Alla ska inte med

Som Jocke (?) sjunger i introt till Radioreaktionär. Han sjunger också att de hatar "djuren och naturen", det är dock ovidkommande i det här sammanhanget.

Ska klämma fram ett längre inlägg om de senaste två veckorna senare. Det har varit en förvånandsvärt spännande tid, som jag just nu inte hinner berätta om. Om bara tio minuter dyker Pistol-Johan och Fanny upp för att tillsammans med mig och Lars lyssna igenom alla bidragen till Studentradiopriset och välja vilka som skall nomineras. Vi kan tyvärr inte skicka alla som tävlar, det finns i t.ex. kategorin bästa Nöjesprogram 8 (!) st tävlande, det är helt enkelt för mycket arbete för juryn. Jag tycker att årets startfällt ser ur som det bästa hittils, inte bara för att det är oerhört duktiga sändare och program som tävlar, nästan alla är med! Jag kan inte tänka mig att vi någonsin haft så många deltagare som i år.

Just nu jobbas det förbrilt med förberedelsena inför Studentradiopriset, några ska skicka de nominerde till juryn, skriva diplom och göra bordplacering andra (talar då om medlemmarna i den så kallade "Kulgruppen") sliter med sketcher och underhållning på festen. Mycket talar för att årets upplagade av Studentradiopriset kommer bjuda på den bästa och roligaste underhållningen någonsin. För egen del var jag tvungen att skapa en sinnesbild över roligheterna för att förstå dem till fullo, som ett slags Stockholm Live, fast kul!

Satt i eftermiddags och klippte ihop en sammanfattning av sketcherna från föregånde år, då det bjöds på tokerier med trailers. I klippet hör du trailarna både som originalen och som de kunde låta om jag och Tony hade gjort dom. Lyssna och njut.

Sista natten med gänget

Sigge och Fanny kikar ut i den snöklädda gropen under gårdags kvällens glöggfest. Bilden är inte arrangerad...

Idag är sista sändningsdagen för terminen. Dagen markerar slutet på min åttonde (!!!!) termin på Studentradion 98,9. Jag har alltså sänt [Gejm] i fyra år och därmed sagt "klockan är 16.03 och du lyssnar på Gejm i Studentradion 98,9..." uppskattningsvis 140 gånger samt summerat en spelrecension med orden "köp bara det här spelet om du hatar dig själv" vid totalt elva tillfällen. Det känns inte alls särskilt dramatiskt, eller åtminstone inte så dramatiskt som jag får det att låta. Däremot känns det mäktigt. 140 timmar i studion recenserandes spel låter som en livstid. Det tar inte slut i vår, men jag tror inte att jag kommer fira fem år med Gejm.

18 december markerar även slutet på mitt första period som stationschef. Det har, klyschigt nog, gått fort. Inte så konstigt kanske, höstterminen är som bekant kortare i våren. Jag är halvvägs igenom i huvudet men i verkligheten är majoriteten av all tid kvar.

Jag tycker att vi har ett fantastiskt halvår bakom oss. Styrelsen och ledningsgruppen har jobbat fokuserat mot klara mål; fler sändare, fler medlemmar, högre programkvalité och inte minst, fler lyssnare. Jag vill påstå att vi har lyckats. Vi har en i det närmsta full tablå, vi har klarat vårt stödmedlemsmål med bravur och vi har synts mer ute på skolor och i Uppsala studenternas liv än vad vi har gjort på flera år. Studentradion 98,9 rör sig åt rätt håll på alla plan. Kanske kan vi i en framtid skymta en verklighet där det är lika självklart att lyssna på Studentradion 98,9 som det är att gå till Stocken på torsdagar och Orvars för den billiga ölen. Jag vill tro det.

Styrelse och ledingsgrupp är dock långt ifrån de enda som jobbar hårt. Det finns en grupp som får oförtjänt lite beröm och uppmärksamhet för sitt kontinuerliga arbete och engagemang trots att det är ovärderligt, de är stationens hjärta, de "vanliga" sändarna. De planerar självsäkert och proffsigt sina program, gör sitt yttersta för att sända bra radio, sedan går de hem.Vi har gott om sådana just nu; ambitiösa, drivna och duktiga sändare. Koftan, Anno, Stud. Club, MonoRock, Release, Deadline, Radio reaktionär, Skakad inte störd, I nörd och lust, Öster om Etern, Radio Holmiensis och Diskologi är bara axplock av de fantastiska program som trängs på vår tablå och som gör styrelsens och ledningsgruppens arbete betydelsefullt. Jag kan inte minnas en tid då Studentradion 98,9 höll en så hög och jämn programkvalité som nu. Vi är redo att höras av alla.

God jul och om du är sändare; var nöjd och orimligt självgod över din insats i höst, det är du värd.

Intryck från veckan som gått

Johan "Pistolen" Sahlin, nyligen vald till vice ordförande (han antydde kort efter det att han valts att ett namnbyte kanske vore på plats "vice låter så, jag vet inte, stelt? Vad ger ni mig för Hitman tillika vice ordförande?") inledde veckan med att missnöjt äta MIN havregrynsgröt och dricka en folköl till lunch. Aningen missunnsamt va? Inte vara tacksam för gröt. Det är nötter och torkad frukt och grejer i den där gröten....

Fick den här urtjusiga julklappen av våra grannar UF. Blev först överraskad, sen glad och tillsist stressad. Har ju själv inte köpt något och vet inte vad UF kan tänkas vilja ha. Vad ger man till någon som har allt, skönhet, intelligens, intellekt och inte minst humor? Lättvinsglögg med samk av chili och choklad uppenbarligen! Hehe, skämt åsido (men ni ser ju hur jag njuter av chokladen till kaffet, nam nam) UF måste få något och det kan inte vara något. Förslag? Är lite inne på nötter, alla gillar ju nötter, eller hur?

Medlemsmöte

I senaste inlägget så utlovades en summering, eller åtminstone en kommentar, på medlemsmötet i torsdags. Ett näsan provocerande sexig ämne.

