För fyra veckor sedan satte jag mig i den bruna plyschstolen. Först tre och en halv vecka senare tittade en kompis och tillika stödmedlem förbi och hjälpte mig att ställa in den as ergonomiskt as possible. Sen en halv vecka tillbaka sitter jag nu dessutom bekvämt. Eller åtminstone upprätt, vilket är bra. Och bra, det sitter jag ju. Det är fantastiskt att vara på radion, även på en söndag.
Fyra veckor alltså, det både känns längre och betydligt kortare. Den första veckan till exempel, den var nästan lika lång som en hel evighet. Det kan kanske bero på att det enda sällskapet jag hade var en katt som spatserade i gropen. Den här veckan å andra sidan, den har liksom sprungit iväg på ett glatt och hoppsastudsande sätt. Och ja, den här veckan har det bubblat av folk, liv och rörelse nere på radion. Underbart.
Niklas skrev i sitt outro på hans sista blogginlägg i våras:
"Nästa gång någon skriver i den här bloggen är det nya stationschefen Fanny Persson som skriver. Missa inte det."
Det är ju sant, det är ju jag som skriver nu. Men även om han inte säger varför man inte ska missa blogginlägget, så känner jag viss prestationskomplex. Han är ju så rolig, vitsig och skärpt, den där Niklas.
Bob Hansson brukade härma andra författare och poeter för att lära sig att skriva innan han slog igenom (eller snarare för att kunna slå igenom, men det är en annan historia). Idag skriver han utan att härmas. Att stå på giganters axlar är inte samma sak som att härma de man tycker är bra, utan det är mer bara en klok sak att fundera över att man gör. Hur som helst är det lite så jag känner inför det kommande året. Vi kan stå på giganters axlar och härma idolerna, sen lär vi oss att skriva själva och förhoppningsvis slår vi lika många huvuden på spikar som Bob himself. Klart att vi gör.
Bakom mig sitter programchef Helen och lägger upp X-loggar för fulla muggar. Hon gör det med ett leende och en beslutsamhet. Det är en fröjd att se, och framför allt blir det en fröjd imorgon när alla program kommer kunna sända sina tider, automatiskt spelas in, läggas upp på internet för efterhandslyssning och en fröjd när nyheterna kommer rulla varje klockan prick.
Det är någonstans precis just här som jag glömmer bort att det faktiskt är söndag, att jag inte behöver sitta i den bruna plyschstolen utan att jag kan gå hem. Det ska bli så fantastiskt kul med imorgon! Äntligen är det sändningsstart, jag känner mig som ett barn dagen före julafton och är inte ens trött även om jag dansade till sent på Velvet igår.
Sådärja, nu har jag dessutom kommit över och förbi det första blogginlägget. Det känns skönt.
VI HÖRS IMORGON!
söndag 29 augusti 2010
tisdag 22 juni 2010
Jag jobbar min sista dag som stationschef idag. Egentligen har jag några arbetsdagar kvar, men i och med att jag åker till Gotland imorn är idag sista riktiga dagen på jobbet. Det känns mest skönt, Studentradion 98,9 är inget roligt ställe i juni, få besökare och bara trista grejer att pyssla med. Nu ljög jag, känns inte alls så skönt, mest vemodigt faktiskt. Men det är bra, att slutet är tungt innebär ju att det som har varit betyder något, eller hur?
När jag kollar runt omkring så ser det inte ut som sista dagen. Todo-listan har skrämmande många punkter kvar och på skrivbordet trängs högar med viktiga papper om pågående projekt trängs med smutsiga kaffekoppar. Det ser snarare ut som en fredag. Radio Reaktionär borde när som helst komma rusande och planera dagens program. ”Bokstaven g”, säger Jocke. ”Så här va,” svarar Alexander. Fan va schysst det hade varit. Jag förstår att jag kommer tillbringa ett par dagar här i juli och avsluta det sista.
Det känns overkligt att det är över. Vill minnas att jag aldrig riktigt trodde att jag skulle ta studenten, inte för att jag tvekade på min förmåga att klara av gymnasiet, utan för att det hela tiden var ett så avlägset men definitivt slut. Först då jag skrek ”fy fan va vi är bra” från ett lastbilsflak förstod jag att det var över. Insikten är den samma då som nu, men känslan annorlunda. Jag har jobbat hårt och länge för att stationschef och sedan göra det bästa med det vunna förtroendet. Jag nöjd. Och trött. Att gå vidare kommer att kännas roligare när jag faktiskt har lämnat radion. Min snöglob med Buffy the Vampire Slayer-tema åkte hem redan förra veckan. Ni har jag bara tofflorna kvar. Dom stannar nog ett tag till. Fanny kanske vill ha dom? Maktens tofflor.
Outro + puff.
Stort tack till alla sändare och medarbetare för det gångna året. Vi har varit kick-ass. Nästa gång någon skriver i den här bloggen är det nya stationschefen Fanny Persson som skriver. Missa inte det.
