Skakad inte störd - live från Polacks

Erik "Mannen från Torshälla" Hansson gjorde ett gästspel i Skakad inte störd och tog med sig sin ovärderlig erfarenhet av att ava låtar. Ingen säger "Det här var..." som Erik Hansson.

Snömannen ville sätta stopp för sändningarna, men tji fick han.

Dagen präglades av spännande tävlingar i bl.a. geografi och geometri. Publiken var i extas.

Man kan lyssna på Åsa och Ingrids tre (!) timmar långa live sändning från Polacks på webbradiospelaren. Det är så nära flottfestivalen med all som hör den till (öl påskoltid, snömän och gemenskap) som du kommer som humanist. Tänker här och nu föreslå att vi humanister ska ha vår egen ränning på kulturnatten.

Vråljakten

NAM NAM

Ingrid Broman vet: a) hur man gillrar en klurig gåta eller b) hur gott det är med Djungelvrål eller c) att djungeln uttalas [jung'ellen].

Den som gissar rätt får lyxpriser.

Nära slutet....

Predikade på förrförra styrelsemötet att vi inte skulle tänka att vi snart var vid slutet. Att vi inte skulle börjar avsluta vårt arbete utan fortsätta slita, för det är ju lång tid kvar och vi har massor kvar att göra. Stödmedlemmar, utvärderingar, kurser. Praktiskt taget halva verksamhetsplanen återstår att slutföra. Nu, två styrelsemöten senare, har läget förändrats. Det är dags att avrunda.

Misstänker att resten av våren kommer rusa ifrån oss. Nästa vecka är Valborg, sen är det dags för de sista tentorna, inlämning av uppsatser för att inte tala om lockande vårväder (visserligen förefaller naturen ha börjat degenerera på sistone. Den snabbspolar våren och hoppar över både sommar och höst, allt för att få återvända till vintern. Fy fan, jag kräktes lite i munnen imorse när jag såg den snötäckta gräsmattan utanför mitt köksfönster. Det var som att vara tillbaka i oktober...). Jag börjar själv känna att det så pass snart är slut att det inte är någon idé att dra igång något nytt. Det är ju inte sant, inte för mig i alla fall. Jag har ju inga tentor att lämna in eller uppsatser att våndas över. Jag får ju betalt för det här, då får man fan orka.

Men ibland känns det som att stationschefs arbetet aldrig tar slut. Outröttligen maler det på , återuppfinner sig själv vid behov eller gör hjärt och lungräddning på min todo-lista tills sprätter till av liv. Långa dagar blir allt mer tärande och jag känner hur mitt humör sviktar. Inte helt olikt en butiksanställd måste jag vara konstant glad och hjälpsam (skillnaden är väl att jag slipper sälja och att kunderna/sändarna retar mig för mitt val av inomhusskor), något som i mellan åt blir allt jobbigare. Som tur är så är de flesta här vänliga själar som känner igen trötta chefer när de ser dem...

"Go shawty. It's your birthday."

Det är en jättesnuskig låt. In da club alltså. 50 gillar att knulla och knarka, helst samtidigt, och hymlar inte med det. Men det är väl sånt som kidsen gillar, vad vet jag, har ju inomhustofflor och bostadsrätt....

Varför in da club? Var tvungen att googla in da club för att ta reda på hur 50 stavade "shawty" (vem eller vad, eller eventuellt hur du blir, "shawty" förblir oklart) som precis som mig fyller år idag/då. Att fylla 25 är en ganska stor grej, det halvvägs till 50, eller som Ingrid uttryckte det, "halvvägs till 30". Vilket är sant om man räknar från 20, vilket är högst rimligt att göra.

Min första och enda födelsedag som stationschef kunde inte ha gått bättre! Presenter och gratulationer i överflöd och på det premiär för grillning i gropen. Fan om det är var min bästa födelsedag hittils! Jag var rätt sleten efter gårdagens Råbiff och förbjöd Jenny att uppvakta mig med frukost på sängen, istället fick jag sockerkaka smaksatt med kardemumma när jag självmant tog mig ut sängen. Nam nam...

Väl på radion var det idel gratulationer och kramar. Det finns verkligen otroligt omtänksamma och goa människor här. Jag kan inte tänka mig att någon annan studentförening eller för den delen studentradiostation är så tätbegfolkad av varma själar som Studentradion 98,9. Det är rörande.

