Sommaruppehållet är över. Studentradion 98,9 sänder igen. Imorgon.

För fyra veckor sedan satte jag mig i den bruna plyschstolen. Först tre och en halv vecka senare tittade en kompis och tillika stödmedlem förbi och hjälpte mig att ställa in den as ergonomiskt as possible. Sen en halv vecka tillbaka sitter jag nu dessutom bekvämt. Eller åtminstone upprätt, vilket är bra. Och bra, det sitter jag ju. Det är fantastiskt att vara på radion, även på en söndag.

Fyra veckor alltså, det både känns längre och betydligt kortare. Den första veckan till exempel, den var nästan lika lång som en hel evighet. Det kan kanske bero på att det enda sällskapet jag hade var en katt som spatserade i gropen. Den här veckan å andra sidan, den har liksom sprungit iväg på ett glatt och hoppsastudsande sätt. Och ja, den här veckan har det bubblat av folk, liv och rörelse nere på radion. Underbart.

Niklas skrev i sitt outro på hans sista blogginlägg i våras:

"Nästa gång någon skriver i den här bloggen är det nya stationschefen Fanny Persson som skriver. Missa inte det."

Det är ju sant, det är ju jag som skriver nu. Men även om han inte säger varför man inte ska missa blogginlägget, så känner jag viss prestationskomplex. Han är ju så rolig, vitsig och skärpt, den där Niklas.

Bob Hansson brukade härma andra författare och poeter för att lära sig att skriva innan han slog igenom (eller snarare för att kunna slå igenom, men det är en annan historia). Idag skriver han utan att härmas. Att stå på giganters axlar är inte samma sak som att härma de man tycker är bra, utan det är mer bara en klok sak att fundera över att man gör. Hur som helst är det lite så jag känner inför det kommande året. Vi kan stå på giganters axlar och härma idolerna, sen lär vi oss att skriva själva och förhoppningsvis slår vi lika många huvuden på spikar som Bob himself. Klart att vi gör.

Bakom mig sitter programchef Helen och lägger upp X-loggar för fulla muggar. Hon gör det med ett leende och en beslutsamhet. Det är en fröjd att se, och framför allt blir det en fröjd imorgon när alla program kommer kunna sända sina tider, automatiskt spelas in, läggas upp på internet för efterhandslyssning och en fröjd när nyheterna kommer rulla varje klockan prick.

Det är någonstans precis just här som jag glömmer bort att det faktiskt är söndag, att jag inte behöver sitta i den bruna plyschstolen utan att jag kan gå hem. Det ska bli så fantastiskt kul med imorgon! Äntligen är det sändningsstart, jag känner mig som ett barn dagen före julafton och är inte ens trött även om jag dansade till sent på Velvet igår.


Sådärja, nu har jag dessutom kommit över och förbi det första blogginlägget. Det känns skönt.


VI HÖRS IMORGON!