Eld13.mp3

Fotsteg1.mp3. Markera. Ctrl C. Enter.

Footstep1a.mp3. Markera. Byt namn. Ctrl V. Byt ut 1a mot 2.

Repetera.

Gled in på radion vid halv nio idag för att kunna jobba åtta timmar och komma hem i hyfsad tid. I och med att jag på onsdagar lämnar stationschefsrollen i två timmar för att planera och sända [gejm], är jag tvungen kompensera den tiden genom att vara här lite extra tidigt, eller sent. Det är lätt att tro att Studentradion vid nio tiden på morgonen är lika sprudlande av aktivitet som Pripyat. Men då misstar man sig, några redaktioner börjar till och med tidigare än så. Idag var exempelvis både Offside och Värmlandsviskningar plågsamt hurtiga och på plats före mig.

En nackdel med att vara här ett par timmar innan sändningarna kickar igång är att det inte finns så mycket att göra. En vanlig dag så rasar det i regel in gäng ”du-måste-svara-på-mig-snabbt”-mail kring lunch, vilket följs upp av några sändare i behov av hjälp samt en jour som undrar vad han/hon gör där osv. Arbetsuppgifterna söker alltså upp mig från kl. 11.00 och framåt. Då jag denna morgon fann att Todo-listan gapade tom valde jag att istället för att invänta min motsvarighet till Batmansignalen ta tag i något som jag skjutit på länge. Det är en jävla skitsyssla, den typen av uppgift som det för en miljon apor tar tusen år att slutföra, ett själlöst löpandebandjobb som jag undvikit sen jag började här för fyra år sen; att rensa upp och sortera Ljudeffektsmappen.

Det är en imponerande samlingen av Ljudeffekter som jag tillsammans med den legendariska Señor Amos-redaktionen (i vissa kretsar är vi till och med mytiska, kanske inte i de kretsar som du rör dig i, men tro mig, folk pratar om oss, fortfarande…) samlade ihop under inspelningen av just Señor Amos med även radioteatern Rex Rexington: Blakesvilles Beskyddare. Då sorterade jag ljudeffekterna löpande och efter min egen logik, vilket är anledningen till vissa ljudeffekter placerades in i mappar med namn som t.ex. ”Saker som går sönder” eller ”Märkliga och otäcka ljud”. Förutom mig är det idag hyfsat få personer på radion som använder ljudeffekter, vilket sannolikt beror på att a) det är förhållandevis få redaktioner som har behov av de 27 olika dörrelaterade ljud, eller b) de vill ha ljudeffekter men hittar dem inte. Grupp b:s behov ska jag nu försöka tillgodose. Tids nog.

Pepparkaksmannen

Metallarbetaren-Sahlin visar den nästan färdiga mallen.

In action

Som du kan se på bilderna är "Pistolen" upptagen med att gör det han gör bäst; böja metall. Målet är att bända till Studentradiologgan som pepparkaksform. Fett.

Pratade med Kalle Laxgård igår, i telefon naturligtvis, han bor ju långt bort nu för tiden. ”Kalle Laxgård”, tänker du? Ni kanske minns honom som Jonas i radioteatern Rex Rexington: Blakesvilles Beskyddare? Eller som sig själv i sketchserien Señor Vamos, eller vad vet jag? Kanske minns du honom som någon helt annan? Att kräva att jag ska veta hur du väljer att tänka på Kalle är orimligt. Vilket som så sa han att han läste min blogg, vilket var kul för det har han inte gjort tidigare, och sen sa han att den var ganska tråkig för att den handlar om en massa "tråkiga" radiogrejer, vilket var trist för det är ju min blogg och jag tycker att "tråkiga" radiogrejer är kul. Trots den blandande upplevelsen för bloggen så blev jag ändå övervägande glad av samtalet då Kalle ändå gillade de inlägg som inte handlade om radion. Jag berättade då att jag hade tänkt skriva ett inlägg som inte var radiorelaterat igår, men att jag hejdat mig i sista stund då jag insåg att inlägger inte hade något med radion att göra samt att det var rätt elakt.