Medlemsmötet i december var redan från början större än vad jag hade förväntat mig då majoriteten av alla poster i styrelse och ledningsgruppsposterna skulle väljas. En stressfaktor i sig. Det var också ett val där poster som är centrala för organisationen skall väljas, bl.a. vice ordförande och ekonomichef. Till den förstnämna posten var det enkelt att finna en lämplig kandidat då Johan ”Pistolen” Sahlin stod redo. Med ekonomichefen var det värre. Fram tills nu hade den sittande ekonomichefen lyckats hitta en efterträdare, Eva hittade Martin, Martin hittade Stina, Stina hittade inte någon. Inte Stinas fel, känner man ingen som är sugen så gör man inte det. Under de senaste tre veckorna har jag dagligen jagat kandidater till ekonomichefs posten. Oron inför vad som händer om vi inte hittar en ekonomichef (vi kan inte bilda en styrelse) har alltid funnits där, ett undermedvetet gnagande. En påfrestning som gett upphov till tre veckor av dålig sömn.

Tillsist fick jag dock napp. Värmlandsviskningar Hannes (som förövrigt nyligen valts till 3Q på Värmlands, hatten av!) kände en Agnes som hade FEK A och B i bagage. Vi hade tur, Agnes var inte bara intresserad hon var även påläst (Stina: ”Hon kan ju allt redan!”) och social. Perfekt.

Mötet tog nästan två timmar, dels på grund av obligatoriskt strul med tekniken och dels ett massivt stadgeändringsförslag som skulle förklaras och diskuteras. Jimmy från I nörd och lust styrde mötet med fast hand och med en kaffekopp som klubba, mötessekreteraren var naturvetaren som gick vilse - Helen Legeby från Koftan. Vi valde en ny marknadschef i Memhet Hadjimemed (stavning?), han är, likt Agnes, externrekryterad och verkar bli en kanonbra medarbetare. Rolig, lättsam, ambitiös och dessutom med en kandidat i marknadsföring. Vidare valdes I nörd och lust-Ola till rekryteringschef efter ett spännande konkurrensval, och sist men inte minst så valdes Zuni (även hon från INOL) Vargas Cataln sekreterare.

På förhand så känns det här som en kanonstyrelse. Som att vi verkligen har alla förutsättningar för att till våren lyckas med alla våra högt uppsatta mål.

Möte i solen

Nyvalde vice ordförande Johan Sahlin tyckte att jurygruppen, den hippa skara som jagar jury till Studentradiopriset 2010, skulle ha sitt möte i solen. Vi hann precis baxa ut soffan och fåtöljen när solen försvann bakom ett av de slitna husen på Rackarberget. Vi drack kaffe och åt pepparkakor i kylan och diskuterade våra misslyckanden. Det visade sig sedermera att det mest var jag som inte hade lyckats hitta jurypersoner.

Tänkte skriva några rader om medlemsmötet som var igår, det gick kanonbra, och det finns en del att säga om det. Men jag suger på den karamellen... Mer info imorn kanske.

Dagen efter

Kolla namnet! Tänk att det finns en snubbe som är mer Tren än Tren!

Musjakten

När jag idag kring fem snåret återvände från etern fann jag a) att min mus var borta och b) att det där musen borde ha varit istället fanns en mystisk lapp. Den var inte signerad, men jag misstänkte omgående att detta grova övertramp på min personliga integritet, min sfär av mig själv, mitt osynliga personägg, att det måste vara något som min nemsis Mr. X ligger bakom. Vad som sedan följer är ett "race against time" samt en massa klurande, som i Die Hard 3 näe Bruce Willis och Samuel L Jackson får en massa kluriga gåtor, som de måste lösa på tid annars sprängs en JÄTTEBOMB!

Slutet gott allting gott. Tror det här är anledningen till varför radion är världens bästa arbetsplats, förutom då att golvet är rätt skitiga, lönen undermålig och arbetstiderna långa och underliga. Om Mr. X låg bakom det hela får jag aldrig veta. Men sannolikt är boven i dramat någon annan. Någon som vill mig väl med ett vänligt bus, någon som vill locka fram ett leende, kanske ett skratt? Det kan, med andra ord, vara vem som helst på radion (med några undantag Sigge.. jag menar Mr. X, lär det t.ex. inte vara, vi är ju trots allt nemesisar).

...

Igår firade UF (Utrikespolitiska Föreningen) och Studentradion 98,9 att hösten och därmed även året 2009 börjar lida mot sitt slut med en brakfest på V-dala. Festen arrangerades i mångt och mycket av UF och blev mycket lyckad. God mat, schysst stämningen och julklappsutdelning, jag fick en öl i baren av Hannes från Värmlandsviskningar och gav själv bort en av Radio Reaktionär Alexanders böcker. Jag hade glömt mina presenter hemma och var i fullfärd med att slå in en Besvikelse när Alexander delade med sig av sina gåvor, i sann julanda. Kvällen avslutades med dans till dunka-dunka som dubbel-Kalle från Studclub bjöd på. Bangade själv på den obligatoriska efterfesten på radion. Var trött, kall och nöjd. Slutade på topp. Stort tack till Lars och Malin snyggade till radion efter partyt. Ovärderlig hjälp.

Det är nu bara två veckar kvar på terminen. Två tunga jävla veckor. Magen knyter sig lite när jag tänker på allt som måste göras, allt som kommer göras och inte minst det som vi inte kommer klara. På fredag korar vi en vinnare i den cykeltävling som pågått under större delen av hösten. Det markerar slutet på vårt stödmedlemsraggande för i år. Vi har inga fler tävlingar på gång, inga fler möjligheter att locka folk att bli medlemmar. Vi måste därför satsa hårt på att ragga folk kommande vecka, vilket innebär att Studentradion 98,9 kommer stå med bord på skolor och locka folk att tävla varje dag nästa vecka. Dessutom är det medlemsmöte på torsdag, ett möte där vi ska välja en ny ekonomichef. En post som det inte finns några kandidater till i dagsläget. Jag har verkligen gjort allt jag har kunnat för att hitta någon utan att lyckas. Hur vi ska lösa det är kan jag i dagsläget inte lista ut. Vi kan inte bilda en ny styrelse utan en ekonomichef.

Blir stressad av bara snacka om nästa vecka. Ska inte vara i jobbet på helgen, ska ju vara ledig och bakis idag.

