När gnagarna dansar

Den här veckan började rätt uselt. Jag hade sett Once upon a time in the west och skulle till att somna. Söndag natt.(Nu börjar det trista) Ont i magen. Lite svårt att sova. Sen brakar hela helvetet lös.

Jag hatar att kräkas, det jag avskyr mest är känslan av först inte kunna andas och sedan dra ett desperat andetag som suger upp delar middagen i näsan. Stuvade makaroner har inget i näsan att göra. Jag antar att det finns de som gillar att kräkas, det borde väl finnas en uppsjö av betalporrsidor där folk kräks, säkert på varandra. Ohygieniskt. Vilket som. Jag kräks och kräks, hulk hulk, böl böl. Mellan spyorna tänker jag på bloggen. ”Det här blir ett schysst inlägg”, hinner jag tänka innan jag spyr upp keso på Linggrova. Jag vill minnas att det ser ut som granatäpple på smörgås (hade ätit ett par blodapelsiner samma kväll). Efter denna initiala kräkattack följer en natt av Xena-repriser och jäktade toalettbesök.

Jag trodde först att det var matförgiftning, men Sherlock (min mamma) avslöjade på måndagen att nån slags vinterkräksjukevariant går och att både hennes sambo och min mormor var sjuka. Det här är lite av ett bakslag. Jag blir egentligen inte sjuk, jag är som Bruce Willis i den där skitrullen Unbreakable. Men om jag nu blir sjuk, livet är ju trots allt inte som en M. Night Shyamalan-film (tack och lov för det, för hade så varit fallet hade vi dagligen plågas av den där vederstyggliga Haley Joel Osment, träd med hämndbegär och osannolika vändningar), så är det i regel hyfsat milt. Och visst, jämfört med många andra så kom jag nog billigt undan. Jag var bara hemma i måndags och halva tisdagen. Att komma tillbaka på onsdagen till en dag full av möten, obesvarade mail och tusen grejer samtidigt var en välsignelse. Det finns inga gränser för hur tråkigt det är att vara hemma en hel dag själv.

Som tur var så klarade sig radion utan mig, nästan i alla fall, en kontorsstol dog i min frånvaro, men enligt mina body doubles, Sigge och Pistol-Johan, så fanns det inget som kunde ha gjorts för förhindra dess bortgång. Hatten av för våra dubbel vicear, de axlade kvickt stationschefs ansvaret och såg till att allt funkade som det borde(de gjorde det nästan FÖR bra, nästan så att man misstänker en coup d'etat…).