Inspirationen till det ickeskrivna inlägget hade kommit till mig då jag stod på banken för att sätta in stålar på Studentradions konto. Bredvid mig stod en kopiöst korpulent man som andades så där otäckt hårt genom näsan. Den visslade inte, näsan alltså, utan lät mer som ett strypt dundrade, som han försökte blås ut en marshall med näsan. Under hela tiden som han väntade vinglade han ostadigt fram och tillbaka, som om han konstant fick osynliga knuffar. Jag blev lättad men aningen besviken över att han aldrig föll. "Det här ska jag skriva om", hann jag tänka innan det slog mig att det sannolikt inte var ok. Mannen ville säkert inte andas så där eller framstå som onykter/instabil, dessutom så var händelsen fullständigt irrelevant för Studentradion 98,9.

Superstadgan

Fanny renskriver stadga förändringarna i Studio 2.

Så dricker hon te ur en balja.

Hampus Collén, sändare i det enastående radioprogrammet Radio Holmiensis (torsdagar 17.30-18.30), kom precis förbi. ”Hur är läget”, frågade Hampus artigt men avslappnat. Jag suckade lite och beklagade mig över att det hade varit mycket den här veckan. Att veckans första dag är tjock vet jag sedan gammalt. Veckobrev ska skrivas ihop och skickas, reklamblock och kåren informerar ska redigeras och läggas in, e-mailskörden från helgen ska besvaras. Jag passar dessutom på att bränna all energi som helgen har genererat på att avsluta arbetsuppgifter som släpat efter. Jag är därför ambivalent inför måndagar, särskilt när de avslutas med styrelsemöten, de är uttröttande men givande dagar. Men det här inlägget handlar ju inte om måndagar, egentligen. Det handlar om idag och anledningen till varför det har varit lite extra tungt denna vecka.

På styrelsemötet i måndags beslutade vi att sätta datumet för medlemsmötet i decembers till den 10:e. I och med att vi då ska förändra stadgarna så måste en kallelse gå ut medlemmarna tre veckor innan mötesdagen. Konkret innebär detta att en kallelse måste gå ut till närmare 500 medlemmar senast på torsdag samt att stadgaändringsförlaget måste vara klart tills dess. Det sistnämnda är främst Fannys jobb, ett som hon gör med bravur, jag har dock varit med på ett hörn. Ursprungligen var behovet av förändringar i stadgarna relativt små, och handlade främst om att breda väg för SRS:s statsbidragsansökan (vilket innebär att vi lämnar Booster). Men Eagle-eye Fanny uppmärksammade vid en genomläsning flera brister i stadgarna, som berörde såväl disposition som ordval men också behov av nya förtydligande paragrafer. Det är oerhörtviktigt och inte överdrivet kul arbete.

Men nu är jag nästan där. De nya stadgarna är nästan klara, valberedningen är kontaktad om medlemsmötet, kallelsen till stödmedlemmarna är skriven. Ska äta en clementin. Sen åka hem.

Anno bjuder på kakor

Katarina lägger in en prilla stor som en pingisboll.

De många mötenas dag... och Left 4 Dead 2!!!!111one

Igår satt jag i möte från 11-16. Satt först med jurygruppen, som växte allt eftersom mötet pågick. Initialt var det bara jag och Fanny som ingick i gruppen, men i och med att Lars och Pistol-Johan valsade in i mötetslokalen dubblerades vårt medlemsantal. Tillsammans spånade vi fram namn på kändisar som vi önskade snärja som jurymedlemmar till Studentradiopriset 09. Desto större och glassigare namn desto bättre. Om allt går vår väg, vilket det väldigt sällan gör, så kommer årets upplaga av galan ha den häftigaste juryn någonsin. Oavsett hur jurygruppens arbetet går så kommer årets gala bli kalas, "kulgruppen" (som ser till att vi har det kul på festen) intygar idel roligheter under festen. På detta; piggt studentradiofolk, en schysst meny samt öppet till 02 bådar för SUPER-PARTY-HARTY! Yatta, Yatta!

Satt igår dag från 13.30 fram till 16 snåret i ett VOV(Vice-Ordförande-Vice)-möte. Vi diskuterade terminsavslutet, som faktiskt är hyfsat nära förestående, decembermötet samt alla feta fester som vi ska ha. Det var ett riktigt bra möte. Som alltid med VOV. Vi beslutar ingeting, den funktionen eller för den delen befogenheten har inte VOV, rätten att besluta om saker och ting ligger hos styrelsen. Med VOV försöker vi istället komplettera varandras arbete i och med våra olika synvinklar på verksamheten, på så sätt få en mer heltäckande bild av verksamheten.

