Battle of the Nation 2010 sände sitt första program i onsdags. Det var en minst sagt stormig jungfrufärd med sent anländande tävlande (knappa kvarten innan sändningsstart dök Stockens representant upp) och strul på både Stockholms och Gotlands pubar. Battle of the Nations är ett komplicerat programkoncept som involverar många individer, det finns med andra ord massor som kan gå fel. Nästan allt faktiskt. Har börjat fundera på om programkonceptet till och med är FÖR svårt. I onsdags sket det sig rätt rejält, inte så att det blev pannkaka av allt, men vid något tillfälle var det inte långt bort. Som tur är så var alla inblandade rutinerade, naturbegåvningar eller bara tursamma. Hatten av för Sigge som på kort varsel hoppade in och programledde istället för Kalle. Det samma ska sägas om Pär som sände sin första timme radio onsdags och gjorde det med bravur!

Veckan som gått har verkligen varit häktisk. Blå-tävlingen var inne på sin sista vecka (med andra ord intensifierades jakten på stödmedlemmar), det var nya praktikanten Ellinors första vecka, och på detta marknadsföringskampanj och utbildning i helgen. Jag inte direkt involverad i allt det här, vilket är en evig tur. Faktum är att jag inte ens är med och utbildar/delar ut flyers, istället passar jag den fem månader gamla belgiska vallhunden Kleo, tillsammans tar vi långa promenader, kastar pinnar och leker med en tyg igelkott som piper tillfredsställande när den blir biten. Kleo är den mest entusiastiska tuggaren av oss två, jag är mer av en kastare. Hur som helst. Jag har varit med och planerat utbildning och marknadsföringen samt sympatistressar med Paulas och Mehmets. Det blir tärande i längden.

Det är fruktansvärt skönt att vara ledig. Jag är visserligen ganska dålig på att hantera mycket fritid. Efter att ha gameat i nån timme är jag nöjd och redo att göra något annat. Vet bara inte vad. Känner olust inför att kolla på tv eller film mitt på dagen (lira däremot, det går bra…), det är trist väder ute och mitt ansvar för Kleo (och tyg igelkotten, för enkelhetens skull kommer jag framöver referera till den som Hans-Harald) tvingar mig att hålla mig hemma. Klurar på om det kanske är dags att städa lite. Eller kanske jobba lite?

Jag har ett kul liv.

tänkte foto hunden, men kameran är på jobbet. fotade inget på Rookiefesten igår heller. jag är dålig.

den som väntar på något gott....

När gnagarna dansar

Den här veckan började rätt uselt. Jag hade sett Once upon a time in the west och skulle till att somna. Söndag natt.(Nu börjar det trista) Ont i magen. Lite svårt att sova. Sen brakar hela helvetet lös.

Jag hatar att kräkas, det jag avskyr mest är känslan av först inte kunna andas och sedan dra ett desperat andetag som suger upp delar middagen i näsan. Stuvade makaroner har inget i näsan att göra. Jag antar att det finns de som gillar att kräkas, det borde väl finnas en uppsjö av betalporrsidor där folk kräks, säkert på varandra. Ohygieniskt. Vilket som. Jag kräks och kräks, hulk hulk, böl böl. Mellan spyorna tänker jag på bloggen. ”Det här blir ett schysst inlägg”, hinner jag tänka innan jag spyr upp keso på Linggrova. Jag vill minnas att det ser ut som granatäpple på smörgås (hade ätit ett par blodapelsiner samma kväll). Efter denna initiala kräkattack följer en natt av Xena-repriser och jäktade toalettbesök.

Jag trodde först att det var matförgiftning, men Sherlock (min mamma) avslöjade på måndagen att nån slags vinterkräksjukevariant går och att både hennes sambo och min mormor var sjuka. Det här är lite av ett bakslag. Jag blir egentligen inte sjuk, jag är som Bruce Willis i den där skitrullen Unbreakable. Men om jag nu blir sjuk, livet är ju trots allt inte som en M. Night Shyamalan-film (tack och lov för det, för hade så varit fallet hade vi dagligen plågas av den där vederstyggliga Haley Joel Osment, träd med hämndbegär och osannolika vändningar), så är det i regel hyfsat milt. Och visst, jämfört med många andra så kom jag nog billigt undan. Jag var bara hemma i måndags och halva tisdagen. Att komma tillbaka på onsdagen till en dag full av möten, obesvarade mail och tusen grejer samtidigt var en välsignelse. Det finns inga gränser för hur tråkigt det är att vara hemma en hel dag själv.

Som tur var så klarade sig radion utan mig, nästan i alla fall, en kontorsstol dog i min frånvaro, men enligt mina body doubles, Sigge och Pistol-Johan, så fanns det inget som kunde ha gjorts för förhindra dess bortgång. Hatten av för våra dubbel vicear, de axlade kvickt stationschefs ansvaret och såg till att allt funkade som det borde(de gjorde det nästan FÖR bra, nästan så att man misstänker en coup d'etat…).

Sushifest i Budapest

Vi beställde så mycket sushi att vi fick en påse wasabiärtor. Det är vad jag kallar kundfokus!!! Nam nam, för övrigt.

Helen fick en guldstjärna för sin enastående insats som jour. Hon gjorde till och med de uppgifter som jouren är förväntade att göra. You go girl!

Pistol-Johan kommer Göteborg och är därför van vid att inte äta tillagad mat.

Josephine och Malin, dom har inte fotats så mycket, trots att de varit här ungefär lika mycket som mig. Jag blir å andra sidan inte heller fotat särskilt ofta...

