Jag jobbar min sista dag som stationschef idag. Egentligen har jag några arbetsdagar kvar, men i och med att jag åker till Gotland imorn är idag sista riktiga dagen på jobbet. Det känns mest skönt, Studentradion 98,9 är inget roligt ställe i juni, få besökare och bara trista grejer att pyssla med. Nu ljög jag, känns inte alls så skönt, mest vemodigt faktiskt. Men det är bra, att slutet är tungt innebär ju att det som har varit betyder något, eller hur?

När jag kollar runt omkring så ser det inte ut som sista dagen. Todo-listan har skrämmande många punkter kvar och på skrivbordet trängs högar med viktiga papper om pågående projekt trängs med smutsiga kaffekoppar. Det ser snarare ut som en fredag. Radio Reaktionär borde när som helst komma rusande och planera dagens program. ”Bokstaven g”, säger Jocke. ”Så här va,” svarar Alexander. Fan va schysst det hade varit. Jag förstår att jag kommer tillbringa ett par dagar här i juli och avsluta det sista.

Det känns overkligt att det är över. Vill minnas att jag aldrig riktigt trodde att jag skulle ta studenten, inte för att jag tvekade på min förmåga att klara av gymnasiet, utan för att det hela tiden var ett så avlägset men definitivt slut. Först då jag skrek ”fy fan va vi är bra” från ett lastbilsflak förstod jag att det var över. Insikten är den samma då som nu, men känslan annorlunda. Jag har jobbat hårt och länge för att stationschef och sedan göra det bästa med det vunna förtroendet. Jag nöjd. Och trött. Att gå vidare kommer att kännas roligare när jag faktiskt har lämnat radion. Min snöglob med Buffy the Vampire Slayer-tema åkte hem redan förra veckan. Ni har jag bara tofflorna kvar. Dom stannar nog ett tag till. Fanny kanske vill ha dom? Maktens tofflor. 

Outro + puff.
Stort tack till alla sändare och medarbetare för det gångna året. Vi har varit kick-ass. Nästa gång någon skriver i den här bloggen är det nya stationschefen Fanny Persson som skriver. Missa inte det.

Mailade en morbror som är en hotshot i radiohuset. Försynt frågade jag om praktikplats till hösten, ”glöm det” svarade han på ett vänligt sätt. Anders Håkansson tyckte att jag skulle satsa, köra på tills skallen möter kaklet. Jag är inte alls lika övertygad.

Nu åker jag hem och packar.

Tack.

Hårt arbetande

I tisdags satt jag och gick igenom mina (och mina föregångares) filer och dokument i stationschef-mappen. Föga förvånande hittade jag några riktigt bra dokument och guider, perfekt nu när det inte ens är två veckor kvar på jobbet. Men nu vet jag ju att de finns och kanske kan Fanny få användning för dem?

Klurigt med gammalt material, ett par pdf:er från 2002 tar ju ingen plats på hårddisken, men de gör heller ingen nytta. Sparar skiten i en egen mapp så får jag rensa ut det tillsammans med Fanny senare, känns skönare att vara två kring slängandet. Hur som, jag tog mitt rensande ett steg längre och sökte upp grejer som jag har varit med gjort på radion. Gamla radioprogram och liknande. Snubblade ganska snart över Frank Robinsson-mappen, i vilken tre avsnitt radioteater ligger, inspelat men osaxat. Ambitiöst men oslipat.

Jag tror inte att jag har varit kreativ på över ett år. Känns så i alla fall. Att börja klippa i Frank-materialet var därför en fröjd. De många turerna kring redigeringen av Rex-avsnitten (minns att jag och Olle Lindbom en gång var tvungna att mixa ner de första 10 minuterna, springa in i studion, lägga in dom i [håll i er] Raduga, tillbaka till redaktionen och hetsmixa resten) har inte bleknat men fått en viss charm. All som slutit uppe som redigerat till sent in på natten kanske kan relatera, vidrigt då, ett schysst minne att ha med sig. Att klippa Frank var skitkul! Vet inte om det blir något mer, men det blev en helt ok inledning på prologen i alla fall.

Kom gärna med synpunkter.

Författaren

De senaste veckorna har varit omtumlande. Jag förstod inte hur mycket det här jobbet och gemenskapen här har betytt för mig förrän det tog slut. Bajsmacka till lunch juni ut. Inte ens ett salladsblad eller en klick bostongurka kunde de bjuda på. Bara bajs och bröd.

Det har varit vemodigt att vara på radion och svårt att få något gjort, särskilt nu när avbefolkningen av Uppsala har nått sitt klimax. Saknar alla som brukade komma förbi. Evig tur att Johan Sahlin är sysslolös och inget bättre för sig än att hänga här.

