Råbiff

(Nam nam)

Har ett svagt minne av att jag som ung man såg fram emot bakfyllan. Jag betraktade dagen efter som 24 avslappnade och lite lyxiga (lyxiga som i hemkörd pizza) timmar. Att det finns folk som än idag upprätterhåller den här skenbilden av bakfyllan är absurt, och desto mer jag tänker på det, ganska upprörande. Det fanns inget som var bra med mig imorse. Dålig balans. Katastrof i kistan. För illamående för att äta och dessutom kräkfärdig av att spela tv-spel. Jag kunde inte göra något. Jag låg raklång på min ärtgröna soffa och stirrade upp i taket. Övervägde att lova mig själv att aldrig dricka igen. Men då det inte fanns några garantier för att löftet skulle lindra mitt dåvarande tillstånd så lät jag bli.

Vad är det för sjuka människor som uppskattar bakfyllan? Som mår bra i den? Vridna individer. Ika i rutan kanske?

Ursprunget till bakfyllan stavas Råbiffen. En årlig fest som Kåren arrangerar för att fira sitt bildande. Enligt legenden hade Kåren inget kök vid sin födelse men kände sig tvungna att bjuda sina grundare, studentnationerna, på middag. Lösningen blev råbiff vilket 160 år senare är namnet på en hejdundrans ryggdunkarfest. Festen hölls på Värmlands och bland de 130 sittande satt en massa nations aktiva och folk från kårfullmäktige, och så jag och Sigge. Det var en kanonkul sittning med en massa snapsbjudningar, hemliga lösenord och folk som jag typ kände. Gör det. Råbiffen.

Men glöm inte att hemma. Inte för att middagen inte var god, utan för att en bit rått kött i storleken av en tillplattad pingsboll ackompanjerat av en deciliter rödlök är inte en middag som bär fem snapsar.

Influensan sprider sig

Har ett svagt minne av att MTV en gång i tiden sände rätt mycket musik. Vad är grejen med all idiotisk reality tv som de kör på kvällarna nu för tiden? Programkoncepten ”deffade date rapers limmar på ett par empatistörda bisexuella tvillingar” eller ”killar gör sig illa när de ska vara coola(tänk finesslös version av Jackass, på allvar, Knoxville & Co har fan sina stunder)” har fått bästa sändningstid. Vad hände med de obegripliga animationerna mellan låtarna, vad hände med rocken? Vad hände med Bevis and Butthead? Lider med kidsen som växer upp med det här MTV. Mitt barndoms MTV hade åtminstone en skugga av den attityd som drev kanalen under 80-talet. Idag är värdelöst.

Förövrigt så var "I nörd och lust"-Olas Zombieinfluensa skylt med i DN, igen. Fast denna gång är den inte bara omnämnd utan också med i bild. Kolla längst bak i gårdagens nummer så får ni se. Snyggt jobbat Ola! Så går det om man är slug! Då får man vara längst bak i DN...

SRS-helg i Uppsala

Niklas Michin Aristoy, Johan Jonsson, Katarina Emanuelsson och Fanny Person på brainstorming möte. (Foto Niklas Michin Aristoy)

Sergio Duchens, Niklas Norén och Gabriel Ledung, sluga och bakis. (Foto Niklas Michin Aristoy)

Åsa Karlsson (THSRadio), Anders Wigren (Radio AF), Emma Liedberg, Emil Öberg och Lars Niska. (Foto Niklas Michin Aristoy)