Idag verkar också bli en dag av möten som staplas på möten. Ska återigen träffa Pistolen, men denna gång ska vi diskutera externutbildning under jullovet och sedan vankas samtal med rekryteringschef Katarina. Låter som en schysst dag!

Dagens schysstaste är dock detta:


:O:O:O Left 4 Dead 2!!! Så jävla fett! Min coola och hemliga Xbox 360-klan kommer bli galet avundsjuk på undertecknad som får detta kanonlir drygt en vecka innan det egentligen släpps. (själva syftet med det här inlägget var att få posta den här bilden och dryga mig lite...)

Glad och efterbliven

Paprikafest

Jag kallar den här för Atilla...

och det den här för Clark. Med ett C som i citron.

Har sedan maj, eller där omkring, odlat paprikor i mitt köksfönster. Vissa kallar det töntigt, andra medelålders. "Du kan vara en tönt i medelåldern", replikerar jag reptilsnabbt (min kvickhet är legendarisk). Jag föredrar, aningen motsägelsefullt, att referera till mina röda vänner som vår tids svart. Passar till allt, men ätbart.

Rekommenderar varmt att odla saker, det föder en känsla av kreativitet, av att du verkligen skapar något. Men till skillnad från annan kreativ verksamhet som t.ex. att dreja så slipper du bli kladdig och köpa ett dyrt bord som roterar när du trycker på en pedal. Som paprikabonde får du i slutändan dessutom en viktig ingrediens i en utsökt fajitas eller varför inte ajvar? Vilket som, jag publicerar här och nu för första gången bilderna på mina skötebarn.

En av paprikorna är idag uppäten. Den var en frisk smak med syrliga inslag, den var dock vattnig och inte alls sådär krispig som vi förväntar oss att paprika ska vara. Kan bero på att vi generellt aldrig äter nyskördad paprika och därmed är ovana med den autentiska paprika smaken och konsistensen? Eller beror det på att dessa små röda knyten är uppväxta under förhållanden som annars är främmande för paprikor, mycket sol, vatten och uppmuntran. Samt utsikt mot en högstadieskola.

"Oh dear! Oh dear! I shall be too late!"

Kaninen på bilden samt titeln är naturligtvis en referens till Alice i Underlandet och dess Vita kanien som i härdigt påpekar att det är det bråttom. Kan relatera till det.

Kände mig manad att få med en annan version av den Vita kaninen. Hämtad från American McGee's Alice, ett av mina favoritspel. Klockren design. Ryktet säger att Sarah Michelle Geller ska axla manteln som Alice i filmatiseringen av spelet!!!! :O sannolikt inte sant.

Fem veckor kvar. Har precis inlett halvtidssamtal med mina medarbetare, detta för att få veta vad de känner om arbetet hittills, vad som har funkat, vad som kan bli bättre, hur de trivs i styrelsen och ledningsgruppen. Det är också en möjlighet att tillsammans med dom planera resten av terminen. Det som borde vara hälften. Terminen har rusat fram. I räserfart har det gått. Brukar vara den som tycker att ”usch vad det går fort”-påståenden är ganska larviga (och medelålders), för det handlar egentligen bara om perspektiv. Visst det har gått fort, det gör ju alltid, men om du funderar på vad som hänt, vad vi har gjort under perioden, ja då känns den längre. Fylligare. Men nu är det jag som saknar ”rätt” perspektiv. Eller saknar och saknar, just nu känns det inte som att det har med synsätt att göra, det går för fort. Punkt. Det som ska göras hinns inte med, för att tiden inte räcker till eller för att maskineriet är segt, omständigt och baserat på god vilja?

Vad var det som jag ville att vi skulle åstadkomma under mitt år? Det är lätt att glömma bort, då arbetsuppgifterna med kort utgångsdatum prioriteras. Men i långa loppet är dessa oväsentliga jämfört med vårt långsiktiga mål: en gynnsammare situation för Studentradion 98,9 redan i vår, men även om ett år och två.

Gräver fram verksamhetsplanen. Vad ska vi göra, vad har vi satt upp som mål?

Fler lyssnare.

Fler medarbetare.

En hållbar ekonomisk situation samt en fantasiljon stödmedlemmar.

Trött konstaterar jag att det inte spelar någon roll hur mycket entusiasm som jag uppbådar. Vi kommer inte att klara alla mål som är uppsatta för HT 09. Fem veckor är ingenting. I vissa fall kommer vi att vara nära det uppsatta målet, i andra knappt skymt det. Men med lite tur så har vi åtminstone fått insikt i varför det pågående arbetet inte har gett det resultat som vi eftersträvat. All framåtrörelse måste betraktas som framgång i det här sammanhanget.