Tur och retur - Mehedeby

I måndags hade vi vad som sannolikt var Studentradion 98,9:s första adventsfirande någonsin. Hur vet jag att ingen annan under Studentradion 98:9:s 25 åriga historia har bjudit föreningen medlemmar på glögg och pepparkakor tidigare? Det vet jag naturligtvis inte. Men i och med att jag är tämligen övertygad om min egen förträfflighet så är det inte orimligt att tro att jag faktiskt är först. Det var ett mysigt fika som drog en samling om tio morgonpigga radioter. I nörd och lust-Ola dök upp och passade, sin vana trogen, på att recenserade händelsen: ”en åtta för engagemang och glögg, men bara fem Olan för pepparkakorna, som har en släpig smak med inslag av sand”. Som arrangör för glöggfesten så var jag nöjd med kritiken, Ola är annars en hård man som helst gör det han är bäst på, som Wolverine. På måndag kl. 09.00 serveras det återigen ljummen glögg ur kaffekoppar, missa inte det.

Tänkte skriva något om mina praktikanter, Josefin och Malin som går i trean på John Bauer gymnasiet. De är inne på sin andra vecka av de totalt tio som de ska tillbringa på Studentradion 98,9. De har en sjukt bra praktikplats. Inte bara för att de lär sig en massa häftiga radiogrejer, de får dessutom hänga med en rätt fräck dude. Haha, nej skämt åsido, jag är kanske inte ”fräck” eller nån ”dude”, jag kanske inte hänger framför ”dumburken” och ”MTV”, men tro mig folk tycker att jag är EN hipp snubbe. (Själv praoade jag på två arbetsplatser som led av total brist på cool personal. Först en leksaksbutik och sen på Slottskällarens bryggeri, där lastade jag tomma ölflaskor på ett rullband till nåt trams av Ramstein. Det var en usel praoplats, jag fick ingen öl och det enda spelet som deras datorer klarade var skitliret Daikatana. Men så gick jag i högstadiet också och förtjänade inte en bättre proaplats. Jag var lite av en idiot, vilket många unga människor är, då, när de är där jag var.) Just nu är Josefin och Malin ute på uppdrag. De ska göra en reportageserie som jag har valt att kalla: ”Från ändhållplats till ändhållplats”. De ska åka med Upptåget från Upplandsväsby till Gävle och stanna på alla stationer och göra reportage därifrån. Sjukt kul. Mehedeby liksom. Lite avundsjuk på dom, och dessutom lite sugen på att göra det själv. Se Tobo, vilka har gjort det? Hör första programmet på måndag kl. 13.03!

Eld13.mp3

Fotsteg1.mp3. Markera. Ctrl C. Enter.

Footstep1a.mp3. Markera. Byt namn. Ctrl V. Byt ut 1a mot 2.

Repetera.

Gled in på radion vid halv nio idag för att kunna jobba åtta timmar och komma hem i hyfsad tid. I och med att jag på onsdagar lämnar stationschefsrollen i två timmar för att planera och sända [gejm], är jag tvungen kompensera den tiden genom att vara här lite extra tidigt, eller sent. Det är lätt att tro att Studentradion vid nio tiden på morgonen är lika sprudlande av aktivitet som Pripyat. Men då misstar man sig, några redaktioner börjar till och med tidigare än så. Idag var exempelvis både Offside och Värmlandsviskningar plågsamt hurtiga och på plats före mig.

En nackdel med att vara här ett par timmar innan sändningarna kickar igång är att det inte finns så mycket att göra. En vanlig dag så rasar det i regel in gäng ”du-måste-svara-på-mig-snabbt”-mail kring lunch, vilket följs upp av några sändare i behov av hjälp samt en jour som undrar vad han/hon gör där osv. Arbetsuppgifterna söker alltså upp mig från kl. 11.00 och framåt. Då jag denna morgon fann att Todo-listan gapade tom valde jag att istället för att invänta min motsvarighet till Batmansignalen ta tag i något som jag skjutit på länge. Det är en jävla skitsyssla, den typen av uppgift som det för en miljon apor tar tusen år att slutföra, ett själlöst löpandebandjobb som jag undvikit sen jag började här för fyra år sen; att rensa upp och sortera Ljudeffektsmappen.

Det är en imponerande samlingen av Ljudeffekter som jag tillsammans med den legendariska Señor Amos-redaktionen (i vissa kretsar är vi till och med mytiska, kanske inte i de kretsar som du rör dig i, men tro mig, folk pratar om oss, fortfarande…) samlade ihop under inspelningen av just Señor Amos med även radioteatern Rex Rexington: Blakesvilles Beskyddare. Då sorterade jag ljudeffekterna löpande och efter min egen logik, vilket är anledningen till vissa ljudeffekter placerades in i mappar med namn som t.ex. ”Saker som går sönder” eller ”Märkliga och otäcka ljud”. Förutom mig är det idag hyfsat få personer på radion som använder ljudeffekter, vilket sannolikt beror på att a) det är förhållandevis få redaktioner som har behov av de 27 olika dörrelaterade ljud, eller b) de vill ha ljudeffekter men hittar dem inte. Grupp b:s behov ska jag nu försöka tillgodose. Tids nog.

Pepparkaksmannen

Metallarbetaren-Sahlin visar den nästan färdiga mallen.

In action

Som du kan se på bilderna är "Pistolen" upptagen med att gör det han gör bäst; böja metall. Målet är att bända till Studentradiologgan som pepparkaksform. Fett.

Pratade med Kalle Laxgård igår, i telefon naturligtvis, han bor ju långt bort nu för tiden. ”Kalle Laxgård”, tänker du? Ni kanske minns honom som Jonas i radioteatern Rex Rexington: Blakesvilles Beskyddare? Eller som sig själv i sketchserien Señor Vamos, eller vad vet jag? Kanske minns du honom som någon helt annan? Att kräva att jag ska veta hur du väljer att tänka på Kalle är orimligt. Vilket som så sa han att han läste min blogg, vilket var kul för det har han inte gjort tidigare, och sen sa han att den var ganska tråkig för att den handlar om en massa "tråkiga" radiogrejer, vilket var trist för det är ju min blogg och jag tycker att "tråkiga" radiogrejer är kul. Trots den blandande upplevelsen för bloggen så blev jag ändå övervägande glad av samtalet då Kalle ändå gillade de inlägg som inte handlade om radion. Jag berättade då att jag hade tänkt skriva ett inlägg som inte var radiorelaterat igår, men att jag hejdat mig i sista stund då jag insåg att inlägger inte hade något med radion att göra samt att det var rätt elakt.