Ibland går det i ett. Som den tolvdagars arbetsvecka som jag är inne i just nu. Hela förra veckan var ett upplopp mot SRS-mötet som hölls i helgen, då kom studentradio folk från hela landet till Uppsala för att diskutera organisationens framtid och bonda (kröka). Inför det här spektaklet skulle det ordnas med sovplatser, mat till 20 pers skulle inhandlas och tillagas, festligheter skulle arrangeras och bord skulle bokas till Rockgasquen i lördags (måste ju visa utomsockens hur man festar i en riktig studentstad). Dagarna blev allt längre och intensivare desto närmare fredagen kom. I samma takt som arbetsbördan ökade sjönk mitt humör och tålamod till sällsynt låga nivåer. Jag hanterar stress hyfsat bra, tycker jag i alla fall. Istället för att låsa mentalt eller få spel så fokuserar jag på att få saker gjorda, fort och otrevligt. Under fredagens stressession hände dessutom något som annars hör till ovanligheten, pressen tog ut sin rätt fysiskt. En smärtsam stelhet kom krypande, den hade sitt ursprung i höger axel ungefär vid muskelfästet mot armen. Under lördagen inledde den sin emmigration, upp längs kappmuskel med siktet inställt på senorna strax nedanför skallen. Har aldrig haft nackspärr tidigare och har reagerade som folk som sällan har ont gör när de tillsist börjar må lite pyrt, jag gnällde. Orimligt mycket.

Men nog om mitt lidande (som förövrigt inte gått över än, tänker mig att den vill hålla i sig i en vecka, vilket måste motsvara en home run för sjukdomar och smärta). SRS-helgen blev riktigt lyckad, vi diskuterade framförallt statsbidragsansökan men också projektbidragsansökan. Slänger mig med en massa ord som låter seriösa och slutar med –ansökan, men sanningen är att det inte är särskilt krångligt. SRS är en paraplyorganisation som syftar till att föra samman Sveriges studentradiostationer och främja deras verksamhet. Att söka statsbidrag skulle innebära att SRS fick loss över en miljon kronor från Ungdomsstyrelsen, av den kakan skulle Studentradion 98,9 få kring 200 000 kr. Men för att kunna söka bidrag måste vi ha 1000 medlemmar inom SRS, det är därför som Studentradion 98,9 kör så hårt med att ragga stödmedlemmar och arrangera tävlingar. Det är därför som alla sändare måste hjälpa till och rekrytera sina vänner till Studentradion (att bli stödmedlem är gratis och något som du kan du bli via www.studentradion.com). Studentradion 98,9 kan verkligen utvecklas i och med det här bidraget, vi kan rusta upp Studio 1, köpa nya datorer, anställa en till person, utöka våra sändningstider, en massa schyssta grejer helt enkelt! Bidraget är vår framtid och alla medlemmar måste hjälpa till om vi ska lyckas!

Vi är ju inte 15 längre

Det ensammaste möblemanget

Kl 14.00 torsdag eftermiddag... Inte ok.

Det måste vara tenta tider, eller slutet på en tonårsromans, där kärleken byggs upp under några veckor för att sedan mynna ut i en period av nästan euforiskt umgänge (Svantes) och kort därpå krypa ihop och dö. Någon tröttnar och låter relationen rinna ut i sanden (vilket förövrigt var min mammas göra-slut-tips till mig som 15-åring, det var ett bra tips). Det är ett rätt oschysst sätt att göra slut på (men effektivt i tonåren). Vilket är, desto mer jag tänker på det, precis vad som har hänt här. Fan, jag blivit dumpad och jag visste inte ens om att jag var tillsammans med stora delar av Studentradion. Låt mig förklara.

Sen terminsstart har hänget på Studentradion ökat vecka för vecka. Gamla ansikten återvänder, redaktioner återupptar sitt arbete, nya sändare dyker upp, sätts i arbete, kommer in i gänget. Det blir mer folk. Mer och bättre häng. Kanske lite drama. Från och med mitten av september börjar en löst sammansatt grupp av entusiastiska medarbetare att utmärker sig. De är på radion dagligen för att hänga, jobba och slö surfa. De mina ”Usual Suspects”. De är mitt sällskap och gör det här jobbet lite vassare än andra uselt betalda jobb (som mattväveri). De är, likt mig, en del av inredning (på ett bra sätt, Fanny!). Men de senaste dagarna har mängden folk som rör sig genom lokalerna sjunkit kraftigt. Vissa dagar har till och med UF haft ett mer spännande och levande föreningsliv än oss.

”Är det så det ska vara? Är det så vi vill ha det nu?”

Nej det är ju inte det.

