Det ligger ett förrädiskt lugn över radion idag. Ett julliknande lugn. Bara individer som likt undertecknad kan anses vara en den av interiören har letat sig hit idag. En blöt Lars, en hungrig Pistol-Johan (eller Pistolpojken som han kallar sig då han löser brott om natten), en randig Fanny och naturligtvis en eldig Sigge. Annars är det hyfsat öde. Till och med mina trognaste medarbetare har valt familjen före radion och förinspelat sitt program. Kreti och pleti pratade ål och ologiskheter redan i onsdags. Prioriteringsdyslexi kallas det.
Är det så det ska vara?
Är det så vi vill ha det nu? (ekar Pistolpojken under sin emolugg)
Påsken tycks vara en urladdning av hemvändande som jag inte har skådat sedan julen. Det känns tomt på radion. Som om vi närmade oss slutet av terminen och inte var mitt i den, vilket vi är. Bedrövligt. Live in the now.
Jag ska själv åka bort. Långfredagen är ju trots allt en röd dag. Knallröd. Som Lars Ohly och Anders Håkansson. Och jag jobbar ju här (tillskillnad från Lars Ohly och Anders Håkansson), och arbetare får ju ledigt.
Resan går mot men även till Norrköping, där en matfest av sällan skådat slag väntar. Jag brukar likna Jennys föräldrar vid Lord Nelson (som erkänt var havets mästare) fast i mat. Mat mästare. Frukost vid 9, lunch vid 12, middag vid 14 och sedan mat fram till tårtan efter kaffet vid 18 snåret. Frosseri vid högtider ett mått på hur välmående ett samhälle är. Inte helt olikt ålen, fet och döende.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar