Igår snöade det. Eller, Uppsala var lite blekare än vanligt. Min 30 mest aktiva vänner på Facebook kommenterade naturligtvis fenomenet i sin status. Drygt och självbelåten över att INTE ha uttalat mig om händelsen skrev jag kvickt att det inte var så häftigt med snö och att folk generellt var enkelspåriga (och fantasilösa, det sistnämna skrev jag visserligen inte, men jag tänkte det). Nu får jag äta upp min ord.
Stod i köket, sur över att vi inte hade så mycket som en brödsmula hemma. Hatar att åka hemifrån utan att ha ätit frukost. Jag är inte bara hungrig och jag är också lite koffeinabstinensig då jag inte dricker kaffe på fastande mage (det leder ofelbart till missär). Hur som helst, så stod jag i köket och blickade ut. Jag har en sällsynt oinspirerande utsikt; femtio meter välskött gräsmatta och sedan Tunabergsskolan, en rödbruna skolådan i jätteformat. (Det värsta med att ha en hög- och mellanstadieskola som granne är inte ljudet av de små liven, vilket var vad jag på förhand antog var drygast. Det är begränsningarna som det sätter på mitt privatliv. Efter kl nio på morgonen kan du glömma att gå runt i kalsonger eller för den delen naken. Insynen är så god att elever ibland vinklar till mig. Jag pekar då finger åt dom innan jag försvinner från fönstret. Ge fan i att störa mig.) Men trots utsiktens grundförutsättningar så var den denna morgon fantastisk. Mellan mig och kunskapsborgen från 60-talet föll en spräcklig vit slöja. De bleka tjockisarna masade sig långsamt ned mot marken där de förintades mot gräset, och just då så var det faktiskt lite magiskt. Jag upplevde en våg av nostalgi, antagligen det som Facebook kände redan igår, minnen av första snön, traskandes genom slask mot en kommunal lågstadieskola. Vantar och mössor som försvinner. Termobyxor. Inget som jag vill uppleva igen, men för en sekund så var det en go känsla.
Antar att jag är skyldig mina Facebook-vänner en ursäkt. Det var kanske inte så fantasilöst ändå.
Stod i köket, sur över att vi inte hade så mycket som en brödsmula hemma. Hatar att åka hemifrån utan att ha ätit frukost. Jag är inte bara hungrig och jag är också lite koffeinabstinensig då jag inte dricker kaffe på fastande mage (det leder ofelbart till missär). Hur som helst, så stod jag i köket och blickade ut. Jag har en sällsynt oinspirerande utsikt; femtio meter välskött gräsmatta och sedan Tunabergsskolan, en rödbruna skolådan i jätteformat. (Det värsta med att ha en hög- och mellanstadieskola som granne är inte ljudet av de små liven, vilket var vad jag på förhand antog var drygast. Det är begränsningarna som det sätter på mitt privatliv. Efter kl nio på morgonen kan du glömma att gå runt i kalsonger eller för den delen naken. Insynen är så god att elever ibland vinklar till mig. Jag pekar då finger åt dom innan jag försvinner från fönstret. Ge fan i att störa mig.) Men trots utsiktens grundförutsättningar så var den denna morgon fantastisk. Mellan mig och kunskapsborgen från 60-talet föll en spräcklig vit slöja. De bleka tjockisarna masade sig långsamt ned mot marken där de förintades mot gräset, och just då så var det faktiskt lite magiskt. Jag upplevde en våg av nostalgi, antagligen det som Facebook kände redan igår, minnen av första snön, traskandes genom slask mot en kommunal lågstadieskola. Vantar och mössor som försvinner. Termobyxor. Inget som jag vill uppleva igen, men för en sekund så var det en go känsla.
Antar att jag är skyldig mina Facebook-vänner en ursäkt. Det var kanske inte så fantasilöst ändå.
2 kommentarer:
Hahahahahaha!
visste du att man till 95% tänker samma tankar som man gjorde igår? hur får det dig att känna dig?
Skicka en kommentar