En stark önskan att vara någon annanstans mötte min lutheransk arbetsmoral, den senare är en seg jävel som med argumentet ”det är viktigt att göra rätt för sig” släpade mig hemifrån och ner i den bruna kontorsstolen. Jag brukade betrakta den som en maktsymbol, undra om någon annan gör det? Maktens bruna plyschtron. Tänker mycket på sånt nu förtiden; förtroende, inflytande, makt. Men det är bara i fallet med min kontorsstol som jag sätter de orden i relation till möblemang.

Förutom en riktigt lyckad sommarkurs för gymnasieelever är det egentligen bara min överlämning till Fanny som jag har kvar att göra. Initialt gick skrivandet trögt men efter en halvtimme börjar texten flyta på. Sida upp och sida ner. Jag tacklar uppgiften amatörmässigt, utan någon egentlig plan eller struktur låter jag mina erfarenheter svämma ut över skärmen. Min grundtanke var att ta förrförra stationschefens (Emil Öberg) överlämning och bygga vidare på det. Den är pragmatisk och hjälpte mig handfast vid fler tillfällen under året som gått. Men den går inte att jobba med, jag har inget att tillföra, inte i det tonläget i alla fall. Istället skriver jag om ledarskap, föreningens potential och hur den bäst ska utnyttjas och om vikten av att bygga en stabil organisation. Kontinuitet är ledordet.

Funderar på ett starta en ny blogg. Det var ju rätt kul att skriva i den här, särskilt det som inte handlade om stadgar och styrdokument. Att småljuga om mina radiovänner och det vi gör här var faktiskt en höjdare. Förslag på bloggnamn? Det ska vara på svenska och gärna lite fyndigt. Vet inte vad den ska handla om. Men kanske som den här bloggen fast utan de seriösa bitarna.

Lutar åt buravmarang.blogspot.com. Jag vet inte vad en bur av maräng är, eller vad det innebär. Men det är konstigt. Det ju alltid något.

Inser efter en genomläsning att det verkar som att det är jättesynd om mig. Det är det inte. Men det är lite roligare att skriva målande om tristessen och sorgen än verklighetsförankrat.

Vemod med glassvänner

Senaste inlägget var den 13 maj och innehåller bilder från kvalborg utan kommentarer. Jag måste ha sprudlat av inspiration den 13 maj. Kanske var det den bästa dagen i mitt liv?

Att jag inte har skrivit sedan dess beror inte på tidsbrist, jag har helt enkelt inte haft lust. Hela maj har präglats av en känsla av ambivalens inför jobbet. Jag är delvis lättad över att jag snart inte längre är stationschef och delvis hängig över dito. Att ställa upp för omval var aldrig ett alternativ, Fanny är given som stationschef och jag förstår redan nu jag inte hade orkat ett år till. Sluta på topp liksom.

Men lik förbannat känns radion som en rätt deppig plats just nu. Alla har dragit för sommaren eller saknar skäl till att kika förbi. Jag kan inte klandra dom. Det finns ju inte så mycket här just nu. Men det är nog egentligen inte ensamheten så mycket som känslan av att jag monterar ner och betraktar sista juni som ett slut, medan det för alla andra inte alls är slutet. Tvärt om så är det en ny början utan att något dessförinnan egentligen har tagit slut. Det är precis så det borde vara, så det måste vara. Studentradion 98,9 är tack och lov mer än en person.

Helt synd är det inte om mig. Jag hade en otroligt skön eftermiddag igår. Den inleddes med att samarit-Ingrid bjöd på glass ackompanjerat av drygt ett dussin olika sorters strössel toppat med Djungelvrål. Nam namn. Den dagen då Djungelvrål kommer i strösselform eller ännu bättre som rippel i vaniljglass ska jag lägga ner alla ambitioner och äta mig till döds.

Resten av eftermiddagen gick åt till att förnöjt pyssla och plocka på radion för att med jämna mellanrum ta en kaffepaus med Åsa och Anders. Desto mer jag tänker på det, desto mer framstår gårdagen som en riktig höjdar dag (dessutom klev Anders precis in på radion med ett brett leende på sina skånska läppar, kanske kan den här dagen också arta sig?). att ynka sig tjänar inget till.

Hade Radio Fyris på studiebesök förra måndagen. Vi sändare Café Måndag och snackade om deras olika radioprogram. Och så här ser du ut, hela radiofyris crewn. Från vänster med programmet efter personens namn, Kalle - Värsta muisken, Andreas - stationschef, Sebastian - Sebvoice, Daniel - Motorhörnen, Marcus - Macnime och Musse -Motorhörnan.

Sebastian, Marcus och Kalle firar att en perfekt ava.