Mailade en morbror som är en hotshot i radiohuset. Försynt frågade jag om praktikplats till hösten, ”glöm det” svarade han på ett vänligt sätt. Anders Håkansson tyckte att jag skulle satsa, köra på tills skallen möter kaklet. Jag är inte alls lika övertygad.
Nu åker jag hem och packar.
Tack.
När jag kollar runt omkring så ser det inte ut som sista dagen. Todo-listan har skrämmande många punkter kvar och på skrivbordet trängs högar med viktiga papper om pågående projekt trängs med smutsiga kaffekoppar. Det ser snarare ut som en fredag. Radio Reaktionär borde när som helst komma rusande och planera dagens program. ”Bokstaven g”, säger Jocke. ”Så här va,” svarar Alexander. Fan va schysst det hade varit. Jag förstår att jag kommer tillbringa ett par dagar här i juli och avsluta det sista.
Det känns overkligt att det är över. Vill minnas att jag aldrig riktigt trodde att jag skulle ta studenten, inte för att jag tvekade på min förmåga att klara av gymnasiet, utan för att det hela tiden var ett så avlägset men definitivt slut. Först då jag skrek ”fy fan va vi är bra” från ett lastbilsflak förstod jag att det var över. Insikten är den samma då som nu, men känslan annorlunda. Jag har jobbat hårt och länge för att stationschef och sedan göra det bästa med det vunna förtroendet. Jag nöjd. Och trött. Att gå vidare kommer att kännas roligare när jag faktiskt har lämnat radion. Min snöglob med Buffy the Vampire Slayer-tema åkte hem redan förra veckan. Ni har jag bara tofflorna kvar. Dom stannar nog ett tag till. Fanny kanske vill ha dom? Maktens tofflor.
Outro + puff.
Stort tack till alla sändare och medarbetare för det gångna året. Vi har varit kick-ass. Nästa gång någon skriver i den här bloggen är det nya stationschefen Fanny Persson som skriver. Missa inte det.
Mailade en morbror som är en hotshot i radiohuset. Försynt frågade jag om praktikplats till hösten, ”glöm det” svarade han på ett vänligt sätt. Anders Håkansson tyckte att jag skulle satsa, köra på tills skallen möter kaklet. Jag är inte alls lika övertygad.
Nu åker jag hem och packar.
Tack.
torsdag 17 juni 2010
Hårt arbetande
I tisdags satt jag och gick igenom mina (och mina föregångares) filer och dokument i stationschef-mappen. Föga förvånande hittade jag några riktigt bra dokument och guider, perfekt nu när det inte ens är två veckor kvar på jobbet. Men nu vet jag ju att de finns och kanske kan Fanny få användning för dem?
Klurigt med gammalt material, ett par pdf:er från 2002 tar ju ingen plats på hårddisken, men de gör heller ingen nytta. Sparar skiten i en egen mapp så får jag rensa ut det tillsammans med Fanny senare, känns skönare att vara två kring slängandet. Hur som, jag tog mitt rensande ett steg längre och sökte upp grejer som jag har varit med gjort på radion. Gamla radioprogram och liknande. Snubblade ganska snart över Frank Robinsson-mappen, i vilken tre avsnitt radioteater ligger, inspelat men osaxat. Ambitiöst men oslipat.
Jag tror inte att jag har varit kreativ på över ett år. Känns så i alla fall. Att börja klippa i Frank-materialet var därför en fröjd. De många turerna kring redigeringen av Rex-avsnitten (minns att jag och Olle Lindbom en gång var tvungna att mixa ner de första 10 minuterna, springa in i studion, lägga in dom i [håll i er] Raduga, tillbaka till redaktionen och hetsmixa resten) har inte bleknat men fått en viss charm. All som slutit uppe som redigerat till sent in på natten kanske kan relatera, vidrigt då, ett schysst minne att ha med sig. Att klippa Frank var skitkul! Vet inte om det blir något mer, men det blev en helt ok inledning på prologen i alla fall.
Kom gärna med synpunkter.
Klurigt med gammalt material, ett par pdf:er från 2002 tar ju ingen plats på hårddisken, men de gör heller ingen nytta. Sparar skiten i en egen mapp så får jag rensa ut det tillsammans med Fanny senare, känns skönare att vara två kring slängandet. Hur som, jag tog mitt rensande ett steg längre och sökte upp grejer som jag har varit med gjort på radion. Gamla radioprogram och liknande. Snubblade ganska snart över Frank Robinsson-mappen, i vilken tre avsnitt radioteater ligger, inspelat men osaxat. Ambitiöst men oslipat.
Jag tror inte att jag har varit kreativ på över ett år. Känns så i alla fall. Att börja klippa i Frank-materialet var därför en fröjd. De många turerna kring redigeringen av Rex-avsnitten (minns att jag och Olle Lindbom en gång var tvungna att mixa ner de första 10 minuterna, springa in i studion, lägga in dom i [håll i er] Raduga, tillbaka till redaktionen och hetsmixa resten) har inte bleknat men fått en viss charm. All som slutit uppe som redigerat till sent in på natten kanske kan relatera, vidrigt då, ett schysst minne att ha med sig. Att klippa Frank var skitkul! Vet inte om det blir något mer, men det blev en helt ok inledning på prologen i alla fall.
