Idag är det fredag

Ett av mina första program här på Studentradion 98,9 var Café fredag. Jag lät min äldsta storasyster, hennes son och hennes man lyssna på ett av mitt och min sändarpolare Stefans program. Innan första intropratan var över hade vi sagt "idag är det fredag" fyra gånger. Fyra gånger var. Det var inte bra radio. Att vi sedan försökte oss på en hyfsat ambitiös reportageserie där vi tonsatte politiska partier, det var något som mina familjemedlemmar aldrig fick höra. Jag skämdes för mycket och de retades och skrattade för fullt för att jag vågade låta programmet rulla vidare.

Idag är det alltså fredag igen. Nu sänder jag inte ett av mina första program. Jag sänder ingenting längre. Dragningskraften till studion börjar bli riktigt stark. Imorse hade jag ynnesten att få vara tekniker åt John Bauer-elever som gjorde halvtimmes program om olika engelskspråkiga länder (ungdomen imponerar, även om de aldrig hade hört how bisarre med OMC från 1995. Ja, idag har jag känt mig gammal). "Sänder du nånting annat när du inte producerar?" frågade en av killarna. Usch vad jag gärna hade svarat ja på frågan och sen berättat om de olika programmen jag dessutom producerade. Vad fantastiskt det vore.

Å andra sidan, jag har ju ingenting att klaga på. Runt omkring mig finns massor av glada, kreativa, ambitiösa och spralliga radioter som producerar sina egna radioprogram och för allt detta är jag ansvarig utgivare. Så kanske, kanske, kan man säga att jag på lite sätt och vis producerar radio? Eh... Kul är det hur som helst.

Anno har året 1991 idag. Jag kommer kunna sjunga med i hela programmet och det ser jag framemot, även om det får mig att framstå som gammal. Men, som de säger, gammal är äldst. Och hur gammal jag än blir är Tony alltid äldre. Och jag coolare.


Fredagsmjuken!
Fanny

Förhoppningsvis är den snart över, besattheten

Internet är onekligen en aldrig sinande källa till dårskap. Ja, dårskap. Och sjukt många katter. Ibland är det samma sak, dårskap och katter.

Det hela började med att min polare i hennes blogg hade med en kattunge som håller upp en muffins med ett ljus i. Det är en födelsedagspresent och det fick mig att sätta kaffet i halsen av skrattatacken. Bara ett par dagar senare hade min systerdotter den här fantastiskt obehagliga sidan på sin facebook

http://kittywigs.com/

Klicka dig vidare till den blonda peruken och läs texten. Ja, det är sant. Perukerna går som smör.




Den sidan fastnade likt Joelbitars signaturmelodi på min hjärna. Jag har inte kunnat sluta visa den för var och varannan som kommer in på kontoret. Likaså idag när Daniel och Jonna kom in. De var dock inte sena med att kontra Kitty Wigs med flagskeppet I can has cheesburger.

http://icanhascheezburger.com/

Mellan varje ivägskickat mejl, färdigformulerat dokument, toapaus, telefonsamtal, tur till brevlådan måste jag nu tvångsmässigt titta på ett par sidor till. Och bara ett par till. Det är sjukt många katter. Som gör sjukt många sjuka saker. Förhoppningsvis får jag det nu äntligen ur systemet.

Sådär, nu ska jag lägga av. Vad skönt det ska bli. En frihetskänsla, faktiskt. Aaaaaah...


/Fanny

Mattias, Helen och Malin bland höstlöven. Det kan inte bli särskilt mycket härligare och charmigare än just såhär.


Helen och huset som hon gillade. Eller det är i alla fall så historien berättas. Att Helen gillade just det huset. Om det inte vore för att jag såg henne nyss skulle jag säga att hon har flyttat in där. Men sen är det ett fint hus också. För en fin Helen.



Malin utanför museet. Malins rätta element. Eller vänta, Malins rätta element är såklart inuti museet (på ett bra och häftigt sätt, inte på det där mossiga sättet som man skulle kunna tolka det som - jag menar hon är ju snart färdig arkivare och hon gillar museum).

Som om det fortfarande var torsdag..

Nu är det vecka 41. Vecka 41. Egentligen är det inget särskilt speciellt med det. Samtidigt innebär det att det bara är 11 veckor kvar av 2010. Det känns rätt så speciellt. Eller åtminstone lite snopet på något sätt.

Idag har jag röda benvärmare på mig. Röda benvärmare utanpå mina brallor, i hopp om att de röda benvärmarna ska uppfattas som tjocksockor när jag har skor på mig. Det är bara det att jag inte har skor på mig på radion. Eller, jag har ju mina fejkfoppas (ständig källa till hån - försök att överleva i Ångermanland säger jag), det skönaste jag någonsin har gått runt i. Hur som helst, det framgår ganska tydligt att det handlar om just benvärmare och inte tjocksockor. Det känns extremt mycket 2004.

Nu är det 2010, eller åtminstone ett tag till. 11 veckor till. No more, no less.

Det känns jätteskönt att veta att vi sänder fler veckor nästa termin än den här. För har vi inte nästan nyss börjat? Nä, det vet ju jag också. Måndagschill har ju testat kanelbullar, så uppenbarligen har kanelbullens dag varit. Rex Rexington - Blakesvilles beskyddare har nästan gått färdigt i repristimmarna som just nu kallas Hörs igen (Återhörande fick inte tillräckligt gehör, eller..?). Nyhetsredaktionen fixar pinfärska nyheter varje dag. Cinemani har bytt grepp. Anno har avverkat typ 5 årtal. Minst. Och alla våra nya program på tablån rullar alldeles av sig själva. Vi har hunnit med en del.

11 veckor innebär, vid närmare eftertanke, att det är ungefär en femtedel av 2010 kvar. Det är lite drygt 20 procent kvar. Det är inte helt lite ändå. Och dessutom har vi utan tvekan det bästa framför oss. Studentradiopriset 2010.



Nu är det fredag och jag tänker ladda upp lite bilder från styrelsens och ledningsgruppens fenomenala kick off. Fotografen är Hillevi. Och ja, det kanske är så att vi som åkte bil åkte lite vilse så de andra gick ganska långt i väntan på oss. Teambuilding när den är som bäst. Eller?