Inspirationen till det ickeskrivna inlägget hade kommit till mig då jag stod på banken för att sätta in stålar på Studentradions konto. Bredvid mig stod en kopiöst korpulent man som andades så där otäckt hårt genom näsan. Den visslade inte, näsan alltså, utan lät mer som ett strypt dundrade, som han försökte blås ut en marshall med näsan. Under hela tiden som han väntade vinglade han ostadigt fram och tillbaka, som om han konstant fick osynliga knuffar. Jag blev lättad men aningen besviken över att han aldrig föll. "Det här ska jag skriva om", hann jag tänka innan det slog mig att det sannolikt inte var ok. Mannen ville säkert inte andas så där eller framstå som onykter/instabil, dessutom så var händelsen fullständigt irrelevant för Studentradion 98,9.

Superstadgan

Fanny renskriver stadga förändringarna i Studio 2.

Så dricker hon te ur en balja.

Hampus Collén, sändare i det enastående radioprogrammet Radio Holmiensis (torsdagar 17.30-18.30), kom precis förbi. ”Hur är läget”, frågade Hampus artigt men avslappnat. Jag suckade lite och beklagade mig över att det hade varit mycket den här veckan. Att veckans första dag är tjock vet jag sedan gammalt. Veckobrev ska skrivas ihop och skickas, reklamblock och kåren informerar ska redigeras och läggas in, e-mailskörden från helgen ska besvaras. Jag passar dessutom på att bränna all energi som helgen har genererat på att avsluta arbetsuppgifter som släpat efter. Jag är därför ambivalent inför måndagar, särskilt när de avslutas med styrelsemöten, de är uttröttande men givande dagar. Men det här inlägget handlar ju inte om måndagar, egentligen. Det handlar om idag och anledningen till varför det har varit lite extra tungt denna vecka.

På styrelsemötet i måndags beslutade vi att sätta datumet för medlemsmötet i decembers till den 10:e. I och med att vi då ska förändra stadgarna så måste en kallelse gå ut medlemmarna tre veckor innan mötesdagen. Konkret innebär detta att en kallelse måste gå ut till närmare 500 medlemmar senast på torsdag samt att stadgaändringsförlaget måste vara klart tills dess. Det sistnämnda är främst Fannys jobb, ett som hon gör med bravur, jag har dock varit med på ett hörn. Ursprungligen var behovet av förändringar i stadgarna relativt små, och handlade främst om att breda väg för SRS:s statsbidragsansökan (vilket innebär att vi lämnar Booster). Men Eagle-eye Fanny uppmärksammade vid en genomläsning flera brister i stadgarna, som berörde såväl disposition som ordval men också behov av nya förtydligande paragrafer. Det är oerhörtviktigt och inte överdrivet kul arbete.

Men nu är jag nästan där. De nya stadgarna är nästan klara, valberedningen är kontaktad om medlemsmötet, kallelsen till stödmedlemmarna är skriven. Ska äta en clementin. Sen åka hem.

Anno bjuder på kakor

Katarina lägger in en prilla stor som en pingisboll.

De många mötenas dag... och Left 4 Dead 2!!!!111one

Igår satt jag i möte från 11-16. Satt först med jurygruppen, som växte allt eftersom mötet pågick. Initialt var det bara jag och Fanny som ingick i gruppen, men i och med att Lars och Pistol-Johan valsade in i mötetslokalen dubblerades vårt medlemsantal. Tillsammans spånade vi fram namn på kändisar som vi önskade snärja som jurymedlemmar till Studentradiopriset 09. Desto större och glassigare namn desto bättre. Om allt går vår väg, vilket det väldigt sällan gör, så kommer årets upplaga av galan ha den häftigaste juryn någonsin. Oavsett hur jurygruppens arbetet går så kommer årets gala bli kalas, "kulgruppen" (som ser till att vi har det kul på festen) intygar idel roligheter under festen. På detta; piggt studentradiofolk, en schysst meny samt öppet till 02 bådar för SUPER-PARTY-HARTY! Yatta, Yatta!

Satt igår dag från 13.30 fram till 16 snåret i ett VOV(Vice-Ordförande-Vice)-möte. Vi diskuterade terminsavslutet, som faktiskt är hyfsat nära förestående, decembermötet samt alla feta fester som vi ska ha. Det var ett riktigt bra möte. Som alltid med VOV. Vi beslutar ingeting, den funktionen eller för den delen befogenheten har inte VOV, rätten att besluta om saker och ting ligger hos styrelsen. Med VOV försöker vi istället komplettera varandras arbete i och med våra olika synvinklar på verksamheten, på så sätt få en mer heltäckande bild av verksamheten.

Idag verkar också bli en dag av möten som staplas på möten. Ska återigen träffa Pistolen, men denna gång ska vi diskutera externutbildning under jullovet och sedan vankas samtal med rekryteringschef Katarina. Låter som en schysst dag!

Dagens schysstaste är dock detta:


:O:O:O Left 4 Dead 2!!! Så jävla fett! Min coola och hemliga Xbox 360-klan kommer bli galet avundsjuk på undertecknad som får detta kanonlir drygt en vecka innan det egentligen släpps. (själva syftet med det här inlägget var att få posta den här bilden och dryga mig lite...)

Glad och efterbliven

Paprikafest

Jag kallar den här för Atilla...

och det den här för Clark. Med ett C som i citron.

Har sedan maj, eller där omkring, odlat paprikor i mitt köksfönster. Vissa kallar det töntigt, andra medelålders. "Du kan vara en tönt i medelåldern", replikerar jag reptilsnabbt (min kvickhet är legendarisk). Jag föredrar, aningen motsägelsefullt, att referera till mina röda vänner som vår tids svart. Passar till allt, men ätbart.

Rekommenderar varmt att odla saker, det föder en känsla av kreativitet, av att du verkligen skapar något. Men till skillnad från annan kreativ verksamhet som t.ex. att dreja så slipper du bli kladdig och köpa ett dyrt bord som roterar när du trycker på en pedal. Som paprikabonde får du i slutändan dessutom en viktig ingrediens i en utsökt fajitas eller varför inte ajvar? Vilket som, jag publicerar här och nu för första gången bilderna på mina skötebarn.