Kom gärna med synpunkter.
tisdag 15 juni 2010
Författaren
De senaste veckorna har varit omtumlande. Jag förstod inte hur mycket det här jobbet och gemenskapen här har betytt för mig förrän det tog slut. Bajsmacka till lunch juni ut. Inte ens ett salladsblad eller en klick bostongurka kunde de bjuda på. Bara bajs och bröd.
Det har varit vemodigt att vara på radion och svårt att få något gjort, särskilt nu när avbefolkningen av Uppsala har nått sitt klimax. Saknar alla som brukade komma förbi. Evig tur att Johan Sahlin är sysslolös och inget bättre för sig än att hänga här.
En stark önskan att vara någon annanstans mötte min lutheransk arbetsmoral, den senare är en seg jävel som med argumentet ”det är viktigt att göra rätt för sig” släpade mig hemifrån och ner i den bruna kontorsstolen. Jag brukade betrakta den som en maktsymbol, undra om någon annan gör det? Maktens bruna plyschtron. Tänker mycket på sånt nu förtiden; förtroende, inflytande, makt. Men det är bara i fallet med min kontorsstol som jag sätter de orden i relation till möblemang.
Förutom en riktigt lyckad sommarkurs för gymnasieelever är det egentligen bara min överlämning till Fanny som jag har kvar att göra. Initialt gick skrivandet trögt men efter en halvtimme börjar texten flyta på. Sida upp och sida ner. Jag tacklar uppgiften amatörmässigt, utan någon egentlig plan eller struktur låter jag mina erfarenheter svämma ut över skärmen. Min grundtanke var att ta förrförra stationschefens (Emil Öberg) överlämning och bygga vidare på det. Den är pragmatisk och hjälpte mig handfast vid fler tillfällen under året som gått. Men den går inte att jobba med, jag har inget att tillföra, inte i det tonläget i alla fall. Istället skriver jag om ledarskap, föreningens potential och hur den bäst ska utnyttjas och om vikten av att bygga en stabil organisation. Kontinuitet är ledordet.
Funderar på ett starta en ny blogg. Det var ju rätt kul att skriva i den här, särskilt det som inte handlade om stadgar och styrdokument. Att småljuga om mina radiovänner och det vi gör här var faktiskt en höjdare. Förslag på bloggnamn? Det ska vara på svenska och gärna lite fyndigt. Vet inte vad den ska handla om. Men kanske som den här bloggen fast utan de seriösa bitarna.
Lutar åt buravmarang.blogspot.com. Jag vet inte vad en bur av maräng är, eller vad det innebär. Men det är konstigt. Det ju alltid något.
Inser efter en genomläsning att det verkar som att det är jättesynd om mig. Det är det inte. Men det är lite roligare att skriva målande om tristessen och sorgen än verklighetsförankrat.
Det har varit vemodigt att vara på radion och svårt att få något gjort, särskilt nu när avbefolkningen av Uppsala har nått sitt klimax. Saknar alla som brukade komma förbi. Evig tur att Johan Sahlin är sysslolös och inget bättre för sig än att hänga här.
En stark önskan att vara någon annanstans mötte min lutheransk arbetsmoral, den senare är en seg jävel som med argumentet ”det är viktigt att göra rätt för sig” släpade mig hemifrån och ner i den bruna kontorsstolen. Jag brukade betrakta den som en maktsymbol, undra om någon annan gör det? Maktens bruna plyschtron. Tänker mycket på sånt nu förtiden; förtroende, inflytande, makt. Men det är bara i fallet med min kontorsstol som jag sätter de orden i relation till möblemang.
Förutom en riktigt lyckad sommarkurs för gymnasieelever är det egentligen bara min överlämning till Fanny som jag har kvar att göra. Initialt gick skrivandet trögt men efter en halvtimme börjar texten flyta på. Sida upp och sida ner. Jag tacklar uppgiften amatörmässigt, utan någon egentlig plan eller struktur låter jag mina erfarenheter svämma ut över skärmen. Min grundtanke var att ta förrförra stationschefens (Emil Öberg) överlämning och bygga vidare på det. Den är pragmatisk och hjälpte mig handfast vid fler tillfällen under året som gått. Men den går inte att jobba med, jag har inget att tillföra, inte i det tonläget i alla fall. Istället skriver jag om ledarskap, föreningens potential och hur den bäst ska utnyttjas och om vikten av att bygga en stabil organisation. Kontinuitet är ledordet.
Funderar på ett starta en ny blogg. Det var ju rätt kul att skriva i den här, särskilt det som inte handlade om stadgar och styrdokument. Att småljuga om mina radiovänner och det vi gör här var faktiskt en höjdare. Förslag på bloggnamn? Det ska vara på svenska och gärna lite fyndigt. Vet inte vad den ska handla om. Men kanske som den här bloggen fast utan de seriösa bitarna.
