:00.002+02:00

Det ligger ett förrädiskt lugn över radion idag. Ett julliknande lugn. Bara individer som likt undertecknad kan anses vara en den av interiören har letat sig hit idag. En blöt Lars, en hungrig Pistol-Johan (eller Pistolpojken som han kallar sig då han löser brott om natten), en randig Fanny och naturligtvis en eldig Sigge. Annars är det hyfsat öde. Till och med mina trognaste medarbetare har valt familjen före radion och förinspelat sitt program. Kreti och plet i pratade ål och ologiskheter redan i onsdags. Prioriteringsdyslexi kallas det.

Är det så det ska vara?

Är det så vi vill ha det nu? (ekar Pistolpojken under sin emolugg)

Påsken tycks vara en urladdning av hemvändande som jag inte har skådat sedan julen. Det känns tomt på radion. Som om vi närmade oss slutet av terminen och inte var mitt i den, vilket vi är. Bedrövligt. Live in the now.

Jag ska själv åka bort. Långfredagen är ju trots allt en röd dag. Knallröd. Som Lars Ohly och Anders Håkansson. Och jag jobbar ju här (tillskillnad från Lars Ohly och Anders Håkansson), och arbetare får ju ledigt.

Resan går mot men även till Norrköping, där en matfest av sällan skådat slag väntar. Jag brukar likna Jennys föräldrar vid Lord Nelson (som erkänt var havets mästare) fast i mat. Mat mästare. Frukost vid 9, lunch vid 12, middag vid 14 och sedan mat fram till tårtan efter kaffet vid 18 snåret. Frosseri vid högtider ett mått på hur välmående ett samhälle är. Inte helt olikt ålen, fet och döende.

Bunkerspex

2010-03-30T17:25:00.002+02:00

Nu får även trist folk som inte hade vett att komma på Triplettfesten att kolla på USTV:s enastående spex. Sweet!

Som jojon som Philip Hansson lånade i våras. Upp och ner. Upp och ner. Inga trådar i världen håller för så mycket upp och ner.

2010-03-29T20:26:00.009+02:00

Att för en vecka eller två lägga bloggandet åt sidan är vanskligt. Behovet av att beskriva din vardag (för alla vill ju veta) ökar i takt med att du inte bloggar (alla vill ju veta ALLT), en ond snöbollseffekt som slutar i att det bara känns tungt att blogga. Den onda snöbollen (som sannolikt är svart eller gul, eller både ock, som AIK) växer till ormiliga proportioner, det blir en oöverstiglig uppgift att ens börja förklara att det sen jag senast skrev har hänt mycket, för mycket för att jag ska hinna skriva om det. Jag borde ju skriva om semestern, hur bra Sigge och Johan basade i min frånvaro, om hur mycket det var att göra förra veckan, vilket bra magkänsla jag hade efter DI-intervjun, jag borde skriva om planerandet inför Triplettfesten.

Så här blir det, om bloggandet åtminstone delvis är för någon annan. En massa måsten. Men det är måstena som gör det kul att skriva. Det finns ju faktiskt dom som läser det här och nån sa att det var kul i mellanåt. Ha. Ha.

Semester var skön. 22-24 grader. Ljus sydeuropeisk öl. Nachohattar (små).

Sigge och Johan är bra. De sitter tryggt en den bruna stolen och ser viktiga ut.

Triplettfesten gick bra. Åsa är en klippa. Malin med, i dubbel bemärkelse. Alla var fulla. Men har nu nyktrat till och ångrar sig.

Skämt åsido, måste kommentera festen. Det gick ju faktiskt skitbra! Roliga spex, bra musik, schysst mat och jag stod i dörren och härjade med Ingrid (medan Mehmet satt i skräddar ställning på garderobsbaren och härjade). Hur kul som helst. Förhoppningsvis har vi i och med den här festen initierat en tradition som för våra organisationer närmare varandra och berikar allas föreningsliv.

Avslutade förra veckan med en känsla av att jag halkade efter. Vet inte hur verklighets förankrad den känslan var, men jag upplevde att todo-listan gapade tom och mitt arbetstempo var slött. Jag började fundera på min ovilja att tag i saker beror på våren = slutet på terminen kan anas, en ovilja att dra igång nya projekt griper tag i oss och vi har orimligt mycket överseende med att folk inte gör de dom ska. Det var en deprimerande känsla och jag beslutade, efter en söndags eftermiddag av trumpet funderande (till Jennys stora glädje), att jag på måndag skulle börja om. Inte låta sysslorna söka upp mig, utan tvärt om. Hann dock inte mer än börja klura på arbetsuppgifter innan de sköljde över mig.

Skönt.

Strök mycket från todon idag och kände mig både nöjd och präktig. Tillbaka i rätt sinnesstämning, åter fokus på målen och vägen och allt annat som man ska ha koll på. Ett bra, om än trött slut på dagen. Resten av veckan kommer bli toppen.

När jag kom hem hade jag fått brev, det stod att jag inte skulle plugga på DI i höst. Det sabbade min dag, kan man säga.

Tur att det finns andra jojosar, synd att inga andra är lika bra.

Min spanska vän

2010-03-25T15:12:00.003+01:00

Korvfabrikören från Terror log förnöjt, "min blodkorv är så söt att den liknas vid Coca-cola inslaget i tarm". Inte konstigt att alla ville ha den på efterrättsbuffén.

Möte i gryningen

2010-03-12T12:30:00.003+01:00

Frukost är dagens viktigaste mål. Nån sa att man ska äta frukost som en kejsare, lunch som en adlesman och middag som en bonde. Ett mer modernt förhållningssätt som kidsen kan ta till sig är att man ska äta frukost som P Diddy, lunch som mig och middag som Leila K. Tre personer som på ett eller annat sätt är förebilder för folk.

Innan dagens VOV(vice ordförande, ordförande, viceordförande)-möte inleddes bjöd akronymens o på frukost. Ciabatta med svarta oliver, mini baguetter, ost, keso, gurka, tomat, rödlök, mjukost, kaffe, juice och ett gott humör dukades upp på radion, att en matfest värde den mest kräsna gourmanden följde kan inte förvåna någon.

På mötet som följde snackade vi mest om min semester. Japp. Semester. En annan ska till Gran Canaria (vilket ungefär betyder "hallabalå hela dan" på spanska) och gör det som är brukligt när man är där. En vecka är jag borta och bygger upp en lätt irriterad ljusrosa hudton samt lägger på mig två kilo av ljusöl och nachohattar. Det kommer bli en höjdare. I min frånvaro står dock inte den bruna kontorsstolen (den yttersta maktsymbolen på Studentradion 98,9) tom. Som trogna hejdukar kommer vice ordförande tillika programchef Sigge och vice ordförande tillika Pistolen Johan agera kapten. Dom kommer sköta jobbet utmärkt, som de gör med allt annat, men lite tomt kommer det nog ändå vara. Utan mig. Tror jag...

Är åter den 22 mars, kommer direkt från min intervju på DI. :S Vilken jävla skräck... mer om det då. Ska försöka blogga nåt från utlanet så ni får veta hur det går med "brännan"

ps. Skriv på namninsamlingen för att Studentstaden ska få fortsätta vara studentbostäder! Viktiga grejer!

Spännande sökningar

2010-03-10T10:40:00.001+01:00

hur är det möjligt?

Kickoff filmer

2010-03-08T13:23:00.004+01:00

I och med att Åsa hade med sig en så flashig kamera fick hon stå för bilderna (dyker upp senare), själv tog jag på mig ansvaret att filma kickoffen. En milstolpe för dokumentärfilmen.

Middagen. Fiender förenas kring sönderskurna paprikor.

Elden. Åsa kan inte sluta stirra på den. Hon måste stirra.

Triplettfest

2010-03-08T10:44:00.003+01:00

Pysslar med ett facebookevent för Triplettfesten som Åsa och UF-Malin fixar. Dom har knåpat ihop en kanonbra text som jag kvickt ska copypastea in, allt förefaller så enkelt, men så glömde dom att bifoga en bild. Mehmet spöar mig om jag hoppar över bilden. Skärrad och naiv googlar jag "triplettfest". Resultatet är inte tillfredsställande.

Triplettfesten kommer att bli ett galet party-harty där Studentradion 98,9 förenar sig tillsammans med sina syskonföreningar UF och USTV. Fest över gränserna. Förhoppningen är att vi genom Triplettfesten ska få till en nya tradition (läs skäl att festa), för är det något som Uppsala saknar så är det traditioner (läs skäl att supa).

Tradition är ett mångbottnat ord, för vissa står det för trygghet, för andra representerar det bakåtsträvan, en tredje tycker att det är synonymt med tematisk mat vilket i sverige är det samma som sill. En rätt som uppenbarligen funkar året runt och är alltid lika uppskattat. "Åh, senapssill, jag älskar jul-/påsk-/midsommar-/allahelgona-/födelsedags-/pingst-/dop-/trettondagsmat". Vad tradtion betyder för Stan Triplett, som dyker upp om man googlar triplett, är uppenbart.

Stan Triplett - american ninja

Stan kan prioritera (t.ex. ninjasvärdet före ninjapåken) och kommer på Triplettfesten den 26:e mars. Gör du?

De många hattarnas man

2010-03-04T09:45:00.002+01:00

Jag på UNRs årsmöte i tisdags. UNR (Uppsala NärRadioförening) är en sällsynt ohipp förening, men väldigt viktig för vår verksamhet. Man kan säga att UNRs funktion är att fördela sändningstimmar mellan de sändande föreningarna på 98,9. En viktig uppgift. Hur som. På årsmötet i tisdags skulle nya poster till styrelsen väljas, våra avgående representanter Emil och Fanny, hade "mättnat" på UNR och ville inte kandidera om. Våra nya, intent ont anande representanter, blev Malin Liedberg och Helen Legeby. Två kapabla och handlingskraftiga individer som under fler år indoktrinerats att ställa Studentradion 98,9:s intressen framför sina egna. Perfekta för att tackla det sociala experimentet tillika UNR:s styrelse.

Årsmötet var en riktig soppa av illaförberedda årsmötets handlingar, usel mötesteknik (vilket är skrämmande i och med att mötesordförande, Roland, hävdar att han sitter som som ordförande i 6 [!] andra styrelser, hur man röstar och fördelar ordet borde inte vara främmande...) och omotiverade diskussioner om vikten av att alltid sätta demokrati i första rum. Att sittande ordförande Roland valdes om och dessutom ville bli omvald är en gåta för mig. Denna sällsynt distanslösa man i för stor kavaj talar mycket och får lite gjort. Något som han har gjort (eller snarare inte har gjortt) i över 15 år.

I egenskap av ordförande för Radio Full Gospel och för Hope FM OCH UNR sitter Roland på opassande många stolar. Han gestaltar sin splittrade hållning i olika frågor i UNR genom ta på och sig olika hattar.

"Nu har jag (gör en handrörelse som symboliserar en hatt som sätt på huvudet) min Hope FM-hatt på sig. Jag tar nu av mig min Hope FM-hatten och sätter på mig min (tar av sig hatten och sätter på sig en ny) Radio Full Gospel-hatt. Jag sätter på mig min UNR-ordförande hatt ovanpå min Hope FM-hatt men under min Radio Full Gospel-hatt (frenetisk på och avsättande av lufthattar)."

Samtal med den sjuke

2010-03-03T17:34:00.003+01:00

Sigge har nu varit sjuk fem dagar. I sann journalistanda undersökte jag hans frånvaro närmare. La hans leverne under luppen och fann roten till hans sega återhämtande...

2010-02-27T14:56:00.001+01:00

Battle of the Nation 2010 sände sitt första program i onsdags. Det var en minst sagt stormig jungfrufärd med sent anländande tävlande (knappa kvarten innan sändningsstart dök Stockens representant upp) och strul på både Stockholms och Gotlands pubar. Battle of the Nations är ett komplicerat programkoncept som involverar många individer, det finns med andra ord massor som kan gå fel. Nästan allt faktiskt. Har börjat fundera på om programkonceptet till och med är FÖR svårt. I onsdags sket det sig rätt rejält, inte så att det blev pannkaka av allt, men vid något tillfälle var det inte långt bort. Som tur är så var alla inblandade rutinerade, naturbegåvningar eller bara tursamma. Hatten av för Sigge som på kort varsel hoppade in och programledde istället för Kalle. Det samma ska sägas om Pär som sände sin första timme radio onsdags och gjorde det med bravur!

Veckan som gått har verkligen varit häktisk. Blå-tävlingen var inne på sin sista vecka (med andra ord intensifierades jakten på stödmedlemmar), det var nya praktikanten Ellinors första vecka, och på detta marknadsföringskampanj och utbildning i helgen. Jag inte direkt involverad i allt det här, vilket är en evig tur. Faktum är att jag inte ens är med och utbildar/delar ut flyers, istället passar jag den fem månader gamla belgiska vallhunden Kleo, tillsammans tar vi långa promenader, kastar pinnar och leker med en tyg igelkott som piper tillfredsställande när den blir biten. Kleo är den mest entusiastiska tuggaren av oss två, jag är mer av en kastare. Hur som helst. Jag har varit med och planerat utbildning och marknadsföringen samt sympatistressar med Paulas och Mehmets. Det blir tärande i längden.

Det är fruktansvärt skönt att vara ledig. Jag är visserligen ganska dålig på att hantera mycket fritid. Efter att ha gameat i nån timme är jag nöjd och redo att göra något annat. Vet bara inte vad. Känner olust inför att kolla på tv eller film mitt på dagen (lira däremot, det går bra…), det är trist väder ute och mitt ansvar för Kleo (och tyg igelkotten, för enkelhetens skull kommer jag framöver referera till den som Hans-Harald) tvingar mig att hålla mig hemma. Klurar på om det kanske är dags att städa lite. Eller kanske jobba lite?

Jag har ett kul liv.

tänkte foto hunden, men kameran är på jobbet. fotade inget på Rookiefesten igår heller. jag är dålig.

den som väntar på något gott....

2010-02-18T15:51:00.002+01:00

När gnagarna dansar

2010-02-18T11:41:00.002+01:00

Den här veckan började rätt uselt. Jag hade sett Once upon a time in the west och skulle till att somna. Söndag natt.(Nu börjar det trista) Ont i magen. Lite svårt att sova. Sen brakar hela helvetet lös.

Jag hatar att kräkas, det jag avskyr mest är känslan av först inte kunna andas och sedan dra ett desperat andetag som suger upp delar middagen i näsan. Stuvade makaroner har inget i näsan att göra. Jag antar att det finns de som gillar att kräkas, det borde väl finnas en uppsjö av betalporrsidor där folk kräks, säkert på varandra. Ohygieniskt. Vilket som. Jag kräks och kräks, hulk hulk, böl böl. Mellan spyorna tänker jag på bloggen. ”Det här blir ett schysst inlägg”, hinner jag tänka innan jag spyr upp keso på Linggrova. Jag vill minnas att det ser ut som granatäpple på smörgås (hade ätit ett par blodapelsiner samma kväll). Efter denna initiala kräkattack följer en natt av Xena-repriser och jäktade toalettbesök.

Jag trodde först att det var matförgiftning, men Sherlock (min mamma) avslöjade på måndagen att nån slags vinterkräksjukevariant går och att både hennes sambo och min mormor var sjuka. Det här är lite av ett bakslag. Jag blir egentligen inte sjuk, jag är som Bruce Willis i den där skitrullen Unbreakable. Men om jag nu blir sjuk, livet är ju trots allt inte som en M. Night Shyamalan-film (tack och lov för det, för hade så varit fallet hade vi dagligen plågas av den där vederstyggliga Haley Joel Osment, träd med hämndbegär och osannolika vändningar), så är det i regel hyfsat milt. Och visst, jämfört med många andra så kom jag nog billigt undan. Jag var bara hemma i måndags och halva tisdagen. Att komma tillbaka på onsdagen till en dag full av möten, obesvarade mail och tusen grejer samtidigt var en välsignelse. Det finns inga gränser för hur tråkigt det är att vara hemma en hel dag själv.