En av paprikorna är idag uppäten. Den var en frisk smak med syrliga inslag, den var dock vattnig och inte alls sådär krispig som vi förväntar oss att paprika ska vara. Kan bero på att vi generellt aldrig äter nyskördad paprika och därmed är ovana med den autentiska paprika smaken och konsistensen? Eller beror det på att dessa små röda knyten är uppväxta under förhållanden som annars är främmande för paprikor, mycket sol, vatten och uppmuntran. Samt utsikt mot en högstadieskola.

"Oh dear! Oh dear! I shall be too late!"

Kaninen på bilden samt titeln är naturligtvis en referens till Alice i Underlandet och dess Vita kanien som i härdigt påpekar att det är det bråttom. Kan relatera till det.

Kände mig manad att få med en annan version av den Vita kaninen. Hämtad från American McGee's Alice, ett av mina favoritspel. Klockren design. Ryktet säger att Sarah Michelle Geller ska axla manteln som Alice i filmatiseringen av spelet!!!! :O sannolikt inte sant.

Fem veckor kvar. Har precis inlett halvtidssamtal med mina medarbetare, detta för att få veta vad de känner om arbetet hittills, vad som har funkat, vad som kan bli bättre, hur de trivs i styrelsen och ledningsgruppen. Det är också en möjlighet att tillsammans med dom planera resten av terminen. Det som borde vara hälften. Terminen har rusat fram. I räserfart har det gått. Brukar vara den som tycker att ”usch vad det går fort”-påståenden är ganska larviga (och medelålders), för det handlar egentligen bara om perspektiv. Visst det har gått fort, det gör ju alltid, men om du funderar på vad som hänt, vad vi har gjort under perioden, ja då känns den längre. Fylligare. Men nu är det jag som saknar ”rätt” perspektiv. Eller saknar och saknar, just nu känns det inte som att det har med synsätt att göra, det går för fort. Punkt. Det som ska göras hinns inte med, för att tiden inte räcker till eller för att maskineriet är segt, omständigt och baserat på god vilja?

Vad var det som jag ville att vi skulle åstadkomma under mitt år? Det är lätt att glömma bort, då arbetsuppgifterna med kort utgångsdatum prioriteras. Men i långa loppet är dessa oväsentliga jämfört med vårt långsiktiga mål: en gynnsammare situation för Studentradion 98,9 redan i vår, men även om ett år och två.

Gräver fram verksamhetsplanen. Vad ska vi göra, vad har vi satt upp som mål?

Fler lyssnare.

Fler medarbetare.

En hållbar ekonomisk situation samt en fantasiljon stödmedlemmar.

Trött konstaterar jag att det inte spelar någon roll hur mycket entusiasm som jag uppbådar. Vi kommer inte att klara alla mål som är uppsatta för HT 09. Fem veckor är ingenting. I vissa fall kommer vi att vara nära det uppsatta målet, i andra knappt skymt det. Men med lite tur så har vi åtminstone fått insikt i varför det pågående arbetet inte har gett det resultat som vi eftersträvat. All framåtrörelse måste betraktas som framgång i det här sammanhanget.

Vaccinerad och klar

Beslutade mig igår för att passa på att vaccinera mig när vaccinturnén stannade på Ekonomikum. Upplevde att intresset för skydd mot svininfluensan bland mina medarbetare var ljummet och förväntade mig därför en ganska modest kö då man slog upp portarna till antiH1N1-bodarna kl. 9 imorse. Jag hade fel. Det var ett misstag att tro att radiofolk skulle utgöra ett tvärsnitt av den svenska befolkningen som kan ligga till grund för ett antaganden (vilket antaganden som helst sannolikt). Efter två, nyligen avslutade, timmar av köande är jag nu vaccinerad, placeboyr och kaffesugen (garanterat inte placebo).

Fanny varnade mig för att bli vaccineras innan mötet med kommun Tomas kl. 14.00 idag. ”Du kommer vara febrig och trött eller sjövild och i svåra armsmärtor, vaccinera dig efter mötet istället”, vill inte tro att hon har rätt. Visst kommer jag känna av vaccinet, men det går mot en hård knockout i kampen mot mitt immunförsvar vilket har liknats vid klassiska monumentalbyggen som syftar till att hålla folk ute, som Kinesiska muren eller Hadrianusmur (byggdes av Romarna tvärs över England för att hålla kelterna borta från italienarnas badhus, akvedukter samt vägar som leder till Rom). Bakterier talar om mitt immunförsvar som sjöbusar i Bengalis hamn skrämt viskar om ondskans nemesis, den vandrande vålnaden, Fantomen. Han går inte att döda, går inte att besegra. Jag egentligen inte vaccinera mig, utan bara luta mig tillbaka och invänta H1N1:s förtvivlade kamp om min kropp. Lite som de scener i Frank Millers 300 där spartanerna vinner. Valde att vaccinera mig för andras skull, är ju stortsint och ödmjuk till min natur och vill ju inte sprida skiten vidare. Kontentan är att oavsett om jag vaccinerar mig eller ej så blev svininfluensan pwnad.

Supertablån

Advent börjar tidigt på Studnetradion 98,9. Redan nu har en vänlig (och egentligen julhatande) själ köpt fem stycken elljustakar. Det blir adventsfika när det faktiskt närmar sig advent.

Tablån börjar verkligen se fin ut. Vi har haft tur den här terminen, det var många bra program och sändare som ”överlevde” sommaruppehållet, vilket resulterade i en tablå som redan i augusti var välfylld. Vill dock inte ringakta programchef Sigge och rekryteringschef Katarina jobb med att fylla på ut de få existerande luckorna. Resultatet är en av de mest dynamiska och spännande tablåer som Studentradion 98,9 har haft. Bland de nya programmen hittar vi Skakad inte störd-redaktionen bestående av den dynamiska duon Åsa Karlberg och Ingrid Broman. De testar drinkar, barer, snackar om krogliv och dagen efter kroglivet. Hur bra som helst, torsdagar 15-15.30. En annan ny favorit är Öster om Etern (grymt fyndigt) tisdagar 15-16, ÖG:s nationsprogram som leds av Battle of the Nations-veteranen Pelle Forsmark (Pelle gick till semifinal och förlorade där mot turneringsvinnaren Smålands Fredrik Sixtensson [som idag lever gott på den ära och berömmelse som vinsten gav honom, tror jag]). Dom är inne på sitt tredje/fjärde program och manövrerar likt ärrade radiorävar genom etern. Nej, sliskiga liknelser åt sidan, de är riktigt duktiga, det är svårt att tro att detta endast är inledningen på deras radiokarriär.