Tycker nog att man får ta ansvar för sina handlingar, något som gäller både sändare och stammisar. Man kan ju inte börja hänga, plugga, äta, sova, älska, dricka kaffe osv. på radion och sedan sluta. Vare sig avbrottet beror på en tentaperiod eller kanske mättnad av radion så tycker jag nog att man får palla sig ner ändå. Slösurfa lite för min skull. Eller åtminstone maila och säga att ”Vecka 43 kommer jag inte att vara så mycket på radion som jag borde. Sorry.” Att låta en relation självdö är inte ok (om man inte är 15).

Den enda som har varit här idag, förutom jag, är Mattias. Snyft.

Zombie-influensan

Den har spridit sig som en löpeld över först Uppsala och sedan interwebb. I söndagens DN kunde vi dessutom läsa att den satt på kultredaktionens toalettdörr. Att upphovs mannen Ola "Nattens Mästare" Lundin är en del av den omåttligt hippa radiostationen Studentradion 98,9 och den om möjligt ännu hippare I nörd och lust-redaktionen är väl föga överraskande. Var annars brinner flitens lamp på en bädd av kreativitetens glöd (rätt ostig kommentar...)! Vilket som, hatten av för Ola och hans kreativitet!

Niklas got fingered

Skriver på Battle of the Nations-guiden. Kalle och Karl kommer få en kick-ass guide.

Upplever en krampaktig smärta i lillfingret, en följd av intensivt tangentbordsknappande, eller egentligen av hur jag håller lillfingret när jag skriver. En stel, ansträngd vinkel där fingret svävar en knapp centimeter över tangenterna utan att någonsin göra nedslag. Jag pekfingervalsar inte, men har inget behov av lillfingret när jag skriver, det går tillräckligt snabbt med de andra fingrarna. Dessvärre får jag lite ont av den här fingersättningen.

Bedrövligt.

Trumpetflugor

En sorgligt tom radiokiosk.

En nu välfylld radiokiosk där man, likt undertecknad, kan köpa sig en chokladkaka eller kanske en läskeblask?

Jag var på Studenthälsan i onsdags. "Aha", tänker du, "dags för chefens årliga besök hos kukdoktorn". Du tänker fel. Eller kanske rätt, för själva poängen med historien är ju att folk går till Studenthälsan för att de har strul med struten eller knas på kvasten etc. Jag var på Studenthälsan för att träffa en representant för den delen av organisationen som sysslar med motion, Stallet och Svettis men framförallt kommande Campus 1477. Vi skulle diskutera hur ett samarbeta mellan Studentradion och Studenthälsan (eller Campus 1477 som själva organisationen kommer heta, som gymmet alltså) skulle kunna se. Min vana trogen anlände jag några minuter i förtid och fick snällt sitta ner i väntrummet. Runt omkring mig satt unga tjejer och killar, de fyllde ansträngt i formulär om de senaste månadernas aktiviteter, bet sig nervöst på naglarna och skuttade enerverat med ena benet. Initialt jag kände mig nästan skyldig som inte var nervös inför en kommande undersökning. Men efter en stund kom insikten och med den en annan känsla. I jämförelse med de här människorna var jag en oas av lugn, grundat på år av monogami och säkert sex. Insikten om deras förtvivlan och min egen trygghet i rummet fick en våg av behaglig själgodhet att skölja över mig. Jag förstår att det låter både konstigt och missunnsamt. Men de andra i väntrummet for ju inte illa och jag mådde lite bättre. Pröva det. Går till Studenthälsan, och bara häng en stund i väntrummet. Förutsatt att du inte har något att oroa dig över så kommer du att må lite bättre när du går där ifrån. På andras bekostnad utan att de fattar det.

Förövrigt så gick mötet med Emma på Studenthälsan bra. Hon var både entusiastisk och trevlig (och dessutom gammal stationschef från någon gång i mitten på 90-talet!).

Snö - schmö

Igår snöade det. Eller, Uppsala var lite blekare än vanligt. Min 30 mest aktiva vänner på Facebook kommenterade naturligtvis fenomenet i sin status. Drygt och självbelåten över att INTE ha uttalat mig om händelsen skrev jag kvickt att det inte var så häftigt med snö och att folk generellt var enkelspåriga (och fantasilösa, det sistnämna skrev jag visserligen inte, men jag tänkte det). Nu får jag äta upp min ord.