Som tur var så klarade sig radion utan mig, nästan i alla fall, en kontorsstol dog i min frånvaro, men enligt mina body doubles, Sigge och Pistol-Johan, så fanns det inget som kunde ha gjorts för förhindra dess bortgång. Hatten av för våra dubbel vicear, de axlade kvickt stationschefs ansvaret och såg till att allt funkade som det borde(de gjorde det nästan FÖR bra, nästan så att man misstänker en coup d'etat…).

Sushifest i Budapest

2010-02-12T15:36:00.006+01:00

Vi beställde så mycket sushi att vi fick en påse wasabiärtor. Det är vad jag kallar kundfokus!!! Nam nam, för övrigt.

Helen fick en guldstjärna för sin enastående insats som jour. Hon gjorde till och med de uppgifter som jouren är förväntade att göra. You go girl!

Pistol-Johan kommer Göteborg och är därför van vid att inte äta tillagad mat.

Josephine och Malin, dom har inte fotats så mycket, trots att de varit här ungefär lika mycket som mig. Jag blir å andra sidan inte heller fotat särskilt ofta...

Under senhösten och vintern har jag haft två praktikanter här på radion, Josephine Karbin (yes, det är ett superhjälte/skurknamn av rang, tyvärr sakna Josephine extraordinära krafter) och Malin Palm (inga fyndigheter om hennes efternamn...). Dom går i trean på John Bauer-gymnasiet och pluggar nån mediagrej, oavsett vad de pluggar så får de göra praktik i TIO VECKOR! Galet länge. Och lyxigt. Att praktisera på Studentradion 98,9 det vill säga. Jag vet inte vad deras vänner får göra (skriva Laban för UNTN kanske?) men jag kan inte tänka mig att det ens tåls att jämföras med en glassig praktik på Studentradion 98,9. Som god stationschef, handledare och medmänniska ville jag försäkra mig om att Josse (försökte med Jossan, men det var fel fick jag höra) och Malin fick den bästa tänkbara praktikant upplevelsen. De skulle lära sig allt jag kunde, en crash course i livets hårda skola. Fyra år av radiotrams komprimerat på tio veckor. För att lyckas var jag tvungen att tänka "utanför" lådan.

Lösningen blev två reportageserier kallade "Från söder till norr" respektive "Korridoren".

I "Från söder till norr" åkte dom med Upptåget från ändhållplats till ändhållplats, alltså från metropolen Upplands Väsby till Gävle. De skulle kliva av på varje hållplats (med undantaget för Uppsala, inte riktigt en utflykt) och där göra ett reportage om livet på orten. Platser som Mehedeby, Tobo och Älvkarleby utforskades under resan. Med en imponerande skicklighet fick de något så sällsynt osexigt som norduppländska byar att framstå som spännande oaser i obygden. Programserien sändes i sex timmeslånga avsnitt under december och januari. Det kommer gå i repris under våren.

Deras andra projekt, "Korridoren", blev en riktig utmaning. Reportageserien handlar om fem studenter som bor i hus 7 på Sernandersväg, i korridorer naturligtvis. För att hitta sina intervjuobjekt knackade Josse och Malin dörr tills de hittade fem (främlingar) studenter som de kunde följa. Jävligt modigt av dom måste jag säga. Under förra veckan följde Josse och Malin med sina intervjuobjekt från morgon till kväll och lät inspelningsutrustningen gå varm. På bara fyra dagar redigerade de programmets fem delar (en för varje dag i korridoren). Jag har bara hört delar av "Korridoren", men det jag har hört låter lovande! Programmets sänds tisdag och onsdag 13.03-14.00 under de kommande veckorna. Missa inte det!

För tacka av Josse och Malin, som hade sin sista praktikdag idag, åt vi sushi. Efter lite försiktigt runtfrågande visade det sig att nästan alla på radion ville äta rå fisk på riskuddar. Folk anstormingen berodde i mångt och mycket på att Flykt-(Arvikaprogrammet)redaktionen var på plats och deras magar kurrade.

Krossade traditioner

2010-02-11T18:41:00.005+01:00

Jag är en enastående matfotograf. Ola äter här något som rödbrun fantasirätt.

Nam namn. Ola äter med hela kroppen.

Dagens sorgligaste bild, kanske årets tragedi. Den estniska tv-koppen som gått i arv från stationschef till stationschef dog i eftermiddags. Dramatiskt krossades den mot den skitiga plastmattan. Jag traumatiserad.

Det har varit två händelserika veckor. Förra veckan gick nästan uteslutande åt till att planera styrelse och ledningsgruppens kickoff som var förra fredagen. Vi satsade på en beprövad kickoff-variant där vi först har ett supermöte (från kl. 12.00-19.00) på radion som vi sedan följer upp med en ”riktig” kickoff på Norreda torp (det är inte en riktig kickoff om man inte åker någonstans där man inte kan ta sig hem, syftet är ju trots allt att folk som egentligen inte vill vara med varandra måste lära sig att vara det) .

Uppslutning på kickoffen var bra och diskussioner kring framförallt verksamhetsplanen marknadsföring gav goda resultat. Vi beslutade, bland annat ska väl tilläggas, att studentradion.com ska totalrenoveras. En ny, fräsch sida ska vara klar till terminsstart hösten 10. Nya www.studentradion.com ska rikta sig till lyssnaren och förmedla radiostation mer än förening. Den nya webbsidan är ett stort steg mot att Studentradion 98,9 etablerar sig som en naturlig del av Uppsalas studentliv.

Hela denna veckas slit inleddes med ett oväntat telefonsamtal i söndags kväll. Det var från litteraturvetenskapliga institutionen eller närmare bestämt läraren i kursen Att tala 2; Stefan Mälhqvist. Glatt upplyste Stefan mig om att han hade glömt att påminna om att retorik B studenter skulle komma till radion för att få en crash course i radio. Dagen därpå. En aning ostrukturerat, eller?

Det var inget snack om att jag skulle göra något annat än att infinna mig dagen därpå kl. 08.00 på radion för att prata lyssnarfokus och körschema. Men det kändes rätt tungt. Särskilt i och med att jag skulle göra det fyra timmar i sträck, både måndag och onsdag. Kände mig som en radiolärare vid ett mänskligt löpande band. Döm av min förvåning när det faktiskt blev rätt kul, hade glömt att retoriker generellt är roligt folk. Dessutom verkade de flesta vara både nöjda och peppade av kursen.

Höll på att glömma! Det var ju medlemsmöte och sändarkonferens igår. Båda mötena blev otroligt lyckade: fantastisk uppslutning av medlemmar, riktigt ostiga (inte på det där warhammer-nördiga sättet) mackor och dessutom tillfredsställande utgång av mötena. Vi klubbade igenom stadgeändringsförslaget, valde Kim Holm till reklamchef och presenterade vårens verksamhet. Mer om det senare… sjukt trött…

Kickoff at home

2010-02-09T17:28:00.003+01:00

Take it Tages

2010-01-29T14:28:00.005+01:00

En gren från ett lärkträd. Lite töntigt att fota och lägga upp men den är ju rätt snygg...

Nam. Nam.

Igår inledde Studentradion 98,9 vårens pubturné, först ut var på ÖG. Planen är att vi en gång i månaden ramlar ner till en av våra sändande nationers pubar för att just puba. Hänga, dricka öl och kasta små vässade projektiler mot en korktavla. Ett vinnande koncept som drog både kreti och pleti (alltså både Ingrid och Åsa.. höhö…) i höstas.

ÖG är en nation som ligger mig nära hjärtat. Det är min nation, alltså den jag är med i, jag äger den inte, även om jag äger generellt. Vilket som, jag gillar ÖG, bra klubbar, snyggt hus, min nation och skitbra radio på det. Men igår var det ett jävla härj! Inte alls bra. Tydligen hade alla intisar från Floggan kommit överense om att de skulle gå på pubrunda samma dag, tillsammans. Enligt säkra källor var det närmare 200 flogstainvåanare som igår kväll drog från pub till pub, denna spritindränkta odyssé skulle naturligtvis börja ÖG. Med andra ord var det tjockt med folk, kvavt, kvalmigt och högljudt. Men som det är med pubrundor så drog även denna vidare, och ett behagligt lugn la sig över Tages.

Mådde inte som en prins imorse (var/är dock inte dålig i magen wiiii) och hetsåt sex rostade mackor med jordnötssmör på i rask takt innan jag pallade mig iväg till jobbet.

Bullfest

2010-01-27T17:49:00.002+01:00

Katarina kom förbi med en kassebullar. Hon hade bakat eller stulit dom.

Sigge var generös mot sig själv.

Hade terminens andra VOV-möte imorse med Pistolen och Sigge. Vi diskuterade kickoffen som vi har nere på radion fredag den 5 januari. "På radion? Bah, när jag var XXX-chef/ansvarig så åkte vi till Mariehamn för en 23-timmarns 'konferens', det är en riktig kickoff", tänker radioräven som läser detta. Och visst, det vore beiget om årets styrelse och ledningsgrupp skulle peppa igång på ett sju timmars styrelsemöte som kulminerar i en sprit och pizza fest. Ingen inspirationsresa till vårt grannland i öst, ingen groggbänk eller hyttdans och inga engagerande möten.

Men sanningen är att vi kommer ha kickoff på radion den femte januari, fast det är den första av två kickoffer. I början av mars drar vi till Norredatorp för att ha ännu fler möten, bonda ännu mer och tillsist skråla Stad i ljus rakt ut i den uppländska vinternatten.

Varför två kickoffer? Har man mycket att säga så har man, då kan vi lika gärna sparka iväg vid två tillfällen.

Fokuset på första kickoffen ligger vid vt 10:s verksamhetsplan, alltså vår målsättningar för våren. Jag tror och hoppas jättemycket på den här styrelse och ledingsgruppen, och ännu mer tror jag på tablån. Jag svårt att tro att vi någonsin har haft så goda förutsättningar som nu, vi har duktiga sändare, ambitiösa styrelse och ledningsgruppsmedlemmar och en ekonomi som tillåter investeringar (om än små) i marknadsföring. Vt 10 blir skiten.

Inte sysslolös

2010-01-26T17:41:00.002+01:00

Långt ifrån till och med, men definitivt distraherad. Haft två rätt slitiga dagar, inte för att det har varit mycket att göra, tvärt om det har varit anmärkningsvärt lugnt. Jag tror att det väntan som tär, för just nu är allt är startgroparna och det är inte mycket jag kan göra åt det. Annat än att vänta. Tablån håller fortfarande på att formas, överlämningar mellan avgående och tillträdande styrelsemedlemmar är ännu inte klara och verksamhetsplanen för våren lämnar mycket att önska. Jag sover lite dåligt också. Vaknade i natt och gnolade på Marina and the Diamons låt Hollywood. Den ligger på A-rotation, galet bra låt.

Det här har jag gjort idag dock. Det var precis vad radion behövde. Jag tror att vi alla kan enas om att detta var en sund investering av min och radions. Tänker mig att jag gör en fetare grej på en vägg i loungen utanför Studio 3.

Supercykeln

2010-01-22T14:28:00.001+01:00

Det kan inte ha undgått någon att Studentradion 98,9 under hösten har bedrivit en intensiv reklamkampanj för den cykeltävling som vi arrangerat tillsammans med Leffes Cykel. Omkring 700 personer deltog i tävlingen där en person vann en Helkama Ainotar, vilket är ett ovanligt coolt namn på en cykel. En, för att citera Lars Niska, "klassisk tombola" senare och vinnare var korad. Lisa Ekengren blev den lyckliga cykelvinnaren som på bilderna kan ses stoltsera med den muskeldriva motsvarighet till Kit, just det den talande bilen från Knight Rider. Lisa ska enligt säkra källor vara mycket nöjd med cykeln som är "både snabb och slank" och Leffe själv var anmärkningsvärt belåten över att få ge bort en hoj värde 5000 kr.

Stort tack till Patrick Prax, förre marknadschefen på Studentradion 98,9, som inledde samarbetet med Leffes och försåg Lisa med en supercykel. Under våren blir det fler tävlingar, sannolikt ligger det inte en cykel i potten, men kanske en tv eller varför inte ett green card?

Ska pyssla lite nu och sen spetsa öronen. Hoffmaestro & Chraa kommer hit i eftermiddags för att intervjuas i ett extra långt Radio Reaktionär som dessutom får stöd av Erik från Studio 3. Intervjun börjar kl. 16.03 och under den kommer en vinnare i vår Hoffmaestro-tävling där vinnaren tillsammans med en polare får se bandet på Katalin imorn. Missa inte det.

Fiesta foto

2010-01-20T09:13:00.004+01:00

Från vänster, Mattias, David, Malin och Anders. (Foto Emilia Melgar)

Emilia Melgar (Push up & Urban) och Stud Club Kalle Ljunggren (Foto Emilia Melgar)

Hello (Foto Kalle Laxgård)

Grandfather Mono Rock, Anders Axelsson, höll fanan högt i lördags. Så som seden bjuder om man är med i Mono Rock. (Foto Kalle Kattgård)

Alla står och klappar Studio 3-Erik, varför? Kanske för att han är så glad? (Foto Emilia Melgar)

Koftans Helen Legeby och Öster om Eterns Pelle Forsmark bjuder på kvällens i särklass bästa prisutdelningstal. (Foto Emilia Melgar)

Emilia Melgar (Push up och Urban) och Anders Månström (Diskologi) (Foto Emilia Melgar)

Anders Månström, Diskologi, och Mr. Funk U himself, Adam Turic (Foto Emilia Melgar)

Nya ekonomichefen Agnes Lidehäll tillsammans med Super-Lars (Foto Emilia Melgar)

Bjuder på fyndigheter i skrift och en kommentar om festen senare i veckan. Andra fotografer från festen får gärna skicka dom till moi, jag samlar på sånt som andra har gjort.

Kul var festen dessutom, hann aldrig tacka de som jobbat med den: Fanny, Lars, Sigge, Katarina, Ola och våra super DJ:s från Stud Club, Kalle Ljungren med bror (Pär Ljunggren lika 1337 som sitt skivsnurrande syskon) , Calle Lewander och Johan Peterson, tror inte att Malcom lirade men han är bra ändå! :D

Leader of the pack

2010-01-06T14:51:00.003+01:00

Pistol-Johan lär (från vänster) Sanna, Hanna och Kristin vad han vet om handeldvapen.

Johans pedagogik är direkt, övertydlig och resulterar i fettfläckar på skärmen.

Inleder dagens inlägg med att följa upp gårdagens cliffhanger, den om mitt ömmande öga (läsarstormen var totalt). I går kväll kunde man faktiskt ana en viss svullnad och en blåaktig nyans på ögonlocket. Som den tuffingen jag är la mig och tänkte att en god natts sömn kommer lösa problemet. Det gjorde inte natten. Natten har inga helande krafter, trots att den skiljer sig markant från dagen. Däremot ledde de mörka timmarna till att boven i dramat avslöjaes, en otäck liten vagel som jag kvickt kirurgerade bort. Mår i skrivandet stund mycket bättre och kan nu åter gnugga mig teatraliskt i ögonen när medarbetare (löstfolk) kommer och begär ansträngande saker av mig.

Idag höll jag och Pistolen det sista utbildningstillfället på den externkurs som vi arrangerat för gymnasielever under de gångna två veckorna. Vår kursdeltagare har varit fem tjejer från Rosendalsgymnasiet som lärt sig om hur man pratar i radio, planerar program, saxar ljud och en massa roliga grejer. Dom har varit kanonduktiga och producerade imorse två riktigt bra program som kommer sändas på Café Måndag den 18 respektive 25 januari. Kanske har vi i dom Studentradion 98,9:s framtid? Vilket som så var kursen lyckad, kursdeltagarna nöjda och kursledarna lika så. Planen är att i framtiden fortsätta arrangera den här typen av kurser under lov.