Vaccinerad och klar

Beslutade mig igår för att passa på att vaccinera mig när vaccinturnén stannade på Ekonomikum. Upplevde att intresset för skydd mot svininfluensan bland mina medarbetare var ljummet och förväntade mig därför en ganska modest kö då man slog upp portarna till antiH1N1-bodarna kl. 9 imorse. Jag hade fel. Det var ett misstag att tro att radiofolk skulle utgöra ett tvärsnitt av den svenska befolkningen som kan ligga till grund för ett antaganden (vilket antaganden som helst sannolikt). Efter två, nyligen avslutade, timmar av köande är jag nu vaccinerad, placeboyr och kaffesugen (garanterat inte placebo).

Fanny varnade mig för att bli vaccineras innan mötet med kommun Tomas kl. 14.00 idag. ”Du kommer vara febrig och trött eller sjövild och i svåra armsmärtor, vaccinera dig efter mötet istället”, vill inte tro att hon har rätt. Visst kommer jag känna av vaccinet, men det går mot en hård knockout i kampen mot mitt immunförsvar vilket har liknats vid klassiska monumentalbyggen som syftar till att hålla folk ute, som Kinesiska muren eller Hadrianusmur (byggdes av Romarna tvärs över England för att hålla kelterna borta från italienarnas badhus, akvedukter samt vägar som leder till Rom). Bakterier talar om mitt immunförsvar som sjöbusar i Bengalis hamn skrämt viskar om ondskans nemesis, den vandrande vålnaden, Fantomen. Han går inte att döda, går inte att besegra. Jag egentligen inte vaccinera mig, utan bara luta mig tillbaka och invänta H1N1:s förtvivlade kamp om min kropp. Lite som de scener i Frank Millers 300 där spartanerna vinner. Valde att vaccinera mig för andras skull, är ju stortsint och ödmjuk till min natur och vill ju inte sprida skiten vidare. Kontentan är att oavsett om jag vaccinerar mig eller ej så blev svininfluensan pwnad.

Supertablån

Advent börjar tidigt på Studnetradion 98,9. Redan nu har en vänlig (och egentligen julhatande) själ köpt fem stycken elljustakar. Det blir adventsfika när det faktiskt närmar sig advent.

Tablån börjar verkligen se fin ut. Vi har haft tur den här terminen, det var många bra program och sändare som ”överlevde” sommaruppehållet, vilket resulterade i en tablå som redan i augusti var välfylld. Vill dock inte ringakta programchef Sigge och rekryteringschef Katarina jobb med att fylla på ut de få existerande luckorna. Resultatet är en av de mest dynamiska och spännande tablåer som Studentradion 98,9 har haft. Bland de nya programmen hittar vi Skakad inte störd-redaktionen bestående av den dynamiska duon Åsa Karlberg och Ingrid Broman. De testar drinkar, barer, snackar om krogliv och dagen efter kroglivet. Hur bra som helst, torsdagar 15-15.30. En annan ny favorit är Öster om Etern (grymt fyndigt) tisdagar 15-16, ÖG:s nationsprogram som leds av Battle of the Nations-veteranen Pelle Forsmark (Pelle gick till semifinal och förlorade där mot turneringsvinnaren Smålands Fredrik Sixtensson [som idag lever gott på den ära och berömmelse som vinsten gav honom, tror jag]). Dom är inne på sitt tredje/fjärde program och manövrerar likt ärrade radiorävar genom etern. Nej, sliskiga liknelser åt sidan, de är riktigt duktiga, det är svårt att tro att detta endast är inledningen på deras radiokarriär.

Tänkte fortsätta rada upp och hylla våra nya program och sändare, som Bockradio och Offside, men det blir kanske lite tjatigt. Vill dock pusha lite extra för Demo, inte ett nytt program, men nya sändare! Elias Malmberg är visserligen en bekant röst (har hörts i Kulturkoftan och Fabrik, samt pluggat med mig, med andra ord smart och snygg) men Oscar Lodin och Peter Morris är färska. De sände sitt första program igår och det lät kanon!

Vet att jag är partisk, men jag är övertygad om att vi just nu har den bästa Studentradiotablån någonsin. Du är en tönt om du inte lyssnar.