Stod i köket, sur över att vi inte hade så mycket som en brödsmula hemma. Hatar att åka hemifrån utan att ha ätit frukost. Jag är inte bara hungrig och jag är också lite koffeinabstinensig då jag inte dricker kaffe på fastande mage (det leder ofelbart till missär). Hur som helst, så stod jag i köket och blickade ut. Jag har en sällsynt oinspirerande utsikt; femtio meter välskött gräsmatta och sedan Tunabergsskolan, en rödbruna skolådan i jätteformat. (Det värsta med att ha en hög- och mellanstadieskola som granne är inte ljudet av de små liven, vilket var vad jag på förhand antog var drygast. Det är begränsningarna som det sätter på mitt privatliv. Efter kl nio på morgonen kan du glömma att gå runt i kalsonger eller för den delen naken. Insynen är så god att elever ibland vinklar till mig. Jag pekar då finger åt dom innan jag försvinner från fönstret. Ge fan i att störa mig.) Men trots utsiktens grundförutsättningar så var den denna morgon fantastisk. Mellan mig och kunskapsborgen från 60-talet föll en spräcklig vit slöja. De bleka tjockisarna masade sig långsamt ned mot marken där de förintades mot gräset, och just då så var det faktiskt lite magiskt. Jag upplevde en våg av nostalgi, antagligen det som Facebook kände redan igår, minnen av första snön, traskandes genom slask mot en kommunal lågstadieskola. Vantar och mössor som försvinner. Termobyxor. Inget som jag vill uppleva igen, men för en sekund så var det en go känsla.

Antar att jag är skyldig mina Facebook-vänner en ursäkt. Det var kanske inte så fantasilöst ändå.

Sänt var det där

Just nu pågår det sista steget i utbildningen av nya sändare på Studentradion. Utbildningsansvarig Johan Sahlin har slitet som en hund för att organisera kursen som denna gång hade strax över 40 deltagare. Det är, mig veterligen, inte långt ifrån ett rekord. Det nya ”systemet” för utbildningen, som syftar till göra den smidig och effektiv för både elev och lärare, verkar funka enligt planerna.

Jag svängde förbi radion idag (trots att jag lovat mig själv att inte sätta min fot där på helger, om jag verkligen inte måste) för att spana in läget, och möttes av förbril aktivitet. I redaktionen satt Mattias och lärde ut redigering, Sigge satt i loungen och visade Simians alla nycker och knep och i Studio 3 visade Johan hur man rattar tekniken. Antalet elever var färre än väntat, bara sex av de fjorton som skulle närvara var faktiskt där. Både trist och konstigt. Varför inte avsluta en kurs du betalat 350 kr för? De som faktiskt tagit sig ned till radion fick både uppmärksamhet och gott om tid tillsammans med sina lärare, detta mycket tackvare den dåliga uppslutningen. Mitt intryck var att allt rullade på precis som det borde och att vi inom kort kommer att ha ett helt gäng entusiastiska sändare som har bra grundkurs att vila på när de ska ut i etern.

Supermaskinen

(Tjejen på bilden har inget med texten att göra)

Hade en märkvärdigt händelselös dag igår. I regel så stryker jag saker från todo-listan i samma hastighet som nya läggs till. Men igår fylldes listan aldrig på. Dagen flöt i makligt tempo framåt. I brist på annat att göra så affischerade jag Ekonomikum inför föreläsningsdagen som Helena planerar, samt läste på inför SRS-mötet vecka 43, något som jag skjutit på under veckor. Tycker nog att stationschefen ska hugga in och hjälpa till med sånt egentligen åligger andra medarbetarna att göra, som affischering, förutsatt att stationschefen inte har något bättre för sig. Varför invänta papper att skyffla när man kan agera?