Dagen har till sin intensitet påmint mycket om en vanlig arbetsdag, så som de ser ut under sändningsveckor. Mycket folk i rörelse. En del härj. Kreativitet och en slags kollektiv underförståndhet att man inte behöver diska sin kaffekopp. Jag är en del av kollektivet. Skönt att folk här igen, framförallt, skönt att få hjälp med att ringa folk om Studentradiopriset! Mina runtringare skall naturligtvis belönas, Malin får en och Johan en.

I mitt nya betygsystem för film och annat som jag behöver värdera på en skala från ett till fem (t.ex. kaffe och vänskap) kommer jag använda valören rackabajsare. Istället för getingar eller pinnar eller nåt.

Ont i ögat

2010-01-05T18:30:00.002+01:00

Det känns lite som att jag har fått ett blåmärke på vänster ögonlock, det ömmar när jag blinkar. Det är lite mystiskt, vet inte varför jag har ont, har inte blivit boxad (trots att jag jobbat nära Pistol-Johan i två dagar) och är inte blå runt ögat. Tänker mig att ett blodkärl kanske har sprängts av plötslig och massiv stress. Var kring lunch orolig för att jag inte skulle kunna sova ikväll på grund av ömmandet. Det var bortkastad oro, är helt utpumpad efter en lång dag.

Först utbildning, sen hetsande med studiecirklar och Studentradiopriset. Fy fan... Men det känns bättre nu, några pålitliga medarbetare hjälper mig att få rätsida på situationen imorn. Konstigt hur det först finns inget att göra, sen mer inger, inget, inget och sen BAAAM, allt på en gång.

Tänkte komma undan med ett par bilder och ingen text, men kände för att skriva, även om jag skriver sjukttråkigt just nu.

Ett tecken på hur trött jag är just nu är sannolikt valet av mellanmål, keso + banan (inga konstigheter där) + blåbärssylt (!). Ser förjävligt ut. Rätt gott dock.

Sen Katarina och Sigge som har Kulgruppsmöte just nu, man förstår varför det är dom som ansvarar för det roliga på Studentradiopriset när man ser bilderna.

Alla ska inte med

2009-12-30T15:41:00.005+01:00

Som Jocke (?) sjunger i introt till Radioreaktionär. Han sjunger också att de hatar "djuren och naturen", det är dock ovidkommande i det här sammanhanget.

Ska klämma fram ett längre inlägg om de senaste två veckorna senare. Det har varit en förvånandsvärt spännande tid, som jag just nu inte hinner berätta om. Om bara tio minuter dyker Pistol-Johan och Fanny upp för att tillsammans med mig och Lars lyssna igenom alla bidragen till Studentradiopriset och välja vilka som skall nomineras. Vi kan tyvärr inte skicka alla som tävlar, det finns i t.ex. kategorin bästa Nöjesprogram 8 (!) st tävlande, det är helt enkelt för mycket arbete för juryn. Jag tycker att årets startfällt ser ur som det bästa hittils, inte bara för att det är oerhört duktiga sändare och program som tävlar, nästan alla är med! Jag kan inte tänka mig att vi någonsin haft så många deltagare som i år.

Just nu jobbas det förbrilt med förberedelsena inför Studentradiopriset, några ska skicka de nominerde till juryn, skriva diplom och göra bordplacering andra (talar då om medlemmarna i den så kallade "Kulgruppen") sliter med sketcher och underhållning på festen. Mycket talar för att årets upplagade av Studentradiopriset kommer bjuda på den bästa och roligaste underhållningen någonsin. För egen del var jag tvungen att skapa en sinnesbild över roligheterna för att förstå dem till fullo, som ett slags Stockholm Live, fast kul!

Satt i eftermiddags och klippte ihop en sammanfattning av sketcherna från föregånde år, då det bjöds på tokerier med trailers. I klippet hör du trailarna både som originalen och som de kunde låta om jag och Tony hade gjort dom. Lyssna och njut.

Sista natten med gänget

2009-12-18T11:04:00.002+01:00

Sigge och Fanny kikar ut i den snöklädda gropen under gårdags kvällens glöggfest. Bilden är inte arrangerad...

Idag är sista sändningsdagen för terminen. Dagen markerar slutet på min åttonde (!!!!) termin på Studentradion 98,9. Jag har alltså sänt [Gejm] i fyra år och därmed sagt "klockan är 16.03 och du lyssnar på Gejm i Studentradion 98,9..." uppskattningsvis 140 gånger samt summerat en spelrecension med orden "köp bara det här spelet om du hatar dig själv" vid totalt elva tillfällen. Det känns inte alls särskilt dramatiskt, eller åtminstone inte så dramatiskt som jag får det att låta. Däremot känns det mäktigt. 140 timmar i studion recenserandes spel låter som en livstid. Det tar inte slut i vår, men jag tror inte att jag kommer fira fem år med Gejm.

18 december markerar även slutet på mitt första period som stationschef. Det har, klyschigt nog, gått fort. Inte så konstigt kanske, höstterminen är som bekant kortare i våren. Jag är halvvägs igenom i huvudet men i verkligheten är majoriteten av all tid kvar.

Jag tycker att vi har ett fantastiskt halvår bakom oss. Styrelsen och ledningsgruppen har jobbat fokuserat mot klara mål; fler sändare, fler medlemmar, högre programkvalité och inte minst, fler lyssnare. Jag vill påstå att vi har lyckats. Vi har en i det närmsta full tablå, vi har klarat vårt stödmedlemsmål med bravur och vi har synts mer ute på skolor och i Uppsala studenternas liv än vad vi har gjort på flera år. Studentradion 98,9 rör sig åt rätt håll på alla plan. Kanske kan vi i en framtid skymta en verklighet där det är lika självklart att lyssna på Studentradion 98,9 som det är att gå till Stocken på torsdagar och Orvars för den billiga ölen. Jag vill tro det.

Styrelse och ledingsgrupp är dock långt ifrån de enda som jobbar hårt. Det finns en grupp som får oförtjänt lite beröm och uppmärksamhet för sitt kontinuerliga arbete och engagemang trots att det är ovärderligt, de är stationens hjärta, de "vanliga" sändarna. De planerar självsäkert och proffsigt sina program, gör sitt yttersta för att sända bra radio, sedan går de hem.Vi har gott om sådana just nu; ambitiösa, drivna och duktiga sändare. Koftan, Anno, Stud. Club, MonoRock, Release, Deadline, Radio reaktionär, Skakad inte störd, I nörd och lust, Öster om Etern, Radio Holmiensis och Diskologi är bara axplock av de fantastiska program som trängs på vår tablå och som gör styrelsens och ledningsgruppens arbete betydelsefullt. Jag kan inte minnas en tid då Studentradion 98,9 höll en så hög och jämn programkvalité som nu. Vi är redo att höras av alla.

God jul och om du är sändare; var nöjd och orimligt självgod över din insats i höst, det är du värd.

Intryck från veckan som gått

2009-12-17T10:51:00.002+01:00

Johan "Pistolen" Sahlin, nyligen vald till vice ordförande (han antydde kort efter det att han valts att ett namnbyte kanske vore på plats "vice låter så, jag vet inte, stelt? Vad ger ni mig för Hitman tillika vice ordförande?") inledde veckan med att missnöjt äta MIN havregrynsgröt och dricka en folköl till lunch. Aningen missunnsamt va? Inte vara tacksam för gröt. Det är nötter och torkad frukt och grejer i den där gröten....

Fick den här urtjusiga julklappen av våra grannar UF. Blev först överraskad, sen glad och tillsist stressad. Har ju själv inte köpt något och vet inte vad UF kan tänkas vilja ha. Vad ger man till någon som har allt, skönhet, intelligens, intellekt och inte minst humor? Lättvinsglögg med samk av chili och choklad uppenbarligen! Hehe, skämt åsido (men ni ser ju hur jag njuter av chokladen till kaffet, nam nam) UF måste få något och det kan inte vara något. Förslag? Är lite inne på nötter, alla gillar ju nötter, eller hur?

Medlemsmöte

2009-12-13T10:23:00.002+01:00

I senaste inlägget så utlovades en summering, eller åtminstone en kommentar, på medlemsmötet i torsdags. Ett näsan provocerande sexig ämne.

Medlemsmötet i december var redan från början större än vad jag hade förväntat mig då majoriteten av alla poster i styrelse och ledningsgruppsposterna skulle väljas. En stressfaktor i sig. Det var också ett val där poster som är centrala för organisationen skall väljas, bl.a. vice ordförande och ekonomichef. Till den förstnämna posten var det enkelt att finna en lämplig kandidat då Johan ”Pistolen” Sahlin stod redo. Med ekonomichefen var det värre. Fram tills nu hade den sittande ekonomichefen lyckats hitta en efterträdare, Eva hittade Martin, Martin hittade Stina, Stina hittade inte någon. Inte Stinas fel, känner man ingen som är sugen så gör man inte det. Under de senaste tre veckorna har jag dagligen jagat kandidater till ekonomichefs posten. Oron inför vad som händer om vi inte hittar en ekonomichef (vi kan inte bilda en styrelse) har alltid funnits där, ett undermedvetet gnagande. En påfrestning som gett upphov till tre veckor av dålig sömn.

Tillsist fick jag dock napp. Värmlandsviskningar Hannes (som förövrigt nyligen valts till 3Q på Värmlands, hatten av!) kände en Agnes som hade FEK A och B i bagage. Vi hade tur, Agnes var inte bara intresserad hon var även påläst (Stina: ”Hon kan ju allt redan!”) och social. Perfekt.

Mötet tog nästan två timmar, dels på grund av obligatoriskt strul med tekniken och dels ett massivt stadgeändringsförslag som skulle förklaras och diskuteras. Jimmy från I nörd och lust styrde mötet med fast hand och med en kaffekopp som klubba, mötessekreteraren var naturvetaren som gick vilse - Helen Legeby från Koftan. Vi valde en ny marknadschef i Memhet Hadjimemed (stavning?), han är, likt Agnes, externrekryterad och verkar bli en kanonbra medarbetare. Rolig, lättsam, ambitiös och dessutom med en kandidat i marknadsföring. Vidare valdes I nörd och lust-Ola till rekryteringschef efter ett spännande konkurrensval, och sist men inte minst så valdes Zuni (även hon från INOL) Vargas Cataln sekreterare.

På förhand så känns det här som en kanonstyrelse. Som att vi verkligen har alla förutsättningar för att till våren lyckas med alla våra högt uppsatta mål.

Möte i solen

2009-12-11T13:50:00.003+01:00

Nyvalde vice ordförande Johan Sahlin tyckte att jurygruppen, den hippa skara som jagar jury till Studentradiopriset 2010, skulle ha sitt möte i solen. Vi hann precis baxa ut soffan och fåtöljen när solen försvann bakom ett av de slitna husen på Rackarberget. Vi drack kaffe och åt pepparkakor i kylan och diskuterade våra misslyckanden. Det visade sig sedermera att det mest var jag som inte hade lyckats hitta jurypersoner.

Tänkte skriva några rader om medlemsmötet som var igår, det gick kanonbra, och det finns en del att säga om det. Men jag suger på den karamellen... Mer info imorn kanske.

Dagen efter

2009-12-11T12:17:00.003+01:00

Kolla namnet! Tänk att det finns en snubbe som är mer Tren än Tren!

Musjakten

2009-12-09T17:30:00.003+01:00

När jag idag kring fem snåret återvände från etern fann jag a) att min mus var borta och b) att det där musen borde ha varit istället fanns en mystisk lapp. Den var inte signerad, men jag misstänkte omgående att detta grova övertramp på min personliga integritet, min sfär av mig själv, mitt osynliga personägg, att det måste vara något som min nemsis Mr. X ligger bakom. Vad som sedan följer är ett "race against time" samt en massa klurande, som i Die Hard 3 näe Bruce Willis och Samuel L Jackson får en massa kluriga gåtor, som de måste lösa på tid annars sprängs en JÄTTEBOMB!

Slutet gott allting gott. Tror det här är anledningen till varför radion är världens bästa arbetsplats, förutom då att golvet är rätt skitiga, lönen undermålig och arbetstiderna långa och underliga. Om Mr. X låg bakom det hela får jag aldrig veta. Men sannolikt är boven i dramat någon annan. Någon som vill mig väl med ett vänligt bus, någon som vill locka fram ett leende, kanske ett skratt? Det kan, med andra ord, vara vem som helst på radion (med några undantag Sigge.. jag menar Mr. X, lär det t.ex. inte vara, vi är ju trots allt nemesisar).

...

2009-12-05T15:46:00.000+01:00

Igår firade UF (Utrikespolitiska Föreningen) och Studentradion 98,9 att hösten och därmed även året 2009 börjar lida mot sitt slut med en brakfest på V-dala. Festen arrangerades i mångt och mycket av UF och blev mycket lyckad. God mat, schysst stämningen och julklappsutdelning, jag fick en öl i baren av Hannes från Värmlandsviskningar och gav själv bort en av Radio Reaktionär Alexanders böcker. Jag hade glömt mina presenter hemma och var i fullfärd med att slå in en Besvikelse när Alexander delade med sig av sina gåvor, i sann julanda. Kvällen avslutades med dans till dunka-dunka som dubbel-Kalle från Studclub bjöd på. Bangade själv på den obligatoriska efterfesten på radion. Var trött, kall och nöjd. Slutade på topp. Stort tack till Lars och Malin snyggade till radion efter partyt. Ovärderlig hjälp.

Det är nu bara två veckar kvar på terminen. Två tunga jävla veckor. Magen knyter sig lite när jag tänker på allt som måste göras, allt som kommer göras och inte minst det som vi inte kommer klara. På fredag korar vi en vinnare i den cykeltävling som pågått under större delen av hösten. Det markerar slutet på vårt stödmedlemsraggande för i år. Vi har inga fler tävlingar på gång, inga fler möjligheter att locka folk att bli medlemmar. Vi måste därför satsa hårt på att ragga folk kommande vecka, vilket innebär att Studentradion 98,9 kommer stå med bord på skolor och locka folk att tävla varje dag nästa vecka. Dessutom är det medlemsmöte på torsdag, ett möte där vi ska välja en ny ekonomichef. En post som det inte finns några kandidater till i dagsläget. Jag har verkligen gjort allt jag har kunnat för att hitta någon utan att lyckas. Hur vi ska lösa det är kan jag i dagsläget inte lista ut. Vi kan inte bilda en ny styrelse utan en ekonomichef.

Blir stressad av bara snacka om nästa vecka. Ska inte vara i jobbet på helgen, ska ju vara ledig och bakis idag.

Tur och retur - Mehedeby

2009-12-02T18:00:00.003+01:00

I måndags hade vi vad som sannolikt var Studentradion 98,9:s första adventsfirande någonsin. Hur vet jag att ingen annan under Studentradion 98:9:s 25 åriga historia har bjudit föreningen medlemmar på glögg och pepparkakor tidigare? Det vet jag naturligtvis inte. Men i och med att jag är tämligen övertygad om min egen förträfflighet så är det inte orimligt att tro att jag faktiskt är först. Det var ett mysigt fika som drog en samling om tio morgonpigga radioter. I nörd och lust-Ola dök upp och passade, sin vana trogen, på att recenserade händelsen: ”en åtta för engagemang och glögg, men bara fem Olan för pepparkakorna, som har en släpig smak med inslag av sand”. Som arrangör för glöggfesten så var jag nöjd med kritiken, Ola är annars en hård man som helst gör det han är bäst på, som Wolverine. På måndag kl. 09.00 serveras det återigen ljummen glögg ur kaffekoppar, missa inte det.

