Jag jobbar min sista dag som stationschef idag. Egentligen har jag några arbetsdagar kvar, men i och med att jag åker till Gotland imorn är idag sista riktiga dagen på jobbet. Det känns mest skönt, Studentradion 98,9 är inget roligt ställe i juni, få besökare och bara trista grejer att pyssla med. Nu ljög jag, känns inte alls så skönt, mest vemodigt faktiskt. Men det är bra, att slutet är tungt innebär ju att det som har varit betyder något, eller hur?

När jag kollar runt omkring så ser det inte ut som sista dagen. Todo-listan har skrämmande många punkter kvar och på skrivbordet trängs högar med viktiga papper om pågående projekt trängs med smutsiga kaffekoppar. Det ser snarare ut som en fredag. Radio Reaktionär borde när som helst komma rusande och planera dagens program. ”Bokstaven g”, säger Jocke. ”Så här va,” svarar Alexander. Fan va schysst det hade varit. Jag förstår att jag kommer tillbringa ett par dagar här i juli och avsluta det sista.

Det känns overkligt att det är över. Vill minnas att jag aldrig riktigt trodde att jag skulle ta studenten, inte för att jag tvekade på min förmåga att klara av gymnasiet, utan för att det hela tiden var ett så avlägset men definitivt slut. Först då jag skrek ”fy fan va vi är bra” från ett lastbilsflak förstod jag att det var över. Insikten är den samma då som nu, men känslan annorlunda. Jag har jobbat hårt och länge för att stationschef och sedan göra det bästa med det vunna förtroendet. Jag nöjd. Och trött. Att gå vidare kommer att kännas roligare när jag faktiskt har lämnat radion. Min snöglob med Buffy the Vampire Slayer-tema åkte hem redan förra veckan. Ni har jag bara tofflorna kvar. Dom stannar nog ett tag till. Fanny kanske vill ha dom? Maktens tofflor. 

Outro + puff.
Stort tack till alla sändare och medarbetare för det gångna året. Vi har varit kick-ass. Nästa gång någon skriver i den här bloggen är det nya stationschefen Fanny Persson som skriver. Missa inte det.

Mailade en morbror som är en hotshot i radiohuset. Försynt frågade jag om praktikplats till hösten, ”glöm det” svarade han på ett vänligt sätt. Anders Håkansson tyckte att jag skulle satsa, köra på tills skallen möter kaklet. Jag är inte alls lika övertygad.

Nu åker jag hem och packar.

Tack.