Lutar åt buravmarang.blogspot.com. Jag vet inte vad en bur av maräng är, eller vad det innebär. Men det är konstigt. Det ju alltid något.
Inser efter en genomläsning att det verkar som att det är jättesynd om mig. Det är det inte. Men det är lite roligare att skriva målande om tristessen och sorgen än verklighetsförankrat.
tisdag 1 juni 2010
Vemod med glassvänner
Senaste inlägget var den 13 maj och innehåller bilder från kvalborg utan kommentarer. Jag måste ha sprudlat av inspiration den 13 maj. Kanske var det den bästa dagen i mitt liv?
Att jag inte har skrivit sedan dess beror inte på tidsbrist, jag har helt enkelt inte haft lust. Hela maj har präglats av en känsla av ambivalens inför jobbet. Jag är delvis lättad över att jag snart inte längre är stationschef och delvis hängig över dito. Att ställa upp för omval var aldrig ett alternativ, Fanny är given som stationschef och jag förstår redan nu jag inte hade orkat ett år till. Sluta på topp liksom.
Men lik förbannat känns radion som en rätt deppig plats just nu. Alla har dragit för sommaren eller saknar skäl till att kika förbi. Jag kan inte klandra dom. Det finns ju inte så mycket här just nu. Men det är nog egentligen inte ensamheten så mycket som känslan av att jag monterar ner och betraktar sista juni som ett slut, medan det för alla andra inte alls är slutet. Tvärt om så är det en ny början utan att något dessförinnan egentligen har tagit slut. Det är precis så det borde vara, så det måste vara. Studentradion 98,9 är tack och lov mer än en person.
Helt synd är det inte om mig. Jag hade en otroligt skön eftermiddag igår. Den inleddes med att samarit-Ingrid bjöd på glass ackompanjerat av drygt ett dussin olika sorters strössel toppat med Djungelvrål. Nam namn. Den dagen då Djungelvrål kommer i strösselform eller ännu bättre som rippel i vaniljglass ska jag lägga ner alla ambitioner och äta mig till döds.
Resten av eftermiddagen gick åt till att förnöjt pyssla och plocka på radion för att med jämna mellanrum ta en kaffepaus med Åsa och Anders. Desto mer jag tänker på det, desto mer framstår gårdagen som en riktig höjdar dag (dessutom klev Anders precis in på radion med ett brett leende på sina skånska läppar, kanske kan den här dagen också arta sig?). att ynka sig tjänar inget till.
Hade Radio Fyris på studiebesök förra måndagen. Vi sändare Café Måndag och snackade om deras olika radioprogram. Och så här ser du ut, hela radiofyris crewn. Från vänster med programmet efter personens namn, Kalle - Värsta muisken, Andreas - stationschef, Sebastian - Sebvoice, Daniel - Motorhörnen, Marcus - Macnime och Musse -Motorhörnan.
Sebastian, Marcus och Kalle firar att en perfekt ava.
Att jag inte har skrivit sedan dess beror inte på tidsbrist, jag har helt enkelt inte haft lust. Hela maj har präglats av en känsla av ambivalens inför jobbet. Jag är delvis lättad över att jag snart inte längre är stationschef och delvis hängig över dito. Att ställa upp för omval var aldrig ett alternativ, Fanny är given som stationschef och jag förstår redan nu jag inte hade orkat ett år till. Sluta på topp liksom.
Men lik förbannat känns radion som en rätt deppig plats just nu. Alla har dragit för sommaren eller saknar skäl till att kika förbi. Jag kan inte klandra dom. Det finns ju inte så mycket här just nu. Men det är nog egentligen inte ensamheten så mycket som känslan av att jag monterar ner och betraktar sista juni som ett slut, medan det för alla andra inte alls är slutet. Tvärt om så är det en ny början utan att något dessförinnan egentligen har tagit slut. Det är precis så det borde vara, så det måste vara. Studentradion 98,9 är tack och lov mer än en person.
Helt synd är det inte om mig. Jag hade en otroligt skön eftermiddag igår. Den inleddes med att samarit-Ingrid bjöd på glass ackompanjerat av drygt ett dussin olika sorters strössel toppat med Djungelvrål. Nam namn. Den dagen då Djungelvrål kommer i strösselform eller ännu bättre som rippel i vaniljglass ska jag lägga ner alla ambitioner och äta mig till döds.
Resten av eftermiddagen gick åt till att förnöjt pyssla och plocka på radion för att med jämna mellanrum ta en kaffepaus med Åsa och Anders. Desto mer jag tänker på det, desto mer framstår gårdagen som en riktig höjdar dag (dessutom klev Anders precis in på radion med ett brett leende på sina skånska läppar, kanske kan den här dagen också arta sig?). att ynka sig tjänar inget till.
Hade Radio Fyris på studiebesök förra måndagen. Vi sändare Café Måndag och snackade om deras olika radioprogram. Och så här ser du ut, hela radiofyris crewn. Från vänster med programmet efter personens namn, Kalle - Värsta muisken, Andreas - stationschef, Sebastian - Sebvoice, Daniel - Motorhörnen, Marcus - Macnime och Musse -Motorhörnan.
Sebastian, Marcus och Kalle firar att en perfekt ava.torsdag 13 maj 2010
onsdag 28 april 2010
Skakad inte störd - live från Polacks
Erik "Mannen från Torshälla" Hansson gjorde ett gästspel i Skakad inte störd och tog med sig sin ovärderlig erfarenhet av att ava låtar. Ingen säger "Det här var..." som Erik Hansson.
Snömannen ville sätta stopp för sändningarna, men tji fick han.
Dagen präglades av spännande tävlingar i bl.a. geografi och geometri. Publiken var i extas.
Man kan lyssna på Åsa och Ingrids tre (!) timmar långa live sändning från Polacks på webbradiospelaren. Det är så nära flottfestivalen med all som hör den till (öl påskoltid, snömän och gemenskap) som du kommer som humanist. Tänker här och nu föreslå att vi humanister ska ha vår egen ränning på kulturnatten.
fredag 23 april 2010
Vråljakten
NAM NAMIngrid Broman vet: a) hur man gillrar en klurig gåta eller b) hur gott det är med Djungelvrål eller c) att djungeln uttalas [jung'ellen].
Den som gissar rätt får lyxpriser.
torsdag 22 april 2010
Nära slutet....
Predikade på förrförra styrelsemötet att vi inte skulle tänka att vi snart var vid slutet. Att vi inte skulle börjar avsluta vårt arbete utan fortsätta slita, för det är ju lång tid kvar och vi har massor kvar att göra. Stödmedlemmar, utvärderingar, kurser. Praktiskt taget halva verksamhetsplanen återstår att slutföra. Nu, två styrelsemöten senare, har läget förändrats. Det är dags att avrunda.
Misstänker att resten av våren kommer rusa ifrån oss. Nästa vecka är Valborg, sen är det dags för de sista tentorna, inlämning av uppsatser för att inte tala om lockande vårväder (visserligen förefaller naturen ha börjat degenerera på sistone. Den snabbspolar våren och hoppar över både sommar och höst, allt för att få återvända till vintern. Fy fan, jag kräktes lite i munnen imorse när jag såg den snötäckta gräsmattan utanför mitt köksfönster. Det var som att vara tillbaka i oktober...). Jag börjar själv känna att det så pass snart är slut att det inte är någon idé att dra igång något nytt. Det är ju inte sant, inte för mig i alla fall. Jag har ju inga tentor att lämna in eller uppsatser att våndas över. Jag får ju betalt för det här, då får man fan orka.
Men ibland känns det som att stationschefs arbetet aldrig tar slut. Outröttligen maler det på , återuppfinner sig själv vid behov eller gör hjärt och lungräddning på min todo-lista tills sprätter till av liv. Långa dagar blir allt mer tärande och jag känner hur mitt humör sviktar. Inte helt olikt en butiksanställd måste jag vara konstant glad och hjälpsam (skillnaden är väl att jag slipper sälja och att kunderna/sändarna retar mig för mitt val av inomhusskor), något som i mellan åt blir allt jobbigare. Som tur är så är de flesta här vänliga själar som känner igen trötta chefer när de ser dem...
Misstänker att resten av våren kommer rusa ifrån oss. Nästa vecka är Valborg, sen är det dags för de sista tentorna, inlämning av uppsatser för att inte tala om lockande vårväder (visserligen förefaller naturen ha börjat degenerera på sistone. Den snabbspolar våren och hoppar över både sommar och höst, allt för att få återvända till vintern. Fy fan, jag kräktes lite i munnen imorse när jag såg den snötäckta gräsmattan utanför mitt köksfönster. Det var som att vara tillbaka i oktober...). Jag börjar själv känna att det så pass snart är slut att det inte är någon idé att dra igång något nytt. Det är ju inte sant, inte för mig i alla fall. Jag har ju inga tentor att lämna in eller uppsatser att våndas över. Jag får ju betalt för det här, då får man fan orka.
Men ibland känns det som att stationschefs arbetet aldrig tar slut. Outröttligen maler det på , återuppfinner sig själv vid behov eller gör hjärt och lungräddning på min todo-lista tills sprätter till av liv. Långa dagar blir allt mer tärande och jag känner hur mitt humör sviktar. Inte helt olikt en butiksanställd måste jag vara konstant glad och hjälpsam (skillnaden är väl att jag slipper sälja och att kunderna/sändarna retar mig för mitt val av inomhusskor), något som i mellan åt blir allt jobbigare. Som tur är så är de flesta här vänliga själar som känner igen trötta chefer när de ser dem...
fredag 16 april 2010
"Go shawty. It's your birthday."
Det är en jättesnuskig låt. In da club alltså. 50 gillar att knulla och knarka, helst samtidigt, och hymlar inte med det. Men det är väl sånt som kidsen gillar, vad vet jag, har ju inomhustofflor och bostadsrätt....
Varför in da club? Var tvungen att googla in da club för att ta reda på hur 50 stavade "shawty" (vem eller vad, eller eventuellt hur du blir, "shawty" förblir oklart) som precis som mig fyller år idag/då. Att fylla 25 är en ganska stor grej, det halvvägs till 50, eller som Ingrid uttryckte det, "halvvägs till 30". Vilket är sant om man räknar från 20, vilket är högst rimligt att göra.
Min första och enda födelsedag som stationschef kunde inte ha gått bättre! Presenter och gratulationer i överflöd och på det premiär för grillning i gropen. Fan om det är var min bästa födelsedag hittils! Jag var rätt sleten efter gårdagens Råbiff och förbjöd Jenny att uppvakta mig med frukost på sängen, istället fick jag sockerkaka smaksatt med kardemumma när jag självmant tog mig ut sängen. Nam nam...
Väl på radion var det idel gratulationer och kramar. Det finns verkligen otroligt omtänksamma och goa människor här. Jag kan inte tänka mig att någon annan studentförening eller för den delen studentradiostation är så tätbegfolkad av varma själar som Studentradion 98,9. Det är rörande.
Till vänster ser du min present från Ingrid och samhälls- och nyhetsredaktionen. Pommes frites och en massa lämplig kryddförslag. Sin vana trogen tänkte Ingrid på både munnen och hjärtat. Till höger, Mehmets present till mig. Även den genomtänkt, fast på ett annorlunda.
Varför in da club? Var tvungen att googla in da club för att ta reda på hur 50 stavade "shawty" (vem eller vad, eller eventuellt hur du blir, "shawty" förblir oklart) som precis som mig fyller år idag/då. Att fylla 25 är en ganska stor grej, det halvvägs till 50, eller som Ingrid uttryckte det, "halvvägs till 30". Vilket är sant om man räknar från 20, vilket är högst rimligt att göra.
Min första och enda födelsedag som stationschef kunde inte ha gått bättre! Presenter och gratulationer i överflöd och på det premiär för grillning i gropen. Fan om det är var min bästa födelsedag hittils! Jag var rätt sleten efter gårdagens Råbiff och förbjöd Jenny att uppvakta mig med frukost på sängen, istället fick jag sockerkaka smaksatt med kardemumma när jag självmant tog mig ut sängen. Nam nam...
Väl på radion var det idel gratulationer och kramar. Det finns verkligen otroligt omtänksamma och goa människor här. Jag kan inte tänka mig att någon annan studentförening eller för den delen studentradiostation är så tätbegfolkad av varma själar som Studentradion 98,9. Det är rörande.
Till vänster ser du min present från Ingrid och samhälls- och nyhetsredaktionen. Pommes frites och en massa lämplig kryddförslag. Sin vana trogen tänkte Ingrid på både munnen och hjärtat. Till höger, Mehmets present till mig. Även den genomtänkt, fast på ett annorlunda.
onsdag 14 april 2010
tisdag 13 april 2010
Veckans medarbetare
Pics 4 kids
Brandlarmet under Bockradios sändning igår togs med stort lugn av radioterna som ansåg att det "utan rök inte finns eld och tvärt om".
Förfest på radion innan Triplettfesten. Vi lekte charader och Mehmet gestaltade "vårsol som filtreras genom trädkronor".
UF hotshotten Sanna missuppfattar begreppet isglass på hennes sluga bordsgrannes uppmaning.
tisdag 6 april 2010
Praktikantklimax
Jag har under några veckor haft Anna och Marielle hos mig, två praktikanter från GUC. Vana med att göra radio gav de sig hän åt ett serie matprogram som fick namnet "Det blir inte bättre än så här". Programmen sänds just nu på Café-programs tid. Hur som, klimaxet i deras programserie var en tävling i chokladbollsskulptering. Tillsammans med Erik Tengbjörk från Schakalen utmanade jag "Team hallabalå", bestående av Paula, Hacina och Åsa. Se och njut.
och en chokladbollsfågel. Efter omfattande fusk vann de här skulpturerna över min och Eriks chokladbollskrokodil.
"Tema omogen" - Åsa, Hacina och Paula stilade på en chokladbolls fuck u.
och en chokladbollsfågel. Efter omfattande fusk vann de här skulpturerna över min och Eriks chokladbollskrokodil.
måndag 5 april 2010
Bajsmacka på restaurang IFPI:s meny
IFPI är en larvig förkortning, inte lika tramsig som grdman (vilket enligt sägen är försvarsmaktens sluga förkortning av grodman), men definitiv ocool. Naturligtvis är det inte den usla förkortningen i sig som är bajsmackan, inga förtkortningar är så dåliga, och om det fanns så usla förkortningar så skulle varje dag i wow-världen vara lika brun som 1 maj. Hur som, IFPI eller International Federation of Phonographic Industry, skrev till mig i veckan och deras ärende sammanfattades i en:
"Vi tillskriver Er då vi noterat att Ni bedriver en Internetradio och i samband med detta använder musik vars rättigheter innehas av våra medlemsbolag."