Till vänster ser du min present från Ingrid och samhälls- och nyhetsredaktionen. Pommes frites och en massa lämplig kryddförslag. Sin vana trogen tänkte Ingrid på både munnen och hjärtat. Till höger, Mehmets present till mig. Även den genomtänkt, fast på ett annorlunda.

Den sista ninjan

Veckans medarbetare

Paula kandiderar till posten "världens bästa jour" och plockar därför Hacinas fimpar i gropen.

"Är det så det ska vara, är det så vi ska ha det nu?" muttrar hon.

Pics 4 kids

Brandlarmet under Bockradios sändning igår togs med stort lugn av radioterna som ansåg att det "utan rök inte finns eld och tvärt om".

Förfest på radion innan Triplettfesten. Vi lekte charader och Mehmet gestaltade "vårsol som filtreras genom trädkronor".


UF hotshotten Sanna missuppfattar begreppet isglass på hennes sluga bordsgrannes uppmaning.

Praktikantklimax

Jag har under några veckor haft Anna och Marielle hos mig, två praktikanter från GUC. Vana med att göra radio gav de sig hän åt ett serie matprogram som fick namnet "Det blir inte bättre än så här". Programmen sänds just nu på Café-programs tid. Hur som, klimaxet i deras programserie var en tävling i chokladbollsskulptering. Tillsammans med Erik Tengbjörk från Schakalen utmanade jag "Team hallabalå", bestående av Paula, Hacina och Åsa. Se och njut.

"Tema omogen" - Åsa, Hacina och Paula stilade på en chokladbolls fuck u.

och en chokladbollsfågel. Efter omfattande fusk vann de här skulpturerna över min och Eriks chokladbollskrokodil.

Bajsmacka på restaurang IFPI:s meny

IFPI är en larvig förkortning, inte lika tramsig som grdman (vilket enligt sägen är försvarsmaktens sluga förkortning av grodman), men definitiv ocool. Naturligtvis är det inte den usla förkortningen i sig som är bajsmackan, inga förtkortningar är så dåliga, och om det fanns så usla förkortningar så skulle varje dag i wow-världen vara lika brun som 1 maj. Hur som, IFPI eller International Federation of Phonographic Industry, skrev till mig i veckan och deras ärende sammanfattades i en:

"Vi tillskriver Er då vi noterat att Ni bedriver en Internetradio och i samband med detta använder musik vars rättigheter innehas av våra medlemsbolag."

"SHOW ME THE MONEY!"

Att vi hittils inte har betalat för webbradiosändningar fick jag snart veta efter ett samtal med mina föregångare. STIM låg på oss precis när vi började sända dygnet runt, men la ner då det inte riktigt fanns något avtal som var anpassat till vår storlek. IFPI verkar inte vara lika förstående och nu ser det ut som att vi ska hosta upp flera hundra i månanden samt förse dom med information om vad vi spelar och vi gör det. Drygt och dyrt. Kanske så mycket som 1500 kr i månaden.... :S

En hel halvdag

Det ligger ett förrädiskt lugn över radion idag. Ett julliknande lugn. Bara individer som likt undertecknad kan anses vara en den av interiören har letat sig hit idag. En blöt Lars, en hungrig Pistol-Johan (eller Pistolpojken som han kallar sig då han löser brott om natten), en randig Fanny och naturligtvis en eldig Sigge. Annars är det hyfsat öde. Till och med mina trognaste medarbetare har valt familjen före radion och förinspelat sitt program. Kreti och pleti pratade ål och ologiskheter redan i onsdags. Prioriteringsdyslexi kallas det.

Är det så det ska vara?

Är det så vi vill ha det nu? (ekar Pistolpojken under sin emolugg)

Påsken tycks vara en urladdning av hemvändande som jag inte har skådat sedan julen. Det känns tomt på radion. Som om vi närmade oss slutet av terminen och inte var mitt i den, vilket vi är. Bedrövligt. Live in the now.

Jag ska själv åka bort. Långfredagen är ju trots allt en röd dag. Knallröd. Som Lars Ohly och Anders Håkansson. Och jag jobbar ju här (tillskillnad från Lars Ohly och Anders Håkansson), och arbetare får ju ledigt.

Resan går mot men även till Norrköping, där en matfest av sällan skådat slag väntar. Jag brukar likna Jennys föräldrar vid Lord Nelson (som erkänt var havets mästare) fast i mat. Mat mästare. Frukost vid 9, lunch vid 12, middag vid 14 och sedan mat fram till tårtan efter kaffet vid 18 snåret. Frosseri vid högtider ett mått på hur välmående ett samhälle är. Inte helt olikt ålen, fet och döende.