C'est la vie

I fredags så var nog den absolut jobbigaste dagen sen jag tillträde som stationschef. Går ut genom dörren och ska gå de 4 minutrarna till Ekonomikum och får då ett meddelande på min telefon - en medlem, medarbetare, vän och desutom jävligt bra kille är död. Okay att jag visste att han hade fått tillbaka sin hjärntumör för tredje gången men naiv som man är så tror man inte att det ska vara någon skillnad mot tidigare gånger, han har ju klarat sig förr eller hur.

En sekund senare så sitter man med sin egna känslor och ska hantera dom samtidigt som man ska tänka rationellt och ledarmässigt. Två sekunder senare så har känslorna blivit större och frågorna om vad man rationellt ska göra ännu större;

• Vilka måste informeras? Alla? Bara de som känner honom?
  
• Vad ska vi göra nere på stationen? I sändning?
• När kommer killen som vill göra prao här ringa igen?
• Sa jag 12 eller 14 till tjejen från Expressen?
• Vart är näsdukarna?

Som tur är så har jag nog de bästa medarbetarna man kan tänka sig. Jag han inte mer än att gå de 4 minutrarna hemifrån till kontoret fören Lars dök ner med orden "Jag kom så fort jag hörde".

Det var en märklig stämmning på radion efter att vi kom tillbaka från minnesrummet på Norrlands. 10-12 personer som satt på radion hela dagen, fikade, pratade, spelade TV-spel, satte på nytt kaffe, pratade - i timmar.

I hope you had the time of your life.