Tänkte fortsätta rada upp och hylla våra nya program och sändare, som Bockradio och Offside, men det blir kanske lite tjatigt. Vill dock pusha lite extra för Demo, inte ett nytt program, men nya sändare! Elias Malmberg är visserligen en bekant röst (har hörts i Kulturkoftan och Fabrik, samt pluggat med mig, med andra ord smart och snygg) men Oscar Lodin och Peter Morris är färska. De sände sitt första program igår och det lät kanon!

Vet att jag är partisk, men jag är övertygad om att vi just nu har den bästa Studentradiotablån någonsin. Du är en tönt om du inte lyssnar.

Råbiff

(Nam nam)

Har ett svagt minne av att jag som ung man såg fram emot bakfyllan. Jag betraktade dagen efter som 24 avslappnade och lite lyxiga (lyxiga som i hemkörd pizza) timmar. Att det finns folk som än idag upprätterhåller den här skenbilden av bakfyllan är absurt, och desto mer jag tänker på det, ganska upprörande. Det fanns inget som var bra med mig imorse. Dålig balans. Katastrof i kistan. För illamående för att äta och dessutom kräkfärdig av att spela tv-spel. Jag kunde inte göra något. Jag låg raklång på min ärtgröna soffa och stirrade upp i taket. Övervägde att lova mig själv att aldrig dricka igen. Men då det inte fanns några garantier för att löftet skulle lindra mitt dåvarande tillstånd så lät jag bli.

Vad är det för sjuka människor som uppskattar bakfyllan? Som mår bra i den? Vridna individer. Ika i rutan kanske?

Ursprunget till bakfyllan stavas Råbiffen. En årlig fest som Kåren arrangerar för att fira sitt bildande. Enligt legenden hade Kåren inget kök vid sin födelse men kände sig tvungna att bjuda sina grundare, studentnationerna, på middag. Lösningen blev råbiff vilket 160 år senare är namnet på en hejdundrans ryggdunkarfest. Festen hölls på Värmlands och bland de 130 sittande satt en massa nations aktiva och folk från kårfullmäktige, och så jag och Sigge. Det var en kanonkul sittning med en massa snapsbjudningar, hemliga lösenord och folk som jag typ kände. Gör det. Råbiffen.

Men glöm inte att hemma. Inte för att middagen inte var god, utan för att en bit rått kött i storleken av en tillplattad pingsboll ackompanjerat av en deciliter rödlök är inte en middag som bär fem snapsar.

Influensan sprider sig

Har ett svagt minne av att MTV en gång i tiden sände rätt mycket musik. Vad är grejen med all idiotisk reality tv som de kör på kvällarna nu för tiden? Programkoncepten ”deffade date rapers limmar på ett par empatistörda bisexuella tvillingar” eller ”killar gör sig illa när de ska vara coola(tänk finesslös version av Jackass, på allvar, Knoxville & Co har fan sina stunder)” har fått bästa sändningstid. Vad hände med de obegripliga animationerna mellan låtarna, vad hände med rocken? Vad hände med Bevis and Butthead? Lider med kidsen som växer upp med det här MTV. Mitt barndoms MTV hade åtminstone en skugga av den attityd som drev kanalen under 80-talet. Idag är värdelöst.

Förövrigt så var "I nörd och lust"-Olas Zombieinfluensa skylt med i DN, igen. Fast denna gång är den inte bara omnämnd utan också med i bild. Kolla längst bak i gårdagens nummer så får ni se. Snyggt jobbat Ola! Så går det om man är slug! Då får man vara längst bak i DN...

SRS-helg i Uppsala

Niklas Michin Aristoy, Johan Jonsson, Katarina Emanuelsson och Fanny Person på brainstorming möte. (Foto Niklas Michin Aristoy)

Sergio Duchens, Niklas Norén och Gabriel Ledung, sluga och bakis. (Foto Niklas Michin Aristoy)

Åsa Karlsson (THSRadio), Anders Wigren (Radio AF), Emma Liedberg, Emil Öberg och Lars Niska. (Foto Niklas Michin Aristoy)

Ibland går det i ett. Som den tolvdagars arbetsvecka som jag är inne i just nu. Hela förra veckan var ett upplopp mot SRS-mötet som hölls i helgen, då kom studentradio folk från hela landet till Uppsala för att diskutera organisationens framtid och bonda (kröka). Inför det här spektaklet skulle det ordnas med sovplatser, mat till 20 pers skulle inhandlas och tillagas, festligheter skulle arrangeras och bord skulle bokas till Rockgasquen i lördags (måste ju visa utomsockens hur man festar i en riktig studentstad). Dagarna blev allt längre och intensivare desto närmare fredagen kom. I samma takt som arbetsbördan ökade sjönk mitt humör och tålamod till sällsynt låga nivåer. Jag hanterar stress hyfsat bra, tycker jag i alla fall. Istället för att låsa mentalt eller få spel så fokuserar jag på att få saker gjorda, fort och otrevligt. Under fredagens stressession hände dessutom något som annars hör till ovanligheten, pressen tog ut sin rätt fysiskt. En smärtsam stelhet kom krypande, den hade sitt ursprung i höger axel ungefär vid muskelfästet mot armen. Under lördagen inledde den sin emmigration, upp längs kappmuskel med siktet inställt på senorna strax nedanför skallen. Har aldrig haft nackspärr tidigare och har reagerade som folk som sällan har ont gör när de tillsist börjar må lite pyrt, jag gnällde. Orimligt mycket.

Men nog om mitt lidande (som förövrigt inte gått över än, tänker mig att den vill hålla i sig i en vecka, vilket måste motsvara en home run för sjukdomar och smärta). SRS-helgen blev riktigt lyckad, vi diskuterade framförallt statsbidragsansökan men också projektbidragsansökan. Slänger mig med en massa ord som låter seriösa och slutar med –ansökan, men sanningen är att det inte är särskilt krångligt. SRS är en paraplyorganisation som syftar till att föra samman Sveriges studentradiostationer och främja deras verksamhet. Att söka statsbidrag skulle innebära att SRS fick loss över en miljon kronor från Ungdomsstyrelsen, av den kakan skulle Studentradion 98,9 få kring 200 000 kr. Men för att kunna söka bidrag måste vi ha 1000 medlemmar inom SRS, det är därför som Studentradion 98,9 kör så hårt med att ragga stödmedlemmar och arrangera tävlingar. Det är därför som alla sändare måste hjälpa till och rekrytera sina vänner till Studentradion (att bli stödmedlem är gratis och något som du kan du bli via www.studentradion.com). Studentradion 98,9 kan verkligen utvecklas i och med det här bidraget, vi kan rusta upp Studio 1, köpa nya datorer, anställa en till person, utöka våra sändningstider, en massa schyssta grejer helt enkelt! Bidraget är vår framtid och alla medlemmar måste hjälpa till om vi ska lyckas!