Tänkte skriva något om mina praktikanter, Josefin och Malin som går i trean på John Bauer gymnasiet. De är inne på sin andra vecka av de totalt tio som de ska tillbringa på Studentradion 98,9. De har en sjukt bra praktikplats. Inte bara för att de lär sig en massa häftiga radiogrejer, de får dessutom hänga med en rätt fräck dude. Haha, nej skämt åsido, jag är kanske inte ”fräck” eller nån ”dude”, jag kanske inte hänger framför ”dumburken” och ”MTV”, men tro mig folk tycker att jag är EN hipp snubbe. (Själv praoade jag på två arbetsplatser som led av total brist på cool personal. Först en leksaksbutik och sen på Slottskällarens bryggeri, där lastade jag tomma ölflaskor på ett rullband till nåt trams av Ramstein. Det var en usel praoplats, jag fick ingen öl och det enda spelet som deras datorer klarade var skitliret Daikatana. Men så gick jag i högstadiet också och förtjänade inte en bättre proaplats. Jag var lite av en idiot, vilket många unga människor är, då, när de är där jag var.) Just nu är Josefin och Malin ute på uppdrag. De ska göra en reportageserie som jag har valt att kalla: ”Från ändhållplats till ändhållplats”. De ska åka med Upptåget från Upplandsväsby till Gävle och stanna på alla stationer och göra reportage därifrån. Sjukt kul. Mehedeby liksom. Lite avundsjuk på dom, och dessutom lite sugen på att göra det själv. Se Tobo, vilka har gjort det? Hör första programmet på måndag kl. 13.03!

Eld13.mp3

2009-11-25T10:56:00.004+01:00

Fotsteg1.mp3. Markera. Ctrl C. Enter.

Footstep1a.mp3. Markera. Byt namn. Ctrl V. Byt ut 1a mot 2.

Repetera.

Gled in på radion vid halv nio idag för att kunna jobba åtta timmar och komma hem i hyfsad tid. I och med att jag på onsdagar lämnar stationschefsrollen i två timmar för att planera och sända [gejm], är jag tvungen kompensera den tiden genom att vara här lite extra tidigt, eller sent. Det är lätt att tro att Studentradion vid nio tiden på morgonen är lika sprudlande av aktivitet som Pripyat. Men då misstar man sig, några redaktioner börjar till och med tidigare än så. Idag var exempelvis både Offside och Värmlandsviskningar plågsamt hurtiga och på plats före mig.

En nackdel med att vara här ett par timmar innan sändningarna kickar igång är att det inte finns så mycket att göra. En vanlig dag så rasar det i regel in gäng ”du-måste-svara-på-mig-snabbt”-mail kring lunch, vilket följs upp av några sändare i behov av hjälp samt en jour som undrar vad han/hon gör där osv. Arbetsuppgifterna söker alltså upp mig från kl. 11.00 och framåt. Då jag denna morgon fann att Todo-listan gapade tom valde jag att istället för att invänta min motsvarighet till Batmansignalen ta tag i något som jag skjutit på länge. Det är en jävla skitsyssla, den typen av uppgift som det för en miljon apor tar tusen år att slutföra, ett själlöst löpandebandjobb som jag undvikit sen jag började här för fyra år sen; att rensa upp och sortera Ljudeffektsmappen.

Det är en imponerande samlingen av Ljudeffekter som jag tillsammans med den legendariska Señor Amos-redaktionen (i vissa kretsar är vi till och med mytiska, kanske inte i de kretsar som du rör dig i, men tro mig, folk pratar om oss, fortfarande…) samlade ihop under inspelningen av just Señor Amos med även radioteatern Rex Rexington: Blakesvilles Beskyddare. Då sorterade jag ljudeffekterna löpande och efter min egen logik, vilket är anledningen till vissa ljudeffekter placerades in i mappar med namn som t.ex. ”Saker som går sönder” eller ”Märkliga och otäcka ljud”. Förutom mig är det idag hyfsat få personer på radion som använder ljudeffekter, vilket sannolikt beror på att a) det är förhållandevis få redaktioner som har behov av de 27 olika dörrelaterade ljud, eller b) de vill ha ljudeffekter men hittar dem inte. Grupp b:s behov ska jag nu försöka tillgodose. Tids nog.

Pepparkaksmannen

2009-11-20T16:22:00.003+01:00

Metallarbetaren-Sahlin visar den nästan färdiga mallen.

In action

Som du kan se på bilderna är "Pistolen" upptagen med att gör det han gör bäst; böja metall. Målet är att bända till Studentradiologgan som pepparkaksform. Fett.

Pratade med Kalle Laxgård igår, i telefon naturligtvis, han bor ju långt bort nu för tiden. ”Kalle Laxgård”, tänker du? Ni kanske minns honom som Jonas i radioteatern Rex Rexington: Blakesvilles Beskyddare? Eller som sig själv i sketchserien Señor Vamos, eller vad vet jag? Kanske minns du honom som någon helt annan? Att kräva att jag ska veta hur du väljer att tänka på Kalle är orimligt. Vilket som så sa han att han läste min blogg, vilket var kul för det har han inte gjort tidigare, och sen sa han att den var ganska tråkig för att den handlar om en massa "tråkiga" radiogrejer, vilket var trist för det är ju min blogg och jag tycker att "tråkiga" radiogrejer är kul. Trots den blandande upplevelsen för bloggen så blev jag ändå övervägande glad av samtalet då Kalle ändå gillade de inlägg som inte handlade om radion. Jag berättade då att jag hade tänkt skriva ett inlägg som inte var radiorelaterat igår, men att jag hejdat mig i sista stund då jag insåg att inlägger inte hade något med radion att göra samt att det var rätt elakt.

Inspirationen till det ickeskrivna inlägget hade kommit till mig då jag stod på banken för att sätta in stålar på Studentradions konto. Bredvid mig stod en kopiöst korpulent man som andades så där otäckt hårt genom näsan. Den visslade inte, näsan alltså, utan lät mer som ett strypt dundrade, som han försökte blås ut en marshall med näsan. Under hela tiden som han väntade vinglade han ostadigt fram och tillbaka, som om han konstant fick osynliga knuffar. Jag blev lättad men aningen besviken över att han aldrig föll. "Det här ska jag skriva om", hann jag tänka innan det slog mig att det sannolikt inte var ok. Mannen ville säkert inte andas så där eller framstå som onykter/instabil, dessutom så var händelsen fullständigt irrelevant för Studentradion 98,9.

Superstadgan

2009-11-18T18:35:00.003+01:00

Fanny renskriver stadga förändringarna i Studio 2.

Så dricker hon te ur en balja.

Hampus Collén, sändare i det enastående radioprogrammet Radio Holmiensis (torsdagar 17.30-18.30), kom precis förbi. ”Hur är läget”, frågade Hampus artigt men avslappnat. Jag suckade lite och beklagade mig över att det hade varit mycket den här veckan. Att veckans första dag är tjock vet jag sedan gammalt. Veckobrev ska skrivas ihop och skickas, reklamblock och kåren informerar ska redigeras och läggas in, e-mailskörden från helgen ska besvaras. Jag passar dessutom på att bränna all energi som helgen har genererat på att avsluta arbetsuppgifter som släpat efter. Jag är därför ambivalent inför måndagar, särskilt när de avslutas med styrelsemöten, de är uttröttande men givande dagar. Men det här inlägget handlar ju inte om måndagar, egentligen. Det handlar om idag och anledningen till varför det har varit lite extra tungt denna vecka.

På styrelsemötet i måndags beslutade vi att sätta datumet för medlemsmötet i decembers till den 10:e. I och med att vi då ska förändra stadgarna så måste en kallelse gå ut medlemmarna tre veckor innan mötesdagen. Konkret innebär detta att en kallelse måste gå ut till närmare 500 medlemmar senast på torsdag samt att stadgaändringsförlaget måste vara klart tills dess. Det sistnämnda är främst Fannys jobb, ett som hon gör med bravur, jag har dock varit med på ett hörn. Ursprungligen var behovet av förändringar i stadgarna relativt små, och handlade främst om att breda väg för SRS:s statsbidragsansökan (vilket innebär att vi lämnar Booster). Men Eagle-eye Fanny uppmärksammade vid en genomläsning flera brister i stadgarna, som berörde såväl disposition som ordval men också behov av nya förtydligande paragrafer. Det är oerhörtviktigt och inte överdrivet kul arbete.

Men nu är jag nästan där. De nya stadgarna är nästan klara, valberedningen är kontaktad om medlemsmötet, kallelsen till stödmedlemmarna är skriven. Ska äta en clementin. Sen åka hem.

Anno bjuder på kakor

2009-11-13T14:36:00.001+01:00

Katarina lägger in en prilla stor som en pingisboll.

De många mötenas dag... och Left 4 Dead 2!!!!111one

2009-11-13T11:39:00.004+01:00

Igår satt jag i möte från 11-16. Satt först med jurygruppen, som växte allt eftersom mötet pågick. Initialt var det bara jag och Fanny som ingick i gruppen, men i och med att Lars och Pistol-Johan valsade in i mötetslokalen dubblerades vårt medlemsantal. Tillsammans spånade vi fram namn på kändisar som vi önskade snärja som jurymedlemmar till Studentradiopriset 09. Desto större och glassigare namn desto bättre. Om allt går vår väg, vilket det väldigt sällan gör, så kommer årets upplaga av galan ha den häftigaste juryn någonsin. Oavsett hur jurygruppens arbetet går så kommer årets gala bli kalas, "kulgruppen" (som ser till att vi har det kul på festen) intygar idel roligheter under festen. På detta; piggt studentradiofolk, en schysst meny samt öppet till 02 bådar för SUPER-PARTY-HARTY! Yatta, Yatta!

Satt igår dag från 13.30 fram till 16 snåret i ett VOV(Vice-Ordförande-Vice)-möte. Vi diskuterade terminsavslutet, som faktiskt är hyfsat nära förestående, decembermötet samt alla feta fester som vi ska ha. Det var ett riktigt bra möte. Som alltid med VOV. Vi beslutar ingeting, den funktionen eller för den delen befogenheten har inte VOV, rätten att besluta om saker och ting ligger hos styrelsen. Med VOV försöker vi istället komplettera varandras arbete i och med våra olika synvinklar på verksamheten, på så sätt få en mer heltäckande bild av verksamheten.

Idag verkar också bli en dag av möten som staplas på möten. Ska återigen träffa Pistolen, men denna gång ska vi diskutera externutbildning under jullovet och sedan vankas samtal med rekryteringschef Katarina. Låter som en schysst dag!

Dagens schysstaste är dock detta:

:O:O:O Left 4 Dead 2!!! Så jävla fett! Min coola och hemliga Xbox 360-klan kommer bli galet avundsjuk på undertecknad som får detta kanonlir drygt en vecka innan det egentligen släpps. (själva syftet med det här inlägget var att få posta den här bilden och dryga mig lite...)

Glad och efterbliven

Paprikafest

2009-11-12T10:23:00.003+01:00

Jag kallar den här för Atilla...

och det den här för Clark. Med ett C som i citron.

Har sedan maj, eller där omkring, odlat paprikor i mitt köksfönster. Vissa kallar det töntigt, andra medelålders. "Du kan vara en tönt i medelåldern", replikerar jag reptilsnabbt (min kvickhet är legendarisk). Jag föredrar, aningen motsägelsefullt, att referera till mina röda vänner som vår tids svart. Passar till allt, men ätbart.

Rekommenderar varmt att odla saker, det föder en känsla av kreativitet, av att du verkligen skapar något. Men till skillnad från annan kreativ verksamhet som t.ex. att dreja så slipper du bli kladdig och köpa ett dyrt bord som roterar när du trycker på en pedal. Som paprikabonde får du i slutändan dessutom en viktig ingrediens i en utsökt fajitas eller varför inte ajvar? Vilket som, jag publicerar här och nu för första gången bilderna på mina skötebarn.

En av paprikorna är idag uppäten. Den var en frisk smak med syrliga inslag, den var dock vattnig och inte alls sådär krispig som vi förväntar oss att paprika ska vara. Kan bero på att vi generellt aldrig äter nyskördad paprika och därmed är ovana med den autentiska paprika smaken och konsistensen? Eller beror det på att dessa små röda knyten är uppväxta under förhållanden som annars är främmande för paprikor, mycket sol, vatten och uppmuntran. Samt utsikt mot en högstadieskola.

"Oh dear! Oh dear! I shall be too late!"

2009-11-11T10:22:00.004+01:00

Kaninen på bilden samt titeln är naturligtvis en referens till Alice i Underlandet och dess Vita kanien som i härdigt påpekar att det är det bråttom. Kan relatera till det.

Kände mig manad att få med en annan version av den Vita kaninen. Hämtad från American McGee's Alice, ett av mina favoritspel. Klockren design. Ryktet säger att Sarah Michelle Geller ska axla manteln som Alice i filmatiseringen av spelet!!!! :O sannolikt inte sant.

Fem veckor kvar. Har precis inlett halvtidssamtal med mina medarbetare, detta för att få veta vad de känner om arbetet hittills, vad som har funkat, vad som kan bli bättre, hur de trivs i styrelsen och ledningsgruppen. Det är också en möjlighet att tillsammans med dom planera resten av terminen. Det som borde vara hälften. Terminen har rusat fram. I räserfart har det gått. Brukar vara den som tycker att ”usch vad det går fort”-påståenden är ganska larviga (och medelålders), för det handlar egentligen bara om perspektiv. Visst det har gått fort, det gör ju alltid, men om du funderar på vad som hänt, vad vi har gjort under perioden, ja då känns den längre. Fylligare. Men nu är det jag som saknar ”rätt” perspektiv. Eller saknar och saknar, just nu känns det inte som att det har med synsätt att göra, det går för fort. Punkt. Det som ska göras hinns inte med, för att tiden inte räcker till eller för att maskineriet är segt, omständigt och baserat på god vilja?

Vad var det som jag ville att vi skulle åstadkomma under mitt år? Det är lätt att glömma bort, då arbetsuppgifterna med kort utgångsdatum prioriteras. Men i långa loppet är dessa oväsentliga jämfört med vårt långsiktiga mål: en gynnsammare situation för Studentradion 98,9 redan i vår, men även om ett år och två.

Gräver fram verksamhetsplanen. Vad ska vi göra, vad har vi satt upp som mål?

Fler lyssnare.

Fler medarbetare.

En hållbar ekonomisk situation samt en fantasiljon stödmedlemmar.

Trött konstaterar jag att det inte spelar någon roll hur mycket entusiasm som jag uppbådar. Vi kommer inte att klara alla mål som är uppsatta för HT 09. Fem veckor är ingenting. I vissa fall kommer vi att vara nära det uppsatta målet, i andra knappt skymt det. Men med lite tur så har vi åtminstone fått insikt i varför det pågående arbetet inte har gett det resultat som vi eftersträvat. All framåtrörelse måste betraktas som framgång i det här sammanhanget.

Vaccinerad och klar

2009-11-05T11:12:00.001+01:00

Beslutade mig igår för att passa på att vaccinera mig när vaccinturnén stannade på Ekonomikum. Upplevde att intresset för skydd mot svininfluensan bland mina medarbetare var ljummet och förväntade mig därför en ganska modest kö då man slog upp portarna till antiH1N1-bodarna kl. 9 imorse. Jag hade fel. Det var ett misstag att tro att radiofolk skulle utgöra ett tvärsnitt av den svenska befolkningen som kan ligga till grund för ett antaganden (vilket antaganden som helst sannolikt). Efter två, nyligen avslutade, timmar av köande är jag nu vaccinerad, placeboyr och kaffesugen (garanterat inte placebo).

Fanny varnade mig för att bli vaccineras innan mötet med kommun Tomas kl. 14.00 idag. ”Du kommer vara febrig och trött eller sjövild och i svåra armsmärtor, vaccinera dig efter mötet istället”, vill inte tro att hon har rätt. Visst kommer jag känna av vaccinet, men det går mot en hård knockout i kampen mot mitt immunförsvar vilket har liknats vid klassiska monumentalbyggen som syftar till att hålla folk ute, som Kinesiska muren eller Hadrianusmur (byggdes av Romarna tvärs över England för att hålla kelterna borta från italienarnas badhus, akvedukter samt vägar som leder till Rom). Bakterier talar om mitt immunförsvar som sjöbusar i Bengalis hamn skrämt viskar om ondskans nemesis, den vandrande vålnaden, Fantomen. Han går inte att döda, går inte att besegra. Jag egentligen inte vaccinera mig, utan bara luta mig tillbaka och invänta H1N1:s förtvivlade kamp om min kropp. Lite som de scener i Frank Millers 300 där spartanerna vinner. Valde att vaccinera mig för andras skull, är ju stortsint och ödmjuk till min natur och vill ju inte sprida skiten vidare. Kontentan är att oavsett om jag vaccinerar mig eller ej så blev svininfluensan pwnad.

Supertablån

2009-11-04T17:38:00.003+01:00

Advent börjar tidigt på Studnetradion 98,9. Redan nu har en vänlig (och egentligen julhatande) själ köpt fem stycken elljustakar. Det blir adventsfika när det faktiskt närmar sig advent.

Tablån börjar verkligen se fin ut. Vi har haft tur den här terminen, det var många bra program och sändare som ”överlevde” sommaruppehållet, vilket resulterade i en tablå som redan i augusti var välfylld. Vill dock inte ringakta programchef Sigge och rekryteringschef Katarina jobb med att fylla på ut de få existerande luckorna. Resultatet är en av de mest dynamiska och spännande tablåer som Studentradion 98,9 har haft. Bland de nya programmen hittar vi Skakad inte störd-redaktionen bestående av den dynamiska duon Åsa Karlberg och Ingrid Broman. De testar drinkar, barer, snackar om krogliv och dagen efter kroglivet. Hur bra som helst, torsdagar 15-15.30. En annan ny favorit är Öster om Etern (grymt fyndigt) tisdagar 15-16, ÖG:s nationsprogram som leds av Battle of the Nations-veteranen Pelle Forsmark (Pelle gick till semifinal och förlorade där mot turneringsvinnaren Smålands Fredrik Sixtensson [som idag lever gott på den ära och berömmelse som vinsten gav honom, tror jag]). Dom är inne på sitt tredje/fjärde program och manövrerar likt ärrade radiorävar genom etern. Nej, sliskiga liknelser åt sidan, de är riktigt duktiga, det är svårt att tro att detta endast är inledningen på deras radiokarriär.

Tänkte fortsätta rada upp och hylla våra nya program och sändare, som Bockradio och Offside, men det blir kanske lite tjatigt. Vill dock pusha lite extra för Demo, inte ett nytt program, men nya sändare! Elias Malmberg är visserligen en bekant röst (har hörts i Kulturkoftan och Fabrik, samt pluggat med mig, med andra ord smart och snygg) men Oscar Lodin och Peter Morris är färska. De sände sitt första program igår och det lät kanon!

Vet att jag är partisk, men jag är övertygad om att vi just nu har den bästa Studentradiotablån någonsin. Du är en tönt om du inte lyssnar.

Råbiff

2009-10-30T16:25:00.003+01:00

(Nam nam)

Har ett svagt minne av att jag som ung man såg fram emot bakfyllan. Jag betraktade dagen efter som 24 avslappnade och lite lyxiga (lyxiga som i hemkörd pizza) timmar. Att det finns folk som än idag upprätterhåller den här skenbilden av bakfyllan är absurt, och desto mer jag tänker på det, ganska upprörande. Det fanns inget som var bra med mig imorse. Dålig balans. Katastrof i kistan. För illamående för att äta och dessutom kräkfärdig av att spela tv-spel. Jag kunde inte göra något. Jag låg raklång på min ärtgröna soffa och stirrade upp i taket. Övervägde att lova mig själv att aldrig dricka igen. Men då det inte fanns några garantier för att löftet skulle lindra mitt dåvarande tillstånd så lät jag bli.

Vad är det för sjuka människor som uppskattar bakfyllan? Som mår bra i den? Vridna individer. Ika i rutan kanske?

Ursprunget till bakfyllan stavas Råbiffen. En årlig fest som Kåren arrangerar för att fira sitt bildande. Enligt legenden hade Kåren inget kök vid sin födelse men kände sig tvungna att bjuda sina grundare, studentnationerna, på middag. Lösningen blev råbiff vilket 160 år senare är namnet på en hejdundrans ryggdunkarfest. Festen hölls på Värmlands och bland de 130 sittande satt en massa nations aktiva och folk från kårfullmäktige, och så jag och Sigge. Det var en kanonkul sittning med en massa snapsbjudningar, hemliga lösenord och folk som jag typ kände. Gör det. Råbiffen.

Men glöm inte att hemma. Inte för att middagen inte var god, utan för att en bit rått kött i storleken av en tillplattad pingsboll ackompanjerat av en deciliter rödlök är inte en middag som bär fem snapsar.

Influensan sprider sig

2009-10-29T13:36:00.000+01:00

Har ett svagt minne av att MTV en gång i tiden sände rätt mycket musik. Vad är grejen med all idiotisk reality tv som de kör på kvällarna nu för tiden? Programkoncepten ”deffade date rapers limmar på ett par empatistörda bisexuella tvillingar” eller ”killar gör sig illa när de ska vara coola(tänk finesslös version av Jackass, på allvar, Knoxville & Co har fan sina stunder)” har fått bästa sändningstid. Vad hände med de obegripliga animationerna mellan låtarna, vad hände med rocken? Vad hände med Bevis and Butthead? Lider med kidsen som växer upp med det här MTV. Mitt barndoms MTV hade åtminstone en skugga av den attityd som drev kanalen under 80-talet. Idag är värdelöst.

Förövrigt så var "I nörd och lust"-Olas Zombieinfluensa skylt med i DN, igen. Fast denna gång är den inte bara omnämnd utan också med i bild. Kolla längst bak i gårdagens nummer så får ni se. Snyggt jobbat Ola! Så går det om man är slug! Då får man vara längst bak i DN...

SRS-helg i Uppsala

2009-10-28T13:53:00.002+01:00

Niklas Michin Aristoy, Johan Jonsson, Katarina Emanuelsson och Fanny Person på brainstorming möte. (Foto Niklas Michin Aristoy)

Sergio Duchens, Niklas Norén och Gabriel Ledung, sluga och bakis. (Foto Niklas Michin Aristoy)

Åsa Karlsson (THSRadio), Anders Wigren (Radio AF), Emma Liedberg, Emil Öberg och Lars Niska. (Foto Niklas Michin Aristoy)

Ibland går det i ett. Som den tolvdagars arbetsvecka som jag är inne i just nu. Hela förra veckan var ett upplopp mot SRS-mötet som hölls i helgen, då kom studentradio folk från hela landet till Uppsala för att diskutera organisationens framtid och bonda (kröka). Inför det här spektaklet skulle det ordnas med sovplatser, mat till 20 pers skulle inhandlas och tillagas, festligheter skulle arrangeras och bord skulle bokas till Rockgasquen i lördags (måste ju visa utomsockens hur man festar i en riktig studentstad). Dagarna blev allt längre och intensivare desto närmare fredagen kom. I samma takt som arbetsbördan ökade sjönk mitt humör och tålamod till sällsynt låga nivåer. Jag hanterar stress hyfsat bra, tycker jag i alla fall. Istället för att låsa mentalt eller få spel så fokuserar jag på att få saker gjorda, fort och otrevligt. Under fredagens stressession hände dessutom något som annars hör till ovanligheten, pressen tog ut sin rätt fysiskt. En smärtsam stelhet kom krypande, den hade sitt ursprung i höger axel ungefär vid muskelfästet mot armen. Under lördagen inledde den sin emmigration, upp längs kappmuskel med siktet inställt på senorna strax nedanför skallen. Har aldrig haft nackspärr tidigare och har reagerade som folk som sällan har ont gör när de tillsist börjar må lite pyrt, jag gnällde. Orimligt mycket.

Men nog om mitt lidande (som förövrigt inte gått över än, tänker mig att den vill hålla i sig i en vecka, vilket måste motsvara en home run för sjukdomar och smärta). SRS-helgen blev riktigt lyckad, vi diskuterade framförallt statsbidragsansökan men också projektbidragsansökan. Slänger mig med en massa ord som låter seriösa och slutar med –ansökan, men sanningen är att det inte är särskilt krångligt. SRS är en paraplyorganisation som syftar till att föra samman Sveriges studentradiostationer och främja deras verksamhet. Att söka statsbidrag skulle innebära att SRS fick loss över en miljon kronor från Ungdomsstyrelsen, av den kakan skulle Studentradion 98,9 få kring 200 000 kr. Men för att kunna söka bidrag måste vi ha 1000 medlemmar inom SRS, det är därför som Studentradion 98,9 kör så hårt med att ragga stödmedlemmar och arrangera tävlingar. Det är därför som alla sändare måste hjälpa till och rekrytera sina vänner till Studentradion (att bli stödmedlem är gratis och något som du kan du bli via www.studentradion.com). Studentradion 98,9 kan verkligen utvecklas i och med det här bidraget, vi kan rusta upp Studio 1, köpa nya datorer, anställa en till person, utöka våra sändningstider, en massa schyssta grejer helt enkelt! Bidraget är vår framtid och alla medlemmar måste hjälpa till om vi ska lyckas!

Vi är ju inte 15 längre

2009-10-22T13:51:00.003+02:00

Det ensammaste möblemanget

Kl 14.00 torsdag eftermiddag... Inte ok.

Det måste vara tenta tider, eller slutet på en tonårsromans, där kärleken byggs upp under några veckor för att sedan mynna ut i en period av nästan euforiskt umgänge (Svantes) och kort därpå krypa ihop och dö. Någon tröttnar och låter relationen rinna ut i sanden (vilket förövrigt var min mammas göra-slut-tips till mig som 15-åring, det var ett bra tips). Det är ett rätt oschysst sätt att göra slut på (men effektivt i tonåren). Vilket är, desto mer jag tänker på det, precis vad som har hänt här. Fan, jag blivit dumpad och jag visste inte ens om att jag var tillsammans med stora delar av Studentradion. Låt mig förklara.

Sen terminsstart har hänget på Studentradion ökat vecka för vecka. Gamla ansikten återvänder, redaktioner återupptar sitt arbete, nya sändare dyker upp, sätts i arbete, kommer in i gänget. Det blir mer folk. Mer och bättre häng. Kanske lite drama. Från och med mitten av september börjar en löst sammansatt grupp av entusiastiska medarbetare att utmärker sig. De är på radion dagligen för att hänga, jobba och slö surfa. De mina ”Usual Suspects”. De är mitt sällskap och gör det här jobbet lite vassare än andra uselt betalda jobb (som mattväveri). De är, likt mig, en del av inredning (på ett bra sätt, Fanny!). Men de senaste dagarna har mängden folk som rör sig genom lokalerna sjunkit kraftigt. Vissa dagar har till och med UF haft ett mer spännande och levande föreningsliv än oss.

”Är det så det ska vara? Är det så vi vill ha det nu?”

Nej det är ju inte det.

Tycker nog att man får ta ansvar för sina handlingar, något som gäller både sändare och stammisar. Man kan ju inte börja hänga, plugga, äta, sova, älska, dricka kaffe osv. på radion och sedan sluta. Vare sig avbrottet beror på en tentaperiod eller kanske mättnad av radion så tycker jag nog att man får palla sig ner ändå. Slösurfa lite för min skull. Eller åtminstone maila och säga att ”Vecka 43 kommer jag inte att vara så mycket på radion som jag borde. Sorry.” Att låta en relation självdö är inte ok (om man inte är 15).

Den enda som har varit här idag, förutom jag, är Mattias. Snyft.

Zombie-influensan

2009-10-20T16:43:00.002+02:00

Den har spridit sig som en löpeld över först Uppsala och sedan interwebb. I söndagens DN kunde vi dessutom läsa att den satt på kultredaktionens toalettdörr. Att upphovs mannen Ola "Nattens Mästare" Lundin är en del av den omåttligt hippa radiostationen Studentradion 98,9 och den om möjligt ännu hippare I nörd och lust-redaktionen är väl föga överraskande. Var annars brinner flitens lamp på en bädd av kreativitetens glöd (rätt ostig kommentar...)! Vilket som, hatten av för Ola och hans kreativitet!

Niklas got fingered

2009-10-20T14:39:00.002+02:00

Skriver på Battle of the Nations-guiden. Kalle och Karl kommer få en kick-ass guide.

Upplever en krampaktig smärta i lillfingret, en följd av intensivt tangentbordsknappande, eller egentligen av hur jag håller lillfingret när jag skriver. En stel, ansträngd vinkel där fingret svävar en knapp centimeter över tangenterna utan att någonsin göra nedslag. Jag pekfingervalsar inte, men har inget behov av lillfingret när jag skriver, det går tillräckligt snabbt med de andra fingrarna. Dessvärre får jag lite ont av den här fingersättningen.

Bedrövligt.

Trumpetflugor

2009-10-16T11:33:00.002+02:00

En sorgligt tom radiokiosk.

En nu välfylld radiokiosk där man, likt undertecknad, kan köpa sig en chokladkaka eller kanske en läskeblask?

Jag var på Studenthälsan i onsdags. "Aha", tänker du, "dags för chefens årliga besök hos kukdoktorn". Du tänker fel. Eller kanske rätt, för själva poängen med historien är ju att folk går till Studenthälsan för att de har strul med struten eller knas på kvasten etc. Jag var på Studenthälsan för att träffa en representant för den delen av organisationen som sysslar med motion, Stallet och Svettis men framförallt kommande Campus 1477. Vi skulle diskutera hur ett samarbeta mellan Studentradion och Studenthälsan (eller Campus 1477 som själva organisationen kommer heta, som gymmet alltså) skulle kunna se. Min vana trogen anlände jag några minuter i förtid och fick snällt sitta ner i väntrummet. Runt omkring mig satt unga tjejer och killar, de fyllde ansträngt i formulär om de senaste månadernas aktiviteter, bet sig nervöst på naglarna och skuttade enerverat med ena benet. Initialt jag kände mig nästan skyldig som inte var nervös inför en kommande undersökning. Men efter en stund kom insikten och med den en annan känsla. I jämförelse med de här människorna var jag en oas av lugn, grundat på år av monogami och säkert sex. Insikten om deras förtvivlan och min egen trygghet i rummet fick en våg av behaglig själgodhet att skölja över mig. Jag förstår att det låter både konstigt och missunnsamt. Men de andra i väntrummet for ju inte illa och jag mådde lite bättre. Pröva det. Går till Studenthälsan, och bara häng en stund i väntrummet. Förutsatt att du inte har något att oroa dig över så kommer du att må lite bättre när du går där ifrån. På andras bekostnad utan att de fattar det.

Förövrigt så gick mötet med Emma på Studenthälsan bra. Hon var både entusiastisk och trevlig (och dessutom gammal stationschef från någon gång i mitten på 90-talet!).

Snö - schmö

2009-10-14T09:14:00.000+02:00

Igår snöade det. Eller, Uppsala var lite blekare än vanligt. Min 30 mest aktiva vänner på Facebook kommenterade naturligtvis fenomenet i sin status. Drygt och självbelåten över att INTE ha uttalat mig om händelsen skrev jag kvickt att det inte var så häftigt med snö och att folk generellt var enkelspåriga (och fantasilösa, det sistnämna skrev jag visserligen inte, men jag tänkte det). Nu får jag äta upp min ord.