Under senhösten och vintern har jag haft två praktikanter här på radion, Josephine Karbin (yes, det är ett superhjälte/skurknamn av rang, tyvärr sakna Josephine extraordinära krafter) och Malin Palm (inga fyndigheter om hennes efternamn...). Dom går i trean på John Bauer-gymnasiet och pluggar nån mediagrej, oavsett vad de pluggar så får de göra praktik i TIO VECKOR! Galet länge. Och lyxigt. Att praktisera på Studentradion 98,9 det vill säga. Jag vet inte vad deras vänner får göra (skriva Laban för UNTN kanske?) men jag kan inte tänka mig att det ens tåls att jämföras med en glassig praktik på Studentradion 98,9. Som god stationschef, handledare och medmänniska ville jag försäkra mig om att Josse (försökte med Jossan, men det var fel fick jag höra) och Malin fick den bästa tänkbara praktikant upplevelsen. De skulle lära sig allt jag kunde, en crash course i livets hårda skola. Fyra år av radiotrams komprimerat på tio veckor. För att lyckas var jag tvungen att tänka "utanför" lådan.

Lösningen blev två reportageserier kallade "Från söder till norr" respektive "Korridoren".

I "Från söder till norr" åkte dom med Upptåget från ändhållplats till ändhållplats, alltså från metropolen Upplands Väsby till Gävle. De skulle kliva av på varje hållplats (med undantaget för Uppsala, inte riktigt en utflykt) och där göra ett reportage om livet på orten. Platser som Mehedeby, Tobo och Älvkarleby utforskades under resan. Med en imponerande skicklighet fick de något så sällsynt osexigt som norduppländska byar att framstå som spännande oaser i obygden. Programserien sändes i sex timmeslånga avsnitt under december och januari. Det kommer gå i repris under våren.

Deras andra projekt, "Korridoren", blev en riktig utmaning. Reportageserien handlar om fem studenter som bor i hus 7 på Sernandersväg, i korridorer naturligtvis. För att hitta sina intervjuobjekt knackade Josse och Malin dörr tills de hittade fem (främlingar) studenter som de kunde följa. Jävligt modigt av dom måste jag säga. Under förra veckan följde Josse och Malin med sina intervjuobjekt från morgon till kväll och lät inspelningsutrustningen gå varm. På bara fyra dagar redigerade de programmets fem delar (en för varje dag i korridoren). Jag har bara hört delar av "Korridoren", men det jag har hört låter lovande! Programmets sänds tisdag och onsdag 13.03-14.00 under de kommande veckorna. Missa inte det!

För tacka av Josse och Malin, som hade sin sista praktikdag idag, åt vi sushi. Efter lite försiktigt runtfrågande visade det sig att nästan alla på radion ville äta rå fisk på riskuddar. Folk anstormingen berodde i mångt och mycket på att Flykt-(Arvikaprogrammet)redaktionen var på plats och deras magar kurrade.

Krossade traditioner

Jag är en enastående matfotograf. Ola äter här något som rödbrun fantasirätt.

Nam namn. Ola äter med hela kroppen.

Dagens sorgligaste bild, kanske årets tragedi. Den estniska tv-koppen som gått i arv från stationschef till stationschef dog i eftermiddags. Dramatiskt krossades den mot den skitiga plastmattan. Jag traumatiserad.

Det har varit två händelserika veckor. Förra veckan gick nästan uteslutande åt till att planera styrelse och ledningsgruppens kickoff som var förra fredagen. Vi satsade på en beprövad kickoff-variant där vi först har ett supermöte (från kl. 12.00-19.00) på radion som vi sedan följer upp med en ”riktig” kickoff på Norreda torp (det är inte en riktig kickoff om man inte åker någonstans där man inte kan ta sig hem, syftet är ju trots allt att folk som egentligen inte vill vara med varandra måste lära sig att vara det) .

Uppslutning på kickoffen var bra och diskussioner kring framförallt verksamhetsplanen marknadsföring gav goda resultat. Vi beslutade, bland annat ska väl tilläggas, att studentradion.com ska totalrenoveras. En ny, fräsch sida ska vara klar till terminsstart hösten 10. Nya www.studentradion.com ska rikta sig till lyssnaren och förmedla radiostation mer än förening. Den nya webbsidan är ett stort steg mot att Studentradion 98,9 etablerar sig som en naturlig del av Uppsalas studentliv.

Hela denna veckas slit inleddes med ett oväntat telefonsamtal i söndags kväll. Det var från litteraturvetenskapliga institutionen eller närmare bestämt läraren i kursen Att tala 2; Stefan Mälhqvist. Glatt upplyste Stefan mig om att han hade glömt att påminna om att retorik B studenter skulle komma till radion för att få en crash course i radio. Dagen därpå. En aning ostrukturerat, eller?

Det var inget snack om att jag skulle göra något annat än att infinna mig dagen därpå kl. 08.00 på radion för att prata lyssnarfokus och körschema. Men det kändes rätt tungt. Särskilt i och med att jag skulle göra det fyra timmar i sträck, både måndag och onsdag. Kände mig som en radiolärare vid ett mänskligt löpande band. Döm av min förvåning när det faktiskt blev rätt kul, hade glömt att retoriker generellt är roligt folk. Dessutom verkade de flesta vara både nöjda och peppade av kursen.

Höll på att glömma! Det var ju medlemsmöte och sändarkonferens igår. Båda mötena blev otroligt lyckade: fantastisk uppslutning av medlemmar, riktigt ostiga (inte på det där warhammer-nördiga sättet) mackor och dessutom tillfredsställande utgång av mötena. Vi klubbade igenom stadgeändringsförslaget, valde Kim Holm till reklamchef och presenterade vårens verksamhet. Mer om det senare… sjukt trött…

Kickoff at home