Vi är ju inte 15 längre

Det ensammaste möblemanget

Kl 14.00 torsdag eftermiddag... Inte ok.

Det måste vara tenta tider, eller slutet på en tonårsromans, där kärleken byggs upp under några veckor för att sedan mynna ut i en period av nästan euforiskt umgänge (Svantes) och kort därpå krypa ihop och dö. Någon tröttnar och låter relationen rinna ut i sanden (vilket förövrigt var min mammas göra-slut-tips till mig som 15-åring, det var ett bra tips). Det är ett rätt oschysst sätt att göra slut på (men effektivt i tonåren). Vilket är, desto mer jag tänker på det, precis vad som har hänt här. Fan, jag blivit dumpad och jag visste inte ens om att jag var tillsammans med stora delar av Studentradion. Låt mig förklara.

Sen terminsstart har hänget på Studentradion ökat vecka för vecka. Gamla ansikten återvänder, redaktioner återupptar sitt arbete, nya sändare dyker upp, sätts i arbete, kommer in i gänget. Det blir mer folk. Mer och bättre häng. Kanske lite drama. Från och med mitten av september börjar en löst sammansatt grupp av entusiastiska medarbetare att utmärker sig. De är på radion dagligen för att hänga, jobba och slö surfa. De mina ”Usual Suspects”. De är mitt sällskap och gör det här jobbet lite vassare än andra uselt betalda jobb (som mattväveri). De är, likt mig, en del av inredning (på ett bra sätt, Fanny!). Men de senaste dagarna har mängden folk som rör sig genom lokalerna sjunkit kraftigt. Vissa dagar har till och med UF haft ett mer spännande och levande föreningsliv än oss.

”Är det så det ska vara? Är det så vi vill ha det nu?”

Nej det är ju inte det.

Tycker nog att man får ta ansvar för sina handlingar, något som gäller både sändare och stammisar. Man kan ju inte börja hänga, plugga, äta, sova, älska, dricka kaffe osv. på radion och sedan sluta. Vare sig avbrottet beror på en tentaperiod eller kanske mättnad av radion så tycker jag nog att man får palla sig ner ändå. Slösurfa lite för min skull. Eller åtminstone maila och säga att ”Vecka 43 kommer jag inte att vara så mycket på radion som jag borde. Sorry.” Att låta en relation självdö är inte ok (om man inte är 15).

Den enda som har varit här idag, förutom jag, är Mattias. Snyft.

Zombie-influensan

Den har spridit sig som en löpeld över först Uppsala och sedan interwebb. I söndagens DN kunde vi dessutom läsa att den satt på kultredaktionens toalettdörr. Att upphovs mannen Ola "Nattens Mästare" Lundin är en del av den omåttligt hippa radiostationen Studentradion 98,9 och den om möjligt ännu hippare I nörd och lust-redaktionen är väl föga överraskande. Var annars brinner flitens lamp på en bädd av kreativitetens glöd (rätt ostig kommentar...)! Vilket som, hatten av för Ola och hans kreativitet!

Niklas got fingered

Skriver på Battle of the Nations-guiden. Kalle och Karl kommer få en kick-ass guide.

Upplever en krampaktig smärta i lillfingret, en följd av intensivt tangentbordsknappande, eller egentligen av hur jag håller lillfingret när jag skriver. En stel, ansträngd vinkel där fingret svävar en knapp centimeter över tangenterna utan att någonsin göra nedslag. Jag pekfingervalsar inte, men har inget behov av lillfingret när jag skriver, det går tillräckligt snabbt med de andra fingrarna. Dessvärre får jag lite ont av den här fingersättningen.

Bedrövligt.

Trumpetflugor

En sorgligt tom radiokiosk.

En nu välfylld radiokiosk där man, likt undertecknad, kan köpa sig en chokladkaka eller kanske en läskeblask?

Jag var på Studenthälsan i onsdags. "Aha", tänker du, "dags för chefens årliga besök hos kukdoktorn". Du tänker fel. Eller kanske rätt, för själva poängen med historien är ju att folk går till Studenthälsan för att de har strul med struten eller knas på kvasten etc. Jag var på Studenthälsan för att träffa en representant för den delen av organisationen som sysslar med motion, Stallet och Svettis men framförallt kommande Campus 1477. Vi skulle diskutera hur ett samarbeta mellan Studentradion och Studenthälsan (eller Campus 1477 som själva organisationen kommer heta, som gymmet alltså) skulle kunna se. Min vana trogen anlände jag några minuter i förtid och fick snällt sitta ner i väntrummet. Runt omkring mig satt unga tjejer och killar, de fyllde ansträngt i formulär om de senaste månadernas aktiviteter, bet sig nervöst på naglarna och skuttade enerverat med ena benet. Initialt jag kände mig nästan skyldig som inte var nervös inför en kommande undersökning. Men efter en stund kom insikten och med den en annan känsla. I jämförelse med de här människorna var jag en oas av lugn, grundat på år av monogami och säkert sex. Insikten om deras förtvivlan och min egen trygghet i rummet fick en våg av behaglig själgodhet att skölja över mig. Jag förstår att det låter både konstigt och missunnsamt. Men de andra i väntrummet for ju inte illa och jag mådde lite bättre. Pröva det. Går till Studenthälsan, och bara häng en stund i väntrummet. Förutsatt att du inte har något att oroa dig över så kommer du att må lite bättre när du går där ifrån. På andras bekostnad utan att de fattar det.

Förövrigt så gick mötet med Emma på Studenthälsan bra. Hon var både entusiastisk och trevlig (och dessutom gammal stationschef från någon gång i mitten på 90-talet!).