Stod i köket, sur över att vi inte hade så mycket som en brödsmula hemma. Hatar att åka hemifrån utan att ha ätit frukost. Jag är inte bara hungrig och jag är också lite koffeinabstinensig då jag inte dricker kaffe på fastande mage (det leder ofelbart till missär). Hur som helst, så stod jag i köket och blickade ut. Jag har en sällsynt oinspirerande utsikt; femtio meter välskött gräsmatta och sedan Tunabergsskolan, en rödbruna skolådan i jätteformat. (Det värsta med att ha en hög- och mellanstadieskola som granne är inte ljudet av de små liven, vilket var vad jag på förhand antog var drygast. Det är begränsningarna som det sätter på mitt privatliv. Efter kl nio på morgonen kan du glömma att gå runt i kalsonger eller för den delen naken. Insynen är så god att elever ibland vinklar till mig. Jag pekar då finger åt dom innan jag försvinner från fönstret. Ge fan i att störa mig.) Men trots utsiktens grundförutsättningar så var den denna morgon fantastisk. Mellan mig och kunskapsborgen från 60-talet föll en spräcklig vit slöja. De bleka tjockisarna masade sig långsamt ned mot marken där de förintades mot gräset, och just då så var det faktiskt lite magiskt. Jag upplevde en våg av nostalgi, antagligen det som Facebook kände redan igår, minnen av första snön, traskandes genom slask mot en kommunal lågstadieskola. Vantar och mössor som försvinner. Termobyxor. Inget som jag vill uppleva igen, men för en sekund så var det en go känsla.

Antar att jag är skyldig mina Facebook-vänner en ursäkt. Det var kanske inte så fantasilöst ändå.

Sänt var det där

2009-10-10T15:13:00.002+02:00

Just nu pågår det sista steget i utbildningen av nya sändare på Studentradion. Utbildningsansvarig Johan Sahlin har slitet som en hund för att organisera kursen som denna gång hade strax över 40 deltagare. Det är, mig veterligen, inte långt ifrån ett rekord. Det nya ”systemet” för utbildningen, som syftar till göra den smidig och effektiv för både elev och lärare, verkar funka enligt planerna.

Jag svängde förbi radion idag (trots att jag lovat mig själv att inte sätta min fot där på helger, om jag verkligen inte måste) för att spana in läget, och möttes av förbril aktivitet. I redaktionen satt Mattias och lärde ut redigering, Sigge satt i loungen och visade Simians alla nycker och knep och i Studio 3 visade Johan hur man rattar tekniken. Antalet elever var färre än väntat, bara sex av de fjorton som skulle närvara var faktiskt där. Både trist och konstigt. Varför inte avsluta en kurs du betalat 350 kr för? De som faktiskt tagit sig ned till radion fick både uppmärksamhet och gott om tid tillsammans med sina lärare, detta mycket tackvare den dåliga uppslutningen. Mitt intryck var att allt rullade på precis som det borde och att vi inom kort kommer att ha ett helt gäng entusiastiska sändare som har bra grundkurs att vila på när de ska ut i etern.

Supermaskinen

2009-10-09T12:29:00.001+02:00

(Tjejen på bilden har inget med texten att göra)

Hade en märkvärdigt händelselös dag igår. I regel så stryker jag saker från todo-listan i samma hastighet som nya läggs till. Men igår fylldes listan aldrig på. Dagen flöt i makligt tempo framåt. I brist på annat att göra så affischerade jag Ekonomikum inför föreläsningsdagen som Helena planerar, samt läste på inför SRS-mötet vecka 43, något som jag skjutit på under veckor. Tycker nog att stationschefen ska hugga in och hjälpa till med sånt egentligen åligger andra medarbetarna att göra, som affischering, förutsatt att stationschefen inte har något bättre för sig. Varför invänta papper att skyffla när man kan agera?

Vid slutet av denna händelselösa dag kom jag till insikt. (Vilket är själva poängen med det här inlägget Eller punchlinen om du så vill.) På väg hem gick jag från rum till rum för att samla ihop mina saker (vilka jag nästa rituellt sprider ut på radion varje morgon) och insåg att i varje rum pågick det radiorelaterade möten. Sigge satt och snackade med en ny rekryt i myshörnan, Malin hade utvärderingssamtal med Koftan i köket, Johan haxxade i kontoret och hela flocken av Releasesändare planerade sitt program i redaktionen. Flitens lampa lyste starkt igår. (Cylindrarna gick på högvarav. Alla kugghjulen snurrade på för fullt. Korvarna stoppades med en kvickhet och skicklighet som bara ett erfaret korvstopparlag kan skryta om. Och många andra arbetsrealterade och krystade metaforer för god arbetsmoral m.m.) Just då, kring sex, halv sju, framstod Studentradion som ett väloljat maskineri, där alla gjorde sin lilla del, som i sig inte var särskilt stor, men som tillsammans de andra delarna bildar en imponerande enhet. Vilket är vad som gör Studentradion 98,9 till en fantastisk radiostation och arbetsplats. Att jag just då inte riktigt behövdes i den enheten, att jag överflödig, nästan i vägen, är bara positivt. I åtminstone en stund igår drog vi alla åt samma håll utan det var någon som faktiskt drog.

Idag väntar mig en arbetsdag av idel möten, med Patrick, Katarina samt dubbel dos av K(C)alle från Studclub.

Studentradions pubkväll på Värmlands, typ förra veckan.

2009-10-09T10:33:00.008+02:00

Lite sent upplagda. Hypen är väl över. Men man kan kika på dom ändå. Kom på nästa pubkväll du också (onsdag 28 oktober på Stocken) och bli uthängd på internet veckan därpå.

Annika i Sigges hatt och Ola med i sin nya, klarröda, sidbena.

James-Erik, halva Katarina och Sigge med Michael Jackson-lugg.

Anders, Lars, Mattias och Ola. Inget Fyndigt att skriva om den här bilden.

Diskologi-Anders, Diskologi-David och Koftan-Helen. Inget fyndigt nu heller. Kändes lite krystat. Kunde väl ha skrivit något om att Helen trollade vek ihop sedlar så att det blev matlappar, som
Joe Labero. Men det är ju inte sant. Eller kul.

GBG vs Pablo Francisco

2009-10-05T17:56:00.005+02:00

Jag var tillsammans med Johan ”the Tren” Ekström i GBG i helgen för att leka med Kalle Laxgård. Det var en blöt helg, både vädret och aktiviteterna krävde väta av olika de slag och fredagkvällen tillbringade vi dessutom på en båtklubb (alltså en inte klubb för båtentusiaster utan en nattklubb på en båt). Just klubbesöket nöjt jag lite extra av då jag tillskillnad från senast gick där ifrån som en segrare och inte med orden ”kom tillbaka när du går rakt”. En av livets små segrar. Jag ångrar inte att jag åkte, det var katastrofkul, men samtidigt så missade jag vad som sannolikt är höstens hetaste kändisbesök på Studentradion.

Erik Tengbjörk, som sänder Studio 3 på tisdagar, hade det tagit initiativet och lockat den amerikanska komikern Pablo Francisco till radion. Pablo (tillsammans sina två vänner med koncentrationssvårigheter) intervjuades live av Erik och Sigge, i vad som kanske är de mest absurda 40 minuterna i Studentradios historia. Den galne amerikanen svarade på frågor med imitationer eller märkliga pipljud. Det är oklart om Pablo svarade på en fråga som Don "trailerröstern" LaFontaine för att understryka hur kul och begåvad han är, eller om han helt enkelt inte kunde koncentrera sig tillräcklgit för att förstå frågan. Sannolikt underhåller Pablo sig själv med en rolig röst i väntan på nästa andetag. Långtråkighet är ett gift. Riktigt kul radio blev det i alla fall. Vill du höra intervjun igen så kan du göra det här.

Sergio "Sigge" Duchens, Pablo Francisco och Erik Tengbjörk (foto Erik Tengbjörk)

Pablo Francisco och Anders Axelsson (foto Anders Axelsson)

Philip Svanfeldt, Pablo Francisco, Anders Axelsson, Daniel Speljak och Emma Thorsman (foto Anders Axelsson)

Boxing Fanny

2009-09-25T10:53:00.002+02:00

Innan jag början blogga vill jag uppmana alla att besöka studentradion.com och tävla om träningskort på Perrys gym eller biljetter till Pablo Franciscos show på UKK nästa helg. Båda tävlingarna har kort bästföredatum.

Sitter och filar på vad jag ska säga på utbildningen imorn, ska hålla i ”Om Studentradion”-delen av Sänt var det här. Jag antar att jag just nu är någonstans mellan inventio- och dispositsiofasen (har man lånat tiotusentals kronor för att läsa retorik så måste man få slänga sig med obegripligheter, det är det minsta man kan begära tycker jag, det är inte som att utbildningen kommer leda till ett jobb!) och ganska nöjd med vad jag har producerat. Kom precis till ”talets” slutkläm (eller peroratio om man vill vara exkluderande) och började svamla om vilken kreativ kittel Studentradion är, eller åtminstone kan vara.

Sen slog det mig.

Om jag bara fick uppmuntra nya sändare till att göra en sak (förutom att betala medlemsavgiften….) så skulle det vara att låta kreativiteten och fantasin flöda. Det är en de saker som Studentradion är allra bäst på; att lämna utrymme åt individer som vill experimentera, som vill pröva okonventionella grepp eller som har galna programidéer. Jag blev själv förälskad i Studentradion när jag insåg att stationen tillviss del var en kreativ sandlåda och radiomediet var fritt, smidigt och oändligt spännande att jobba med.

Apropå galna programidéer så mer eller mindre lovade Fanny och Sigge mig (dom var inte helt nyktra, men väldigt övertygande) igår att dom skulle hänge sig åt ett träningsprogram i höst. Tanken var att båda får varsin personligtränare som tränar dom mot att; nå ett visst fysiskt mål samt spöa den andra i kampsport. Programmets klimax blir alltså en boxningsmatch eller liknande. Själva programmet handlar om hur det går med träningen, hinder och relationen till tränaren och sånt. Så jävla coolt! Visst det finns några hinder, som att vi måste övertyga två personer som vet något om träning att träna Sigge och Fanny, gratis, under en termin. Men jag tror att det är en petitess i sammanhanget. Det viktiga är ju att det kul och kommer bli bra radio!

(ja jag har gjort bilden själv. i paint. fuck you indesign)

Fläskfia?

2009-09-19T17:08:00.002+02:00

Ricky Hatton ska bli tatuerad på tv. Enligt London Ink kommentatorn kommer något spännande att hända när den gamla boxaren bli nålad. Jag är skeptisk. Vad ska han göra? Börja veva mot tatueraren för att det gör ont? Programmet läckraste tatueringen är absolut den som en slaktare beställer; en pinuppa omgiven av olika köttsorter, bacon, oxfilé, lövbiff, fläsknosetter, t-bens biff, fläskfjärilar etc. etc. Absurt motiv.

Idag hade vi kombinerad sändarkonferens och medlemsmöte på Studentradion. Det var ett riktigt bra möte där vi presenterade den nya styrelse och ledningsgruppen, snackade om studiecirklar och jourschema och naturligtvis tablån. Vi tog även upp Battle of the Nations 10 (eller 2 eller något annat…). Planen är att köra turneringen i vår, men att några andra än mig och Daniel ska vara programledare och producent. Jag presenterade programmet och förklarade varför jag tror att det är så viktigt för Studentradion. Tyvärr, vilket var ganska väntat, så nappade ingen på ansvaret där och då, men jag tror nog att det finns två-tre ambitiösa radiomedarbetare som vill bli Battle of the Nations-ansvariga. Projektledare ser ju rätt bra ut på CV:et, eller hur? Jag är övertygad om att programmet spelar en central roll i Studentradions arbete mot att bli en naturlig del av Uppsalas studentliv. Snerikes tisdag. Stocken torsdag. Där i mellan, Battle of the Nations.

Mötets höjdpunkt var ändå när vi valde en ny rekryteringschef. Katarina Emanuelsson, som sänder Anno på fredagar, klev fram och axlade Sigges fallna mantel. Det känns både bra och roligt, jag tror att Katarina kommer bli perfekt för jobbet. Hade jag varit ny på radion hade jag velat bli bemött av henne. Massor med tummar upp! Att någon kan fokusera på rekrytering är välbehövligt, vi har säkert 30 pers som vill in och sända och drygt 400 stödmedlemmar att rekrytera. Det blir ett tufft jobb men det är ett jobb som jag tror att Katarina kommer fixa!

Tårtfest i budapest

2009-09-17T13:33:00.005+02:00

Idag bjöds det på tårta. Det var Andreas som praktiserat här i tre dagar som bjöd på bakverket. Han ska starta en radiostation för handikappade i kommunens regi. God tårta. Trevlig praktikant. Jag har lärt honom allt jag kan (någon tänker säkert "det kan inte ha tagit lång tid"), och nej, det tog inte lång tid, eller alldeles för lång tid. Jag har inte lärt honom så mycket, det överlät jag till folk som hade lite mer praktiska och spännande arbetsuppgifter. Som Johan Sahlin. Men han, Andreas, har fått kolla på när jag har mailat och gått på möten.

Tårta. Det som är så gott.

Hade Emil, gammal stationschef och nuvarande SRS-(Studentradion i Sverige)ordförande på besök. Snackade om stödmedlemmar och fick en del bra tips om hur vi ska locka fler till föreningen. Och så åt vi tårta. Tårta. Det som är så gott.

För övrigt så har programchef Sigge introducerat UF för radiokiosken. Pengarna rullar in! :O UF:arna är tydligen utsvultna på socker. Snart dags att fylla på igen.

Lugnt hav

2009-09-16T18:42:00.002+02:00

Stiltje. Stryker över ordet ”Praktikant” på to do-listan. Nu är den nästan tom, det som finns kvar på listan kan A) inte göras nu (t.ex. sälja reklam) eller B) inte påbörjas nu för att det tar för lång tid (planera inför sändarkonferensen på lördag). Jag borde med andra ord kunna gå hem, glad i hågen över hur lite det finns kvar att göra. Hur effektiv jag varit idag. Men så tog jag långlunch idag och känner mig manad att stanna lite längre än vanligt för att kompensera för mitt slöa ätande/hängande med min systerson. Kompromissen blev att blogga.

Men det här jobbet tenderar att skapa nya arbetsuppgifter mest hela tiden. Exempelvis så ville Anna Bremer från Release ha redigeringshjälp (och visade sig kunna bra mycket mer än mig). Fanny ber mig läsa igenom en sammanfattning från våra möten på kick-offen förra helgen. Men kvällens bästa arbetsuppgift var ändå fotningen av Koftans Helen Legeby då hon istället för att säga hej som vanligt folk bestämde sig för att mulla min ”in-till-redaktionen-fönsterruta”. Imponerande. Självuppoffrande. Utsökt.

Kick off

2009-09-12T20:32:00.004+02:00

Uppgivet kliver jag in på Gränby Centrum för andra gången på lika många dagar. Konsumtionspalatset har växt ordentligt sedan jag jobbade där. Känslan av att köpcentrat var ett lyxigare Gottsunda centrum, minus badhus och anmärkningsvärt många butiker med välsorterat nöt- och frösortiment, är som bortblåst. Inspirationen för det nya Gränby Centrum är sannolikt hämtad från det om möjligt ännu vidrigare Kista centrum, svenska standard 1A butikers högborg. Jag återvänder till Gränby för att handla, föga överraskande, hade dock tagit butikerna på Torbjörns torg om det inte var för att jag var sugen på att köpa nåt nytt spel att roa mig med. Sannolikheten att jag skulle råka stöta ihop med min gamla butikschef, Johan ”tjuvpannan-från-Borlänge” nåntingnåting, var en risk jag var villig att ta. Nu hade jag tur, den gamla analfabeten jobbade inte och jag hittade ett Mass Effect i riktigt bra skick till ett överkomligt pris. Tillfredsställelse infinner sig. Hade bara ett promo ex av spelet tidigare.

