Paprikafest

Jag kallar den här för Atilla...

och det den här för Clark. Med ett C som i citron.

Har sedan maj, eller där omkring, odlat paprikor i mitt köksfönster. Vissa kallar det töntigt, andra medelålders. "Du kan vara en tönt i medelåldern", replikerar jag reptilsnabbt (min kvickhet är legendarisk). Jag föredrar, aningen motsägelsefullt, att referera till mina röda vänner som vår tids svart. Passar till allt, men ätbart.

Rekommenderar varmt att odla saker, det föder en känsla av kreativitet, av att du verkligen skapar något. Men till skillnad från annan kreativ verksamhet som t.ex. att dreja så slipper du bli kladdig och köpa ett dyrt bord som roterar när du trycker på en pedal. Som paprikabonde får du i slutändan dessutom en viktig ingrediens i en utsökt fajitas eller varför inte ajvar? Vilket som, jag publicerar här och nu för första gången bilderna på mina skötebarn.

En av paprikorna är idag uppäten. Den var en frisk smak med syrliga inslag, den var dock vattnig och inte alls sådär krispig som vi förväntar oss att paprika ska vara. Kan bero på att vi generellt aldrig äter nyskördad paprika och därmed är ovana med den autentiska paprika smaken och konsistensen? Eller beror det på att dessa små röda knyten är uppväxta under förhållanden som annars är främmande för paprikor, mycket sol, vatten och uppmuntran. Samt utsikt mot en högstadieskola.