Råbiff

(Nam nam)

Har ett svagt minne av att jag som ung man såg fram emot bakfyllan. Jag betraktade dagen efter som 24 avslappnade och lite lyxiga (lyxiga som i hemkörd pizza) timmar. Att det finns folk som än idag upprätterhåller den här skenbilden av bakfyllan är absurt, och desto mer jag tänker på det, ganska upprörande. Det fanns inget som var bra med mig imorse. Dålig balans. Katastrof i kistan. För illamående för att äta och dessutom kräkfärdig av att spela tv-spel. Jag kunde inte göra något. Jag låg raklång på min ärtgröna soffa och stirrade upp i taket. Övervägde att lova mig själv att aldrig dricka igen. Men då det inte fanns några garantier för att löftet skulle lindra mitt dåvarande tillstånd så lät jag bli.

Vad är det för sjuka människor som uppskattar bakfyllan? Som mår bra i den? Vridna individer. Ika i rutan kanske?

Ursprunget till bakfyllan stavas Råbiffen. En årlig fest som Kåren arrangerar för att fira sitt bildande. Enligt legenden hade Kåren inget kök vid sin födelse men kände sig tvungna att bjuda sina grundare, studentnationerna, på middag. Lösningen blev råbiff vilket 160 år senare är namnet på en hejdundrans ryggdunkarfest. Festen hölls på Värmlands och bland de 130 sittande satt en massa nations aktiva och folk från kårfullmäktige, och så jag och Sigge. Det var en kanonkul sittning med en massa snapsbjudningar, hemliga lösenord och folk som jag typ kände. Gör det. Råbiffen.

Men glöm inte att hemma. Inte för att middagen inte var god, utan för att en bit rått kött i storleken av en tillplattad pingsboll ackompanjerat av en deciliter rödlök är inte en middag som bär fem snapsar.