Vid slutet av denna händelselösa dag kom jag till insikt. (Vilket är själva poängen med det här inlägget Eller punchlinen om du så vill.) På väg hem gick jag från rum till rum för att samla ihop mina saker (vilka jag nästa rituellt sprider ut på radion varje morgon) och insåg att i varje rum pågick det radiorelaterade möten. Sigge satt och snackade med en ny rekryt i myshörnan, Malin hade utvärderingssamtal med Koftan i köket, Johan haxxade i kontoret och hela flocken av Releasesändare planerade sitt program i redaktionen. Flitens lampa lyste starkt igår. (Cylindrarna gick på högvarav. Alla kugghjulen snurrade på för fullt. Korvarna stoppades med en kvickhet och skicklighet som bara ett erfaret korvstopparlag kan skryta om. Och många andra arbetsrealterade och krystade metaforer för god arbetsmoral m.m.) Just då, kring sex, halv sju, framstod Studentradion som ett väloljat maskineri, där alla gjorde sin lilla del, som i sig inte var särskilt stor, men som tillsammans de andra delarna bildar en imponerande enhet. Vilket är vad som gör Studentradion 98,9 till en fantastisk radiostation och arbetsplats. Att jag just då inte riktigt behövdes i den enheten, att jag överflödig, nästan i vägen, är bara positivt. I åtminstone en stund igår drog vi alla åt samma håll utan det var någon som faktiskt drog.


Idag väntar mig en arbetsdag av idel möten, med Patrick, Katarina samt dubbel dos av K(C)alle från Studclub.

Studentradions pubkväll på Värmlands, typ förra veckan.

Lite sent upplagda. Hypen är väl över. Men man kan kika på dom ändå. Kom på nästa pubkväll du också (onsdag 28 oktober på Stocken) och bli uthängd på internet veckan därpå.


Annika i Sigges hatt och Ola med i sin nya, klarröda, sidbena.

James-Erik, halva Katarina och Sigge med Michael Jackson-lugg.

Anders, Lars, Mattias och Ola. Inget Fyndigt att skriva om den här bilden.

Diskologi-Anders, Diskologi-David och Koftan-Helen. Inget fyndigt nu heller. Kändes lite krystat. Kunde väl ha skrivit något om att Helen trollade vek ihop sedlar så att det blev matlappar, som
Joe Labero. Men det är ju inte sant. Eller kul.

GBG vs Pablo Francisco

Jag var tillsammans med Johan ”the Tren” Ekström i GBG i helgen för att leka med Kalle Laxgård. Det var en blöt helg, både vädret och aktiviteterna krävde väta av olika de slag och fredagkvällen tillbringade vi dessutom på en båtklubb (alltså en inte klubb för båtentusiaster utan en nattklubb på en båt). Just klubbesöket nöjt jag lite extra av då jag tillskillnad från senast gick där ifrån som en segrare och inte med orden ”kom tillbaka när du går rakt”. En av livets små segrar. Jag ångrar inte att jag åkte, det var katastrofkul, men samtidigt så missade jag vad som sannolikt är höstens hetaste kändisbesök på Studentradion.

Erik Tengbjörk, som sänder Studio 3 på tisdagar, hade det tagit initiativet och lockat den amerikanska komikern Pablo Francisco till radion. Pablo (tillsammans sina två vänner med koncentrationssvårigheter) intervjuades live av Erik och Sigge, i vad som kanske är de mest absurda 40 minuterna i Studentradios historia. Den galne amerikanen svarade på frågor med imitationer eller märkliga pipljud. Det är oklart om Pablo svarade på en fråga som Don "trailerröstern" LaFontaine för att understryka hur kul och begåvad han är, eller om han helt enkelt inte kunde koncentrera sig tillräcklgit för att förstå frågan. Sannolikt underhåller Pablo sig själv med en rolig röst i väntan på nästa andetag. Långtråkighet är ett gift. Riktigt kul radio blev det i alla fall. Vill du höra intervjun igen så kan du göra det här.

Sergio "Sigge" Duchens, Pablo Francisco och Erik Tengbjörk (foto Erik Tengbjörk)

Pablo Francisco och Anders Axelsson (foto Anders Axelsson)

Philip Svanfeldt, Pablo Francisco, Anders Axelsson, Daniel Speljak och Emma Thorsman (foto Anders Axelsson)