Snö - schmö

Igår snöade det. Eller, Uppsala var lite blekare än vanligt. Min 30 mest aktiva vänner på Facebook kommenterade naturligtvis fenomenet i sin status. Drygt och självbelåten över att INTE ha uttalat mig om händelsen skrev jag kvickt att det inte var så häftigt med snö och att folk generellt var enkelspåriga (och fantasilösa, det sistnämna skrev jag visserligen inte, men jag tänkte det). Nu får jag äta upp min ord.

Stod i köket, sur över att vi inte hade så mycket som en brödsmula hemma. Hatar att åka hemifrån utan att ha ätit frukost. Jag är inte bara hungrig och jag är också lite koffeinabstinensig då jag inte dricker kaffe på fastande mage (det leder ofelbart till missär). Hur som helst, så stod jag i köket och blickade ut. Jag har en sällsynt oinspirerande utsikt; femtio meter välskött gräsmatta och sedan Tunabergsskolan, en rödbruna skolådan i jätteformat. (Det värsta med att ha en hög- och mellanstadieskola som granne är inte ljudet av de små liven, vilket var vad jag på förhand antog var drygast. Det är begränsningarna som det sätter på mitt privatliv. Efter kl nio på morgonen kan du glömma att gå runt i kalsonger eller för den delen naken. Insynen är så god att elever ibland vinklar till mig. Jag pekar då finger åt dom innan jag försvinner från fönstret. Ge fan i att störa mig.) Men trots utsiktens grundförutsättningar så var den denna morgon fantastisk. Mellan mig och kunskapsborgen från 60-talet föll en spräcklig vit slöja. De bleka tjockisarna masade sig långsamt ned mot marken där de förintades mot gräset, och just då så var det faktiskt lite magiskt. Jag upplevde en våg av nostalgi, antagligen det som Facebook kände redan igår, minnen av första snön, traskandes genom slask mot en kommunal lågstadieskola. Vantar och mössor som försvinner. Termobyxor. Inget som jag vill uppleva igen, men för en sekund så var det en go känsla.

Antar att jag är skyldig mina Facebook-vänner en ursäkt. Det var kanske inte så fantasilöst ändå.

Sänt var det där

Just nu pågår det sista steget i utbildningen av nya sändare på Studentradion. Utbildningsansvarig Johan Sahlin har slitet som en hund för att organisera kursen som denna gång hade strax över 40 deltagare. Det är, mig veterligen, inte långt ifrån ett rekord. Det nya ”systemet” för utbildningen, som syftar till göra den smidig och effektiv för både elev och lärare, verkar funka enligt planerna.

Jag svängde förbi radion idag (trots att jag lovat mig själv att inte sätta min fot där på helger, om jag verkligen inte måste) för att spana in läget, och möttes av förbril aktivitet. I redaktionen satt Mattias och lärde ut redigering, Sigge satt i loungen och visade Simians alla nycker och knep och i Studio 3 visade Johan hur man rattar tekniken. Antalet elever var färre än väntat, bara sex av de fjorton som skulle närvara var faktiskt där. Både trist och konstigt. Varför inte avsluta en kurs du betalat 350 kr för? De som faktiskt tagit sig ned till radion fick både uppmärksamhet och gott om tid tillsammans med sina lärare, detta mycket tackvare den dåliga uppslutningen. Mitt intryck var att allt rullade på precis som det borde och att vi inom kort kommer att ha ett helt gäng entusiastiska sändare som har bra grundkurs att vila på när de ska ut i etern.

Supermaskinen

(Tjejen på bilden har inget med texten att göra)

Hade en märkvärdigt händelselös dag igår. I regel så stryker jag saker från todo-listan i samma hastighet som nya läggs till. Men igår fylldes listan aldrig på. Dagen flöt i makligt tempo framåt. I brist på annat att göra så affischerade jag Ekonomikum inför föreläsningsdagen som Helena planerar, samt läste på inför SRS-mötet vecka 43, något som jag skjutit på under veckor. Tycker nog att stationschefen ska hugga in och hjälpa till med sånt egentligen åligger andra medarbetarna att göra, som affischering, förutsatt att stationschefen inte har något bättre för sig. Varför invänta papper att skyffla när man kan agera?


Vid slutet av denna händelselösa dag kom jag till insikt. (Vilket är själva poängen med det här inlägget Eller punchlinen om du så vill.) På väg hem gick jag från rum till rum för att samla ihop mina saker (vilka jag nästa rituellt sprider ut på radion varje morgon) och insåg att i varje rum pågick det radiorelaterade möten. Sigge satt och snackade med en ny rekryt i myshörnan, Malin hade utvärderingssamtal med Koftan i köket, Johan haxxade i kontoret och hela flocken av Releasesändare planerade sitt program i redaktionen. Flitens lampa lyste starkt igår. (Cylindrarna gick på högvarav. Alla kugghjulen snurrade på för fullt. Korvarna stoppades med en kvickhet och skicklighet som bara ett erfaret korvstopparlag kan skryta om. Och många andra arbetsrealterade och krystade metaforer för god arbetsmoral m.m.) Just då, kring sex, halv sju, framstod Studentradion som ett väloljat maskineri, där alla gjorde sin lilla del, som i sig inte var särskilt stor, men som tillsammans de andra delarna bildar en imponerande enhet. Vilket är vad som gör Studentradion 98,9 till en fantastisk radiostation och arbetsplats. Att jag just då inte riktigt behövdes i den enheten, att jag överflödig, nästan i vägen, är bara positivt. I åtminstone en stund igår drog vi alla åt samma håll utan det var någon som faktiskt drog.


Idag väntar mig en arbetsdag av idel möten, med Patrick, Katarina samt dubbel dos av K(C)alle från Studclub.

Studentradions pubkväll på Värmlands, typ förra veckan.

Lite sent upplagda. Hypen är väl över. Men man kan kika på dom ändå. Kom på nästa pubkväll du också (onsdag 28 oktober på Stocken) och bli uthängd på internet veckan därpå.


Annika i Sigges hatt och Ola med i sin nya, klarröda, sidbena.

James-Erik, halva Katarina och Sigge med Michael Jackson-lugg.

Anders, Lars, Mattias och Ola. Inget Fyndigt att skriva om den här bilden.

Diskologi-Anders, Diskologi-David och Koftan-Helen. Inget fyndigt nu heller. Kändes lite krystat. Kunde väl ha skrivit något om att Helen trollade vek ihop sedlar så att det blev matlappar, som
Joe Labero. Men det är ju inte sant. Eller kul.