Anledningen till att jag i huvudtaget åker till Gränby en lördag kväll är för att jag är trött och bakis. Har ingen ork att göra något annat ikväll (har dock redan sett Godzilla vs Destroyah, så helt sysslolös är jag inte). Anledningen till varför jag mår som jag mår stavas kick-off med Studentradions styrelse och ledningsgrupp. Vi åkte ut till Eda lägergård igår kring lunch och kom hem drygt ett dygn senare. Vi diskuterade mötesteknik, Stina uppdaterade oss om föreningens ekonomi och tillsist så diskuterade vi även Studentradions framtid. Trots att det var sent på dagen så hade ett riktigt bra möte, jag presenterade min och Sigges och Fannys målsättning för det kommande verksamhetsåret. Kändes kanon. Inte bara att få sätta ord och en hel del siffror på vad det är vi ska åstadkomma, fick även strålande respons från de personer som har i uppdrag att förverkliga alla siffror. Efter alla mötena åts det svensk husmanskost (tacos) och följt studentikos spritfest!

Håller er uppdaterade med mer info om planen gör ht 09 och vt 10 när jag har lust att skriva mer. Vill ju inte få en ”2 long L0L didn’t read” typen av kommentar.

Uppstartsfest

2009-09-04T13:35:00.000+02:00

Kalle Ljungren, en av Studclub Kallarna, kom nyss in på kontoret och visade Studclubs nya sida. (http://www.studclub.se/) Dom är galet ambitiösa och sidan är riktigt läcker, och jag är, för att citera min mammas sambo, djup shamponerad (vilket är kul i och med att shamponerad låter lite imponerad, fast annorlunda. Man kan också säga "djupt impregnerad", men det låter inte alls lika kul, och det roliga är liksom skämtets kärna.). Hur som helst så är dom föredömliga med sin webbsida, dock är dom inte det enda programmet utnyttjar interwebb för att nå lyssnare. Lirarna i Release har sin http://www.studentradionrelease.blogspot.com/ som enligt nya musikredaktören Mattias Carlgren "kommer att bli som Blondinbella fast för nya musik". Hett va?

Ikväll är det uppstartsfest på radion, en kväll då radiofolk samlas för att tävla mot UF, dricka och äta gott samt slåss om att få välja låt på Spotify. Det kommer med andra ord att bli supernice! Tanken var från början att vi skulle möte UF i brännboll (eller bränn boll som Fanny envisas med att kalla det), men tyvärr så har regnet redan nu sabbat vår hurtiga aktivitet. Vem vill småfull springa runt en blöt gräsplan med en halv folköl i handen? Nej, vi lämnar sånt åt teknologer och andra studenter vars utbildning resulterar i jobb pch status. Istället blir det tävlingar inomhus, bl.a. en introtävling, alltså en tävling där man ska identifiera låtar på deras intron. Kultur- och nöjesredaktör Alexander Dettner sitter i detta nu och fixar med tidigare nämnda tävling, och han lovar att "det här [tävlingen alltså] blir som det där musiktv-programmet med Lasse Kronér, Didgiridoo, fast bättre." Det bådar med andra ord gott inför ikväll. Partyt börjar redan kl. 17.00, var här eller var trist!

Första dagen i vårat nya liv

2009-08-31T10:52:00.004+02:00

Äntligen är det dags, sändningsstart! Från och med idag kommer sändarna återvända till radion och studion. Dom kommer ha redaktionsmöten, planera kommande termin, köpa sig en Cocodise och en Cola i kiosken, kanske hänga i myshörnan hela dagen och vara stressade över att dom inte pluggar. Ska bli riktigt kul att träffa alla igen, och det blir många välbekanta ansikten. Tablån är redan nu välfylld. Programchefen, Sigge, och programrådet får verkligen en schysst start på terminen. En en full tablå till jul är en given målsättningen.

Även om folk kommer att börja leta sig tillbaka hit har jag hittils idag endast haft en besökare, det är Gin&Tonic/Flogsta 752 62-Hannes. Han är inte bara den första sändaren som återvänder, han är också den första sändaren som tar en lur på soffan i redaktionen (en oskuld som Monrock-grabbarna annars brukar vara kvicka med att ta, usch det lät oanständigt, men ni förstår vad jag menar, sovliggaroskulden, lät inte bättre det heller...). Blev nästan sugen på att själv slumra till en stund, men kom sen på allt som måste göras idag.

Var inte helt beredd på att sändningsstart skulle innebära att en massa saker som andra borde fixa måste fixas av mig. Som t.ex. reklamblocken. Nu har vi ingen reklamchef så jag kan inte riktigt bli lack på någon, men lite smårsur generellt är jag ändå. Reklamblocken blir däremot riktigt schyssta, (tre företagsreklamer i blocken låter kanon), men en del trailers känns rätt gamla. Kom igen sändare kläm från nya alster!

Sömnlös i Svartbäcken

2009-08-29T22:37:00.004+02:00

Har sovit dåligt under den gångna veckan. Till och med kvällar efter det att jag har tränat hårt eller krökat så har jag sovit dåligt (båda "metoderna" brukar annars resultera i lång, mörk och drömlös sömn). Men tillskillnad från när jag sov dåligt för något år sedan (i samband med retorik b för dom av er som var med på den tiden) så har jag inte svårt att somna. Istället så vaknar jag vid fem tiden, klarvaken, stressad och nynnandes meningslösheter. Efter att ha snurrat runt mellan lakanen tills jag har trasslat in mig eller väckt Jenny, inte sällan båda ock och samtidigt, så går jag upp, dricker mjölk, kissar och blänger på hallmattan. Vår tidningsutdelare är en slö jävel, DN kommer inte förrän halv sex. Oacceptabelt. Hur som helst så repetrar jag den här ritualen tills dess att jag blir trött och dum och somnar.

Att mina nyfunna sovproblem är arbetsrelaterade är uppenbart. De fanns inte förrän jag började radiojobba. Hur jag ska lösa problemen är oklar. Men jag fick ett bra tips av Hannes. Pessimistiska "to do-listor". Att hinna bli klar med något och gå hem med en känsla av tillfredsställelse. Ska pröva det nästa vecka. Hannes kan ju vara en slug typ. Sen skulle det hjälpa att lämna jobbet på jobbet också.

Ensamt, halvvägs till toppen

2009-08-24T09:47:00.002+02:00

Att jobba nere på radion i augusti är lite som att jobba vid en vägstationer längs en slingrig bergsväg halvvägs upp för en öde bergstopp som kanske kallas för ”Dödstoppen” i något avlägset land där det finns ensamma vägstationer för turister som vill ta den slingriga bergsvägen till ”Dödstoppen”. Efter det att turisterna (ett ungt par som ännu inte har insett hur mycket resandet tär på deras relation) har passerat mig viskar dom upphetsat till varandra ”Vad gör han där?”, ”Vad finns det att göra när ingen annan är där?”. Jag hör dom inte, utan fortsätter göra det som man gör när man jobbar på en öde vägstation.

Turisterna på väg till min ”Dödstopp” har under de senaste veckorna primärt bestått av Studentradions socialansvarige Philip (som med tiden har kommit att mer vara en vikarierande alltiallo än en turist), ekonomiansvarig Stina och så några slumpmässiga besök av Tony och Sigge. Det är, med andra ord, fortfarande ganska ensamt men det finns gott om saker att göra. Jag jobbar hela dagarna och stryker/skriver konstant grejer från To do-listan, men när jag kommer hem har jag ingen aning om vad jag har gjort eller vad det var som tog sån tid. ”Skickat några mail och ringt några samtal”, säger jag till Jenny när hon frågar vad jag har gjort idag. Och det är precis det jag ska göra idag.

Latmasken

2008-10-06T17:28:00.002+02:00

Jag tror jag måste sova med ett äpple bredvid sängen så att latmasken kanske kryper ur mig i jakt på grönare jaktmarker. Jag lyckades skriva tre blogginlägg innan den första pausen kom. En vecka har nu gått (en arbetsvecka alltså) sedan jag sist bloggade, det duger inte!!!

Jag sitter just nu och lyssnar på ett av Studentradions nya, duktiga och ambitiösa program, de pratar om superhjältar. Superhjältar verkar ju aldrig drabbas av lathet, kanske skulle sadla om. Jag undrar vad som krävs för att jag ska klassas som superhjälte och aldrig vara lat igen, behöver jag vara med om en sån där livsavgörande traumatisk händelse som riktigt ruskar om ens fundament och får en att se på världen ur ett nytt, mindre naivt perspektivt. Ett perspektiv som i sig gör en människa driven och oförmögen att sitta still och se på när världens moraliska ryggrad kröks mer och mer. Jag blir trött bara av att tänka på det. Jag antar att jag helt enkelt får invänta detta superhjältetrauma (intressant att rättstavningsprogrammet går med på ordet "superhjältetrauma" men inte "jaktmarker" eller "blogginlägg")

Niklas kom just och berättade om en intressant sak som genast fick mig att tänka på detta. Han bestämde sig idag för att utnyttja ett gratispass på ett gym i Uppsala, han bokar en instruktör, han åker till gymet, han värmer upp inför träningspasset och instruktören kommer in i leken. Niklas sätter sig och kör benpress, Niklas känner sig kanske stor och stark just nu, detta framgick inte av vårat samtal. Niklas går efter benpressen till nästa maskin där han sätter sig och instuktören instruerar Niklas om hur just denna maskin funkar, Niklas SVIMMAR!!! Han väljer alltså att svimma på gymet, sittandes på en maskin med en instruktör som försöker få liv i denna späda krabat som livlöst sitter och dreglar på denna träningsmaskin. Niklas fick sedan en banan och vatten för att kvickna till.

Innebär detta att Niklas nu har upplevt sitt stora superhjältetrauma och nu sakta men säkert kommer bli en superhjälte? Niklas Norén förvandlas Spaghettimannen vars nemesis är personliga tränare och hantlar och starka människor som besitter egenskapen att träna utan att svimma? Om nu detta är fallet kommer nästan ingen gå säker i framtiden, utom vi obotliga latmaskar såklart...

Dagens lärdom: Träna inte om du verkligen verkligen inte måste, och om du verkligen verkligen måste träna så se till att inte bli för stark för då kommer Spaghettimannen och kokar dig i 8 minuter?

Lugnet lägger sig över Studentradion

2008-09-25T19:01:00.002+02:00

Idag har det inte bara varit vårväder, det har även varit lugnt lugnt lugnt här nere på radion. Av någon konstig anledning känns det förrädiskt, detta lugn. Nästan som om en ninja smyger omkring i skuggorna och bara bevakar mina minsta rörelser. En lugnets lönnmördare som ligger i försåt och väntar på att jag gör minsta snedsteg och slår till med dödlig precision, men inte då. Det har bara varit en vanlig lugn dag - ninjafri och allt.

Jag tror förresten att jag nu spårat pennan som lämnar svarta fingrar utan att hittills blivit ertappad. Det visade sig vara en röd tuschpenna, inte den första man misstänker när man jagar svarta-fläckar-på-fingrarna-pennor. Lite som en pennornas ninja har den gömt sig i det öppna, rakt framför näsan på mig. Nu ligger den och gömmer sig under en av sofforna i redaktionen efter att jag försökt få Joakim att skriva med den för att se om även han fick svarta fingrar, han tappade den innan försöket genomfördes och pennan ligger kvar, väntandes på sitt nästa offer...

För att återkomma till dagens göromål så är det väl inte så mycket mer att säga än att den har varit lugn och jag har t.o.m. tvättat - cyklat från radion till tvättstugan med mellanlandning hemma 3 ggr. Det var fan inte alls så kul som jag i min enfald hoppats att det kanske kunde vara, men välbehövligt. Imorgon åker ju styrelsen och ledningsgruppen på Kick-Off (gillar inte det ordet alls) och då vill man ju vara ren och fin. Jag ser fram emot helgen alldeles fantastiskt mycket...

Dagens lärdom: Tro inte alltid det värsta, om det inte är absolut nödvändigt förstås...

Over and out - återkommer på måndag.

Förresten, fan va jag gillar ninjor alltså, lekte alltid ninja när jag var liten. Oftast var jag en svart(klädd) ninja, men ibland var jag även den goda vita(till klädseln alltså) ninjan.

Tack för idag, slut för idag, imorgon är det...

2008-09-24T19:21:00.002+02:00

Ja då var ännu en dag till ända. En dag, inte alls som alla andra. Det blir sällan så när man är stationschef på Studentradion.

Dagen började, som jag hintade om igår, med att ett gäng trötta retoriker kom hit och fick en kraschkurs i att prata i radio. Retorikerna kan det där med radio alltså, där finns alltid en hel del potential, hoppas nån av dem fastnar på radion sen, de har en tendens att göra det. Det var ju så jag hamnade här, och många med mig för den delen.

Efter det var det dags att spela in en reklam för Karolinska Trial Alliance. Det gick ganska smärtfritt och i slutänden tycker jag ändå att Petters blev bäst. Det tyckte även Eva-Lena på karolinska institutet - "den andra var lite otydlig". Jo jag har redan konstaterat att jag kommer vara i behov av en talpedagog om jag fortsätter med mitt ibland sluddriga tal - när jag är nykter alltså, resten har jag gett upp sedan länge. Jag tror jag helt enkelt blivit så lat att det har satt sig på talet, jag orkar inte artikulera efter ordning längre.

Sen kom ju bl.a. UNT och TV4 Uppland och våra vänner från Folkuniversitetet och käkade tårta då vi faktiskt hade öppet hus idag. Detta öppna hus som jag förfasat över under en längre tid nu men som faktiskt var riktigt trevligt och mingligt. Detta hade inte varit möjligt utan den alltid så fantastiske marknadschefen Emilie Johansson som har skällt på mig och tittat aningen snett för att jag dragit benen efter mig, tack Emilie, det löste sig ju...

Nu är jag nästan klar för dagen och sitter alltså här och bloggar igen. Det känns som någonting jag faktiskt kan vänja mig vid, detta bloggande alltså. Ska man komma med några visdomsord trots sin avsaknad av visdom? Söker människor som läser detta vägledning genom sina annars så tomma vardagsrum eller handlar det bara om att få titta in i någon annans vardag för en liten stund och känna att man inte har det så stökigt som man kanske trodde?

Detta är frågor jag ännu inte kan svara på, men en sak har jag iallafall lärt mig av dagens samlade erfarenheter:

Det löser sig...

Förresten så hade Folkuniversitetet med sig en present i form av skumpa på magnumflaska!!! Den tror jag vi öppnar på 25-årsfesten.

To blog or not to blog...

2008-09-23T18:57:00.003+02:00

Så nu är alltså dagen här. Den där dagen som jag var så säker på aldrig skulle komma. Den där dagen som bara kan komma om (när) jag blir själsligt korrumperad, dagen då jag skriver mitt första blogginlägg...

Så har iaf tankegångarna gått fram tills idag, dagen då jag skriver på min första blogg, dagen jag faktiskt VILL skriva min första blogg. Vad är det som gör att man en dag ändrar åsikt och helt plötsligt skriver en blogg? Det är ju inte som att jag kommer rösta blått om 2 år, eller helt plötsligt slutat besöka PirateBay i tron om att jag numera bidrar till en bättre värld. Jag är nog varken mer eller mindre av en idealist idag än jag var igår när jag ännu inte hade skrivit mitt första blogginlägg.

