Nära slutet....

Predikade på förrförra styrelsemötet att vi inte skulle tänka att vi snart var vid slutet. Att vi inte skulle börjar avsluta vårt arbete utan fortsätta slita, för det är ju lång tid kvar och vi har massor kvar att göra. Stödmedlemmar, utvärderingar, kurser. Praktiskt taget halva verksamhetsplanen återstår att slutföra. Nu, två styrelsemöten senare, har läget förändrats. Det är dags att avrunda.

Misstänker att resten av våren kommer rusa ifrån oss. Nästa vecka är Valborg, sen är det dags för de sista tentorna, inlämning av uppsatser för att inte tala om lockande vårväder (visserligen förefaller naturen ha börjat degenerera på sistone. Den snabbspolar våren och hoppar över både sommar och höst, allt för att få återvända till vintern. Fy fan, jag kräktes lite i munnen imorse när jag såg den snötäckta gräsmattan utanför mitt köksfönster. Det var som att vara tillbaka i oktober...). Jag börjar själv känna att det så pass snart är slut att det inte är någon idé att dra igång något nytt. Det är ju inte sant, inte för mig i alla fall. Jag har ju inga tentor att lämna in eller uppsatser att våndas över. Jag får ju betalt för det här, då får man fan orka.

Men ibland känns det som att stationschefs arbetet aldrig tar slut. Outröttligen maler det på , återuppfinner sig själv vid behov eller gör hjärt och lungräddning på min todo-lista tills sprätter till av liv. Långa dagar blir allt mer tärande och jag känner hur mitt humör sviktar. Inte helt olikt en butiksanställd måste jag vara konstant glad och hjälpsam (skillnaden är väl att jag slipper sälja och att kunderna/sändarna retar mig för mitt val av inomhusskor), något som i mellan åt blir allt jobbigare. Som tur är så är de flesta här vänliga själar som känner igen trötta chefer när de ser dem...