"SHOW ME THE MONEY!"
Att vi hittils inte har betalat för webbradiosändningar fick jag snart veta efter ett samtal med mina föregångare. STIM låg på oss precis när vi började sända dygnet runt, men la ner då det inte riktigt fanns något avtal som var anpassat till vår storlek. IFPI verkar inte vara lika förstående och nu ser det ut som att vi ska hosta upp flera hundra i månanden samt förse dom med information om vad vi spelar och vi gör det. Drygt och dyrt. Kanske så mycket som 1500 kr i månaden.... :S
"Vi tillskriver Er då vi noterat att Ni bedriver en Internetradio och i samband med detta använder musik vars rättigheter innehas av våra medlemsbolag."
"SHOW ME THE MONEY!"
Att vi hittils inte har betalat för webbradiosändningar fick jag snart veta efter ett samtal med mina föregångare. STIM låg på oss precis när vi började sända dygnet runt, men la ner då det inte riktigt fanns något avtal som var anpassat till vår storlek. IFPI verkar inte vara lika förstående och nu ser det ut som att vi ska hosta upp flera hundra i månanden samt förse dom med information om vad vi spelar och vi gör det. Drygt och dyrt. Kanske så mycket som 1500 kr i månaden.... :S
torsdag 1 april 2010
En hel halvdag
Det ligger ett förrädiskt lugn över radion idag. Ett julliknande lugn. Bara individer som likt undertecknad kan anses vara en den av interiören har letat sig hit idag. En blöt Lars, en hungrig Pistol-Johan (eller Pistolpojken som han kallar sig då han löser brott om natten), en randig Fanny och naturligtvis en eldig Sigge. Annars är det hyfsat öde. Till och med mina trognaste medarbetare har valt familjen före radion och förinspelat sitt program. Kreti och pleti pratade ål och ologiskheter redan i onsdags. Prioriteringsdyslexi kallas det.
Är det så det ska vara?
Är det så vi vill ha det nu? (ekar Pistolpojken under sin emolugg)
Påsken tycks vara en urladdning av hemvändande som jag inte har skådat sedan julen. Det känns tomt på radion. Som om vi närmade oss slutet av terminen och inte var mitt i den, vilket vi är. Bedrövligt. Live in the now.
Jag ska själv åka bort. Långfredagen är ju trots allt en röd dag. Knallröd. Som Lars Ohly och Anders Håkansson. Och jag jobbar ju här (tillskillnad från Lars Ohly och Anders Håkansson), och arbetare får ju ledigt.
Resan går mot men även till Norrköping, där en matfest av sällan skådat slag väntar. Jag brukar likna Jennys föräldrar vid Lord Nelson (som erkänt var havets mästare) fast i mat. Mat mästare. Frukost vid 9, lunch vid 12, middag vid 14 och sedan mat fram till tårtan efter kaffet vid 18 snåret. Frosseri vid högtider ett mått på hur välmående ett samhälle är. Inte helt olikt ålen, fet och döende.
Är det så det ska vara?
Är det så vi vill ha det nu? (ekar Pistolpojken under sin emolugg)
Påsken tycks vara en urladdning av hemvändande som jag inte har skådat sedan julen. Det känns tomt på radion. Som om vi närmade oss slutet av terminen och inte var mitt i den, vilket vi är. Bedrövligt. Live in the now.
Jag ska själv åka bort. Långfredagen är ju trots allt en röd dag. Knallröd. Som Lars Ohly och Anders Håkansson. Och jag jobbar ju här (tillskillnad från Lars Ohly och Anders Håkansson), och arbetare får ju ledigt.
Resan går mot men även till Norrköping, där en matfest av sällan skådat slag väntar. Jag brukar likna Jennys föräldrar vid Lord Nelson (som erkänt var havets mästare) fast i mat. Mat mästare. Frukost vid 9, lunch vid 12, middag vid 14 och sedan mat fram till tårtan efter kaffet vid 18 snåret. Frosseri vid högtider ett mått på hur välmående ett samhälle är. Inte helt olikt ålen, fet och döende.
tisdag 30 mars 2010
Bunkerspex
Nu får även trist folk som inte hade vett att komma på Triplettfesten att kolla på USTV:s enastående spex. Sweet!
måndag 29 mars 2010
Som jojon som Philip Hansson lånade i våras. Upp och ner. Upp och ner. Inga trådar i världen håller för så mycket upp och ner.
Att för en vecka eller två lägga bloggandet åt sidan är vanskligt. Behovet av att beskriva din vardag (för alla vill ju veta) ökar i takt med att du inte bloggar (alla vill ju veta ALLT), en ond snöbollseffekt som slutar i att det bara känns tungt att blogga. Den onda snöbollen (som sannolikt är svart eller gul, eller både ock, som AIK) växer till ormiliga proportioner, det blir en oöverstiglig uppgift att ens börja förklara att det sen jag senast skrev har hänt mycket, för mycket för att jag ska hinna skriva om det. Jag borde ju skriva om semestern, hur bra Sigge och Johan basade i min frånvaro, om hur mycket det var att göra förra veckan, vilket bra magkänsla jag hade efter DI-intervjun, jag borde skriva om planerandet inför Triplettfesten.