Denna dag har spenderats med en hel del reklammeckande, någonting som präglat de senaste arbetsdagarna och kommer uppta ganska mycket av mina närmaste dagar. Reklam är bra för radion och därmed bra för mig och alla kära radiopersoner som varje dag lägger ner sin tid för att göra denna radio just så bra som den faktiskt är, jag blir nästan lite rörd av att se så många människor här varje dag. Jag var tidigare en av dem men kunde inte se det på samma sätt som jag nu gör, ideella åtaganden är som en bukett blommor - fantastiskt vackert, men allergiframkallande för vissa (typ dem jag inte röstar på om 2 år).

Dax för mig att gå hem nu, mitt första bloggande blev ganska kort och försiktigt men med en aningen blodad tand och ett löfte om fortsättning. Det här med bloggande kanske inte är så dumt ändå, bara jag kommer in i svängen och börjar tänka lite mer som 80-talisterna, ni vet, egogenerationen. Det var Fanny som påminde mig om det idag, och jag är ju faktiskt kronologisk granne med 1980...

Imorgon kommer retorikerna kl 08 (!) och ska introduceras i radions underbara värld, kanske finns det en sån där vacker idealistisk blomma bland dem...

Over and out!
Tony the blogger

Sopa rent framför egen dörr

2008-02-20T23:00:00.009+01:00

Devisen sopa rent framför egen dörr är närbesläktad med men gör bättre själv då, men personen som utstöter men gör det bättre själv då inser dock inte att målet för tilltalet kanske inte har några som helst ambitioner att just göra det medan personen som får höra att han eller hon borde sopa rent framför egen dörr antagligen helt uttryckt att han eller hon har de ambitionerna.

Ju hårdare man är i sin framtoning, desto hårdare blir också ropen om att sopa rent framför egen dörr, desto mer förudmjukande är det för den felande och desto mer sjunker trovärdigheten. Några som under ett par år har varit väldigt hårda i sin argumentation är organisationerna kring antipiratverksamhet; Antipiratbyrån är väl kanske den mest kända men också amerikanska MPAA, Internationella IFPI och svenska STIM brukar uttala sig. Den sistnämnde har nu tabbat till det ganska ordentligt.

IFPI, International Federation of the Phonographic Industry, är skivbolagens intresseorganisation och skriker ofta både snabbt och högt i frågor kring piratkopiering och borde då också ha sopat rent framför egen dörr. Musikindustrin.nu är IFPIs nyhetssite. Där tyckte man för någon dag sen att det var lämpligt att i sin helhet publicera en krönika skriven för Computer Sweden, inget fråga om lov, inget Creative Commons utan bara hederlig kringla-C - kringla-V (eller ctrl för den delen). Man tyckte det också vara lämpligt att skicka ut valda partier ur krönikan i sitt nyhetsbrev och Thomas Fridholm, redaktör för Musikindustrin.nu, tyckte också att det var lämpligt att på frågan "Kände du inte till att upphovsrätten även gäller skrivet material?" svara "– Nej, inte på det sättet. Men det vet jag ju nu."
Sopa rent framför egen dörr? eller kanske Hur dum får man bli?

Nu ska dock IFPI inte ges allt för mycket skäll, det är inte som att andra är bättre. Antipiratbyrån som tar stor medial plats och efterfrågar mer eller mindre stasi-aktiga metoder var för något år sen i blåsväder. Där tyckte man det var lämpligt att på sin webbplats direktlänka till ett radioprogram från Sveriges Radio P3, något som prövats olagligt i svensk domstol.
Sopa rent framför egen dörr?

SonyBMG, världens näst största skivbolag med en femtedel av världens skivförsäljning, och också hård påtryckare i antipiratfrågor tyckte för några år sen att det var lämpligt att skeppa ut skivor med så kallade rootkits på, dvs program som gömmer sig själva från operativsystemet och kan agera i sin egna lilla värld. I SonyBMGs fall så var det fråga om ett kopieringsskydd som inte gjorde någon allvarlig skada förutom att ordentligt slöa ner de datorer du stoppade in CD-skivan i. Problemet stannade dock inte där utan det uppdagades ganska snart också att programvaran som användes byggde på LAME, en mjukvara licensierad under LGPL. Licensen innebär bland annat att om du använder eller modifierar mjukvaran och sen skeppar ut den så ska du också ge ut källkoden till projektet där den används, något som självfallet inte gjordes. Alltså ett hederligt fall av kringla-C - kringla-V.
Sopa rent framför egen dörr?

Amerikanska MPAA, Motion Picture Association of America, filmbolagens organisation, har dock lyckats klart fler gånger. Man har bland annat lyckats med ungefär samma sak som SonyBMG, dvs använda programvara licensierad under en licens som säger att källkoden måste släppas fri. Man har också använt en blogmjukvara där det enda skaparen och upphovsrättsinnehavaren krävde för användning av hans mjukvara var att det skulle länkas tillbaka till hans sida. Det var till och med så fiffigt att länkar redan fanns i mjukvaran och på varje ställe i källkoden där de lades in så stod det stora kommentarer om att det inte fick tas bort i enhet med licensavtalet. Men det missades väl, för där fanns de inte. Försvaret? -Vi testade bara mjukvaran. Tanken var självfallet att ladda hem, ta bort länkarna och testa för att sen lägga tillbaka dom och använda sidan efter testerna. Allt i enhet med medan-du-testar-så-behöver-inte-licensen-följas-principen.
Sopa rent framför egen dörr?

Jag ogillar The Pirate Bays retorik, den är barnslig och kontraproduktiv. Jag ogillar också ovan nämnda organisationers retorik, den är barnslig och kontraproduktiv (och desutom många gånger världsfrånvänd), men för guds skull. Ska det vara så svårt att sopa rent framför egen dörr?

Bra reklampositionering

2007-12-27T19:40:00.000+01:00

Kanske inte helt lyckad positionering av annonsen till höger

Tack underbara medarbetare

2007-12-20T01:11:00.001+01:00

Min dator i morse...

Vanligt hyfs å sunt förnuft...

2007-12-17T13:09:00.000+01:00

"...vi placerar lite visdom där det vanligtvis e luft" (Svenska Akademien)

Man skulle kunna tro att konsten att lära sig hantera olika människor är något som kommer med åren. En tonårsgrabb kanske inte är världens mest smidiga alla gånger men det brukar lösa sig inom ett par år. Livserfarenhet kan visa sig på många sätt, t.ex. på ordkunskapsdelen på högskoleprovet, eller genom hur man hanterar olika situationer och personer... trode jag.

Studentradion har tidigare i höst flyttat in till nya lokaler tillsammans med Student-TV och Utrikespolitiska föreningen. Något som har varit fruktsamt på massor av sätt. Dels kan vi lära oss massor av varandra och dels så får vi grymt fina lokaler. Tack Torgils för att du jobbat hårt för att vi ska kunna göra det.

Vi sitter nu på bottenvåningen i Ekonomikum i fina fräsha lokaler. Vi har ena hörnet på huset. Motsatta hörnet tillhör Universitetstryckeriet som hanterar all interntryck för universitet. Mellan våra två lokaler så finns ett kök. Vid vår inflytt så presenterade vi oss för chefen på tryckeriet och sa att vi kommer att flytta in. Han välkomnade oss och sa att det bara var att använda köket men vi gärna fick låta dem vara ifred på måndagförmiddagar då de har personalmöte där. Fair enough. Hälsade hej då och sa att om det någon gång skulle vara problem så är det bara att komma in till mig eller till student tv:s Gabriel så skulle vi kunna ta tag i det direkt... oh... the begining of the end.

En månad senare kommer chefen över och säger att det har gått massor med kaffe i kaffeautomaten. Bra att han kommer in så vi får reda på det. Jag vidarebefodrar det till Utrikespolitiska föreningens ordförande Christian i och med att det är hans medlemmar som varit där, medan våra brygger själva. Så han går in och pratar med chefen och bestämmer att de får hyra in sig på den för 500 pix i månaden.

Ett par veckor till och en grinig man står utanför mitt kontor och upprepar orden "det här håller inte, vi spärrar av köket... det här håller inte". Jag försöker komma fram till vad det är som inte håller men det verkar inte gå.

Dagen efter så står en stor krukväxt framför ingången till köket. Tillika nödutgång. Jag samtalar med intendenterna, dvs ansvarig i huset, om lösningar och vi kommer fram till att oavsett vad vi gör så kommer det inte att funka för tryckeriet och därför är väl kanske den bästa lösningen för husfridens skull att vi skapar vårt eget pentry.

Efter mötet gick i alla fall jag och UF-Christian in för att prata med chefen igen för att försöka bena ut vad problemen har varit, och svar fick vi;

"Det är dom där studentjävlarna"

Förövrigt samma studentjävlar som föder honom och hans verksamhet... Summa sumarum. Ålder ger på inget sätt kunskap att föra sig.

Nåja, inflyttningsfesten var toklyckad i alla fall. Vi hade dansgolv!

Studentradion i Expressen

2007-12-02T17:34:00.000+01:00

För ett par veckor sen så var en av Expressens "studentreportrar" nere på radion och undrade "vad som händer i höst". Det är alltid trevligt med lite publicitet så jag, programchef Tony, vice ordförande Daniel, musikredaktör Lars och Fabrik-Emilie ställde upp och svarade på lite frågor. Eller svarade och svarade. Vi mest pratade för oss själva och reporter Ellen fnittrade och skrev ner lite.

Men nu när artikeln kom upp så kom jag också på varför jag ogillar alla dessa "{namn på tidning}-bloggare", "studentreportrar" och liknande. De håller helt enkelt dålig klass. Det är snarare ett sätt för mediet att få billig (gratis?) arbetskraft än att skapa bra lokalanknytet innehåll. Jag kan tycka att en skribent ska hålla relativt god standard på sitt språk och skriva grammatiskt korrekt meningar. Sen har vi standardproblemet med felciteringar. Jag har aldrig sagt, eller skulle aldrig säga meningen:

"– Vi som jobbar här gör det för att vi tycker det är 100 procent jävligt kul att göra radio, säger stationschef Emil Öberg som också är den ende arvoderade på Studentradion."

Däremot så skulle jag säga;

"- Vi som jobbar här gör det 100 procent för att vi tycker det är jävligt kul att göra radio"

Jag diggar även meningen:
"41 procenten av Uppsalas Studenter lyssnar på Studentradion som sänder program varje måndag till fredag, kl 13 till 20. "

Procenten? "Studenter" är tydligen ett egennamn?

Nåja, alltid kul att få publicitet men jag står fast vid min åsikt om dessa studentreportrar, studentbloggare, Uppsalabloggare och vad de nu heter.

STIM, SRS, Oljeshejkerna och Aftonbladet

2007-11-28T19:55:00.000+01:00

Även då rubriken börjar med STIM så tänker jag börja med SRS. STIM står först för att STIM är det viktigaste i den här posten. Men för att komma in på STIM så måste man gå vägen via SRS. Nog med förkortningar?

Jag var på Studentradion i Sverige-möte i Växjö i helgen. Första gången i Växjö och det är väl som vilken småstad som helst. Campus ligger 40 minuter från centrum, boende, frisörer, universitet, mat, mack och uteställe finns. Man behöver egentligen aldrig åka in till själva stan vilket jag antar att folk inte heller gör. Stenladan, innestället på campus som inte har kårlegskrav är smockfullt med grabbar som tränat överarmarna och käkat anabola sen de var 13, rakat huvudet och skaffat en stor silverring i örat för att bli lite extra tuffa. Första gången på ett par år jag ser ett ordentligt bråk på ett uteställe och också första gången på länge jag ser någon bli ordentligt utkastad p.g.a. det. Svensk manlig white trash?

Men SRS-mötet var trevligt. Alltid lika kul att träffa våra bröder och systrar från andra platser i landet. Hur som helst så ställde sig SRS positiva till att lobba mot STIM för att vi ska få betala ersättning till rätt artister.

Och jag pratade faktiskt med STIM idag igen. Fast av en helt annan anledning. Den här gången så handlar det om att jag vill att Studentradion ska få lägga upp alla program inklusive musik på sin webbsida för lyssning upp till 30 dagar efter sändningstillfället. Och vet du vad... Det är faktiskt inte särskilt svårt att få tillstånd för det längre. STIM var positiva och skulle ge mig ett kostnadsförslag. Fortsättning följer.

På väg från Växjö tog vi ett par mils omväg enbart för att få tanka på Oljeshejkerna Johnsson i Alvesta som vi hade hört rykten om under helgen. Jag låter bilderna tala för sig själva om varför.

...och så Aftonbladet då.
Anders Gerdin, chefredaktör sen 10 år tillbaka har annonserat att han tänker sluta. Kommer det medföra att Aftonbladet tonar ner den sensationsjournalistiken de mer och mer jobbat mot de senaste 10 åren... antar att så tyvärr inte är fallet.

Men jag gillar en sak med Aftonbladet - Rockbjörnen. Dags att rösta nu! Det är svårt det här året, jag får nog överlägga lite med mig själv

Over and out!

No sleep till Brooklyn

2007-11-20T23:45:00.000+01:00

Foot on the pedal, never ever false metal
Engine running hotter, than a boiling kettle
My job's ain't a job, it's a damn good time

Där lyckades Mike D, MCA, Ad-Rock och Mix Master Mike på 3 takter ganska precist specificera mitt nuvarande liv. Jag måste dock ta ledigt och jag vet det själv. Jag har nog inte varit helt ledig mer än en dag de senaste månaderna. Men som sagt; My job's ain't a job. Däremot så är det grymt viktigt med me-time. Jag höll i kurs i lördags, söndags, och måndags gick finfint förutom att jag kom hem 23:45 måndag kväll. Finns jättemånga bra exempel på folk som är så grymt duktiga och lär sig kanonfort. Pia gick in och bemästrade allt vad volymreglage och cue-knappar heter utan att svettas det minsta. Leo var inne idag och rev av en och en halv timme musik utan ett hörbart fel utan att ha rattat förut. The list goes on.

I helgen så ska jag tillsammans med programchef Tony och musikredaktör Lars ner till Växjö och ha Studentradion i Sverige-möte (och prata om STIM/SAMI/IFPI). Det är inte ansträngande, det är snarare kul, men det är inte me-time.

Eftersom jobb och privatliv nu är detsamma så kan jag lika gärna fortsätta prata om det; Jag vill ha en sån här på jobbet: [via lifehacker]

Tyvärr så har jag inga väggar att sätta en sån på. Men jag kanske kan köpa en Finlir Fladdra (notera att man enligt IKEAs förklaring kan ha 5-10 bilder i den. Dvs 5, 6, 7, 8, 9 eller 10. Inte 2 eller 4) från IKEA och göra en sån här trevlig sak: [via ikeahacker]

... I'll sleep till alarm clock

STIM Round 2

2007-11-16T00:48:00.000+01:00

Idag så har jag pratat med STIM och IFPI/SAMI av lite olika anledningar. Jag ogillar när personer är så väldigt trevliga fast man egentligen vill vara arg på dom. Både killen på STIM och killen på IFPI var jättetrevliga vilket inte riktigt går ihop då jag ogillar organisationerna de jobbar för. Hur som helst så dök frågan om separat musikredovisning för studentradiostationerna runt om i Sverige upp. IFPI tyckte det var en kanonfin idé och uppmuntrade mig skarpt att gå vidare med det och poängterade att de ville göra allt för att rätt upphovsrättshavare skulle få pengarna. STIM däremot... well, anledningen till att de inte vill att vi redovisar vår musik är att "Det rör sig om så små pengar". Vi betalar inte heller miljonbelopp men tillsammans så når Sveriges studentradiostationer i alla fall en bit över 100 000 kr i STIM-avgifter varje år (och sen ungefär lika mycket till i IFPI/SAMI-avgifter), fortfarande såpass mycket att jag känner att det spelar roll.