Så här blir det, om bloggandet åtminstone delvis är för någon annan. En massa måsten. Men det är måstena som gör det kul att skriva. Det finns ju faktiskt dom som läser det här och nån sa att det var kul i mellanåt. Ha. Ha.
Semester var skön. 22-24 grader. Ljus sydeuropeisk öl. Nachohattar (små).
Sigge och Johan är bra. De sitter tryggt en den bruna stolen och ser viktiga ut.
Triplettfesten gick bra. Åsa är en klippa. Malin med, i dubbel bemärkelse. Alla var fulla. Men har nu nyktrat till och ångrar sig.
Skämt åsido, måste kommentera festen. Det gick ju faktiskt skitbra! Roliga spex, bra musik, schysst mat och jag stod i dörren och härjade med Ingrid (medan Mehmet satt i skräddar ställning på garderobsbaren och härjade). Hur kul som helst. Förhoppningsvis har vi i och med den här festen initierat en tradition som för våra organisationer närmare varandra och berikar allas föreningsliv.
Avslutade förra veckan med en känsla av att jag halkade efter. Vet inte hur verklighets förankrad den känslan var, men jag upplevde att todo-listan gapade tom och mitt arbetstempo var slött. Jag började fundera på min ovilja att tag i saker beror på våren = slutet på terminen kan anas, en ovilja att dra igång nya projekt griper tag i oss och vi har orimligt mycket överseende med att folk inte gör de dom ska. Det var en deprimerande känsla och jag beslutade, efter en söndags eftermiddag av trumpet funderande (till Jennys stora glädje), att jag på måndag skulle börja om. Inte låta sysslorna söka upp mig, utan tvärt om. Hann dock inte mer än börja klura på arbetsuppgifter innan de sköljde över mig.
Skönt.
Strök mycket från todon idag och kände mig både nöjd och präktig. Tillbaka i rätt sinnesstämning, åter fokus på målen och vägen och allt annat som man ska ha koll på. Ett bra, om än trött slut på dagen. Resten av veckan kommer bli toppen.
När jag kom hem hade jag fått brev, det stod att jag inte skulle plugga på DI i höst. Det sabbade min dag, kan man säga.
Tur att det finns andra jojosar, synd att inga andra är lika bra.
Så här blir det, om bloggandet åtminstone delvis är för någon annan. En massa måsten. Men det är måstena som gör det kul att skriva. Det finns ju faktiskt dom som läser det här och nån sa att det var kul i mellanåt. Ha. Ha.
Semester var skön. 22-24 grader. Ljus sydeuropeisk öl. Nachohattar (små).
Sigge och Johan är bra. De sitter tryggt en den bruna stolen och ser viktiga ut.
Triplettfesten gick bra. Åsa är en klippa. Malin med, i dubbel bemärkelse. Alla var fulla. Men har nu nyktrat till och ångrar sig.
Skämt åsido, måste kommentera festen. Det gick ju faktiskt skitbra! Roliga spex, bra musik, schysst mat och jag stod i dörren och härjade med Ingrid (medan Mehmet satt i skräddar ställning på garderobsbaren och härjade). Hur kul som helst. Förhoppningsvis har vi i och med den här festen initierat en tradition som för våra organisationer närmare varandra och berikar allas föreningsliv.
Avslutade förra veckan med en känsla av att jag halkade efter. Vet inte hur verklighets förankrad den känslan var, men jag upplevde att todo-listan gapade tom och mitt arbetstempo var slött. Jag började fundera på min ovilja att tag i saker beror på våren = slutet på terminen kan anas, en ovilja att dra igång nya projekt griper tag i oss och vi har orimligt mycket överseende med att folk inte gör de dom ska. Det var en deprimerande känsla och jag beslutade, efter en söndags eftermiddag av trumpet funderande (till Jennys stora glädje), att jag på måndag skulle börja om. Inte låta sysslorna söka upp mig, utan tvärt om. Hann dock inte mer än börja klura på arbetsuppgifter innan de sköljde över mig.
Skönt.
Strök mycket från todon idag och kände mig både nöjd och präktig. Tillbaka i rätt sinnesstämning, åter fokus på målen och vägen och allt annat som man ska ha koll på. Ett bra, om än trött slut på dagen. Resten av veckan kommer bli toppen.
När jag kom hem hade jag fått brev, det stod att jag inte skulle plugga på DI i höst. Det sabbade min dag, kan man säga.
Tur att det finns andra jojosar, synd att inga andra är lika bra.
torsdag 25 mars 2010
Min spanska vän
Korvfabrikören från Terror log förnöjt, "min blodkorv är så söt att den liknas vid Coca-cola inslaget i tarm". Inte konstigt att alla ville ha den